En-rörs transceiver för 80 m

C-amatör på nytt?

Som ny radioamatör 1969 med C-certifikatet i hand och Televerkets författningssamling Serie B:90 som "lagbok" så var max tillåten inmatad DC-effekt till sändarens slutsteg 10 W. Detta gav ungefär 5 watt ut till antennen eller precis vad nu denna lilla enrörstransceiver mäktar med att prestera. VFO på sändaren var inte tillåten utan här var vi nykomlingar hänvisade till kristallstyrning på 3,5 7 och 21 MHz banden. De första månaderna hade jag en enda kristall på 3520 kHz som delades med många andra SM-stationer. Först till kvarn gällde... Snabbt hem efter skolan för att lägga beslag på "sin frekvens" :cool:

Just det här med att vara låst till kristallstyrning var ibland besvärligt. Aktiviteten på 80 m förr i tiden var mångfaldigt mycket större än idag och de flesta nybörjarna hade enkla mottagare med breda filter som ladugårdsportar. Å andra sidan utvecklade man nog sitt tålamod och blev glad för det lilla. Man lärde sig att filtrera i hjärnan och saknade referenser om hur de riktiga professionella supermottagarna lät. Tur var väl det.

Det är allt lite C-amatörkänsla över det här projektet för min del. I alla fall kan jag inte låta bli att tänka tillbaks på alla misslyckade rörbyggen där oscillatorer vägrade svänga och slutsteget inte gick att få att sluta självsvänga. Svårast var det på 21 MHz som var en hög frekvens för en nybörjare. Parasitsvängningar som drev en till vansinne innan parasitdrosslarna monterats.

Igår kväll blev det kört några förbindelser till på 80 m och jag stannade faktiskt uppe några timmar i natt för att se om det skulle gå att klippa några rara DX. En av mina kristaller ligger på 3510,3 kHz och då frekvensen var lika tyst som på 2 m så passade den fint.

attachment.php


Två DX blev det i natt, nåja, med dagens mått mätta så var det lokala stationer nästgårds. Ett par stenkast härifrån bara. Klart man blivit bortskämd efter mer än 40 års flackande på banden. Men om jag som nykomling 1969 skulle ha lyckats få kontakt med någon på så stora distanser som Murmansk i nordost och Grekland i söder så hade jag blivit överlycklig. Det tog faktiskt ganska lång tid för mig att nå bortom Tyskland och England. En spanjor blev mitt första "DX" och rariteter som UA9, UL7, UI8 och UH8 fick ens hjärta att banka lite hårdare bara när de hördes ropa CQ på en frekvens där man saknade kristall.

Kartan ovan är från Norsteds Skolatlas tryckår 1965. Det var i denna kartbok vi C-amatörer mätte distanser med skolans trälinjal. Det var tävling på liv och död om vem av oss som kom längst med våra kristallstyrda sändare. Jag har lagt in linjerna för UA1ZZ i Murmansk och SV1NN/3 som kördes i natt.

Då i början av karriären 1969, var det vanligt att vi nybörjare tog med oss våra loggböcker till klubben för att visa alla vad vi kört. På så sätt fick man extra draghjälp och sporrade även de andra att sätta upp bättre antenner och framförallt välja rätt tid på dygnet.

attachment.php


Så fina hjälpmedel som Reverse Beacon Network fanns inte förr och om det funnits så kanske vi nybörjare inte lärt oss vågutbredning på egen hand den hårda och långa vägen. Men så här såg kartan ut efter nattens övningar. Den ynkliga enrörstransceivern fångades upp av de automatiska Skimmer-mottagarna i hela Europa. Räckvidden finns där och det hela handlar bara om att någon i andra änden skall vara vaken och orka svara på CQ-anropen.

Kul, meningslöst, magiskt, knasigt, onödigt eller fantastiskt givande och utvecklande för välbefinnandet? Döm själva!

/Bengt


.
 

Attachments

  • 38.jpg
    38.jpg
    86,4 KB · Views: 497
  • 35.jpg
    35.jpg
    39,2 KB · Views: 498
Kul att det fungerar så bra Bengt, kommer du ihåg när kravet på kristallstyrning för C-certare togs bort?
 
Krav på kristallstyrning och C-certifikatet togs bort i PTSFS 1994:5 då man införde klasserna CEPT 1 och CEPT2. I samband med den föreskriften slogs C- B- och A-certifikat ihop till CEPT1 och T-certifikatet till CEPT2.

Sedan gick PTS ifrån CEPT-benämningen och införde de nationella klasserna Klass 1 resp Klass 2 i PTSFS 1999:1

Därefter har alla andra klasser N, UC, UN bakats ihop till den enda telegrafilösa certifikatstypen som bara heter "amatörradiocertifikat" och som vi har idag.

/Bengt
 
Krav på kristallstyrning och C-certifikatet togs bort i PTSFS 1994:5 då man införde klasserna CEPT 1 och CEPT2. I samband med den föreskriften slogs C- B- och A-certifikat ihop till CEPT1 och T-certifikatet till CEPT2.

Sedan gick PTS ifrån CEPT-benämningen och införde de nationella klasserna Klass 1 resp Klass 2 i PTSFS 1999:1

Därefter har alla andra klasser N, UC, UN bakats ihop till den enda telegrafilösa certifikatstypen som bara heter "amatörradiocertifikat" och som vi har idag.

/Bengt

Ok. När jag blev medlem i NSRA på tidigt 70-tal och köpte min första HF-radio 73 sades det redan då - i klubben - att man (Televerket) inte tog kravet på kristallstyrda sändare så hårt, effektgränsen (10W) var tydligen viktigare vilket somliga redan då inte brydde sig om. Jag kommer inte ihåg om kristallkravet även gällde B & A certifikaten.
 
Ok. När jag blev medlem i NSRA på tidigt 70-tal och köpte min första HF-radio 73 sades det redan då - i klubben - att man (Televerket) inte tog kravet på kristallstyrda sändare så hårt, effektgränsen (10W) var tydligen viktigare vilket somliga redan då inte brydde sig om. Jag kommer inte ihåg om kristallkravet även gällde B & A certifikaten.

Begränsningen kristallstyrt fanns endast för C-certifikat, då det var instegslicensen. Utöver detta och effektbegränsningen hade denna licens inte heller tillgång till alla amatörband. Enbart telegrafi på HF-banden.

B-licens gav tillgång till alla amatörband, VFO-styrning och 75W ineffekt, enbart telegrafi när det gällde HF-banden.

/Lasse
 
Kristallstyrningskravet gällde från början endast för C-certifikatet och gällde de 5 W mellan 7035 och 7050 kHz som tilläts fr.o.m. 1953.

Kravet var härlett ur en urgammal praxis inom ITU om att kristallstyrda sändare med mindre än 5 W ineffekt inte kunde orsaka internationella störningar. Samma resonemang låg för övrigt bakom PR-bandets effektgräns.

På andra frekvenser över 144 MHz fick man använda frisvängande sändare. När C-certifikatets frekvensområden utsträcktes först till 80 m och sedan till 15 m behölls kraven på kristallstyrning på HF, och vid en revision av B:90 blev det krav på kristallstyrning även på 144 MHz.

Vid en senare (mitten av 70-talet) revision av bestämmelserna infördes den lätt märkliga formuleringen att vid trafik på frekvensband under 438 MHz skulle "kristallstyrda sändare eller sändare med motsvarande frekvensstabilitet" användas av C-amatören.

Detta krav försvann sedan helt under 80-talet.

B- och A-certifikaten har aldrig haft några krav på kristallstyrning.
Det fanns förvisso mer än en C-amatör som försökte få Geloso-VFO:er att låta kristallstyrt...

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Undrar just om jag kan höra/köra "The One Tube Wonder" härifrån...markvåg är lynnigt och det är väl nån mil mellan oss. Jaja. Passar väl frekvensen en stund ikväll istället för att hälla öl i huvet på det lokala vattenhålet :)
 
Det skall säkert gå bra Richard. Små rävsändare från mellansverige med enstaka watt uteffekt utslängda i skogen på en 5-10 m lång tråd brukar höras fint här nere. Behövs inte mycket för att komma fram med telegrafi.

/Bengt
 
Xtal-styrt

Hej!
Min kristallstyrda vfo var en blyertspenna. När någon låg i vägen var det till att öppna FT 243 kristallhållaren och rita på några blyertsstreck
Bästa 73
SM4ANQ/Ulf
 
@EQL: Tänkt lite på detta du skrev:
"Det som jag fick göra avkall på var full QSK som i och sig fungerade som tänkt men till priset av något försämrad känslighet i mottagaren, behov av en mycket kort lågkapacitiv tvåledare mellan telegrafinyckel och styrkristallen samt att starka knäppar i högtalaren uppstod när pentoddelen bytte uppgift från att vara en LF-förstärkare och bli en oscillator och PA-steg. Det senare knäppandet gav dålig lyssningskomfort och risken för att pappkonen skulle lämna högtalarlådan var överhängande."

Åsså funderade jag på det där med POP-fenomenet vid omslag..i min förstärkarvärld fixar man sånt med anti-pop/pull-down motstånd. Kanske kan provas, precis före utgångstrafon? Bara en idé, alltså.
 
Last edited:
Ja, jag vet inte om en anti-pop är applicerbar i detta fallet. Det sker ingen fysisk in/ur- eller omkoppling av pentodsteget från LF-förstärkare till TX-oscillator. Det enda som görs är att nyckla kristallen, inget annat. Men det gör väl att gallerspånningen rycker till alternativt är det någon form av lågfrekvent nycklingsknäpp dom sker när kristallen nycklas och som givetvis förstärks den med.

/Bengt
 
Kristallstyrningskravet gällde från början endast för C-certifikatet och gällde de 5 W mellan 7035 och 7050 kHz som tilläts fr.o.m. 1953.

Kravet var härlett ur en urgammal praxis inom ITU om att kristallstyrda sändare med mindre än 5 W ineffekt inte kunde orsaka internationella störningar. Samma resonemang låg för övrigt bakom PR-bandets effektgräns.

På andra frekvenser över 144 MHz fick man använda frisvängande sändare. När C-certifikatets frekvensområden utsträcktes först till 80 m och sedan till 15 m behölls kraven på kristallstyrning på HF, och vid en revision av B:90 blev det krav på kristallstyrning även på 144 MHz.

Vid en senare (mitten av 70-talet) revision av bestämmelserna infördes den lätt märkliga formuleringen att vid trafik på frekvensband under 438 MHz skulle "kristallstyrda sändare eller sändare med motsvarande frekvensstabilitet" användas av C-amatören.

Detta krav försvann sedan helt under 80-talet.

B- och A-certifikaten har aldrig haft några krav på kristallstyrning.
Det fanns förvisso mer än en C-amatör som försökte få Geloso-VFO:er att låta kristallstyrt...

73/
Karl-Arne
SM0AOM

Nu hade jag C-cert minimal tid innan B-certet togs, jag undrar om inte det var då som HW-7:an köptes....hade bara en ombyggd AGA radio för 2m just i början av karriären. HW-101 kom in i radioshacket kort därefter.
 
En tvårörs rörbugg till enrörstransceivern

Så är turen kommen till tillbehören. Chassiet till den kommande rörbuggen är i stort sett klart förutom hålen för transformatorn och ett kopplingsstöd.

attachment.php


Storleken på chassiet blev 100 x 148 x 25 mm, samma mått som enrörstransceivern. På så sätt kan de båda chassina skruvas ihop sida vid sida och det är bara att bygga på både till vänster och höger. Kanske blir det en långradio med massor av finesser till slut.

Elbuggen skall byggas upp kring två dubbeltrioder 12AU7 / ECC82 där en halva av det ena röret får fungera som halvvågslikrikatare i nätdelen. Schemat hämtas ifrån ARRL Handbook 1961 års utgåva.

attachment.php


Rörhållare, kopplingsstöd och ett Siemens Telegrafrelä typ Trls 57c TBv 4/737 är monterat. (Tack till CZR för donationen)

De tre potentiometrarna på fronten skall användas för justering av Hastighet, Viktning samt Streck/Prick-förhållande. Normalt använder man väl trimpotentiometrar för de två senare justeringarna men genom att ha dessa potentiometrar åtkomliga på fronten kan man ständigt skapa nya dialekter och skruva till en högst personlig stil - något som är ganska sällsynt att få höra idag när de flesta kör maskinsänd morse.

attachment.php


Konstruktionen är ganska komponentfattig. En handfull motstånd och några kondensatorer. Anodspänningen kring 150 V litet beroende på vilken transformator som kan rotas fram i junkboxen. Manipulatorns arm är kopplad till chassiet och apparaten är plusjordad.

Enda kruxet här är att det fina Telegrafreläet jag har är av den polariserade typen med dubbla spolar och en permanentmagnet som håller kvar kontakttungan i läge vänster eller höger beroende på vilken spole som aktiveras med en kort puls. Jag vill minnas jag sett en ombyggnadsbeskrivning så att releäet kan passa in i schemat men minns inte var. Någon här som vet eller minns? Hur göra?

I nödfall går det så klart att smyga in en transistorvippa i den väl tilltagna reläkåpan och fuska lite. Det är ju tanken som räknas.

/Bengt



.
 

Attachments

  • 39.jpg
    39.jpg
    52,3 KB · Views: 407
  • 40.jpg
    40.jpg
    60,5 KB · Views: 459
  • 41.jpg
    41.jpg
    91,4 KB · Views: 439
Last edited:
Kul att se Bengt! Du är en gubbe som skrider till verket snabbt! :)
Ser trevligt och välplanerat ut. Själv har jag som jag sa fastnat för W9TO's konstruktion, från ungefär samma tidsepok. Har beställt ett par stabrör idag OA3 och OA2 som inte stod att finna i junkboxen, vilket i och för sig inte behöver betyda att de inte finns... ;)

Tänkte på det där du sa om dubbelpaddel. Det blir kanske lite märkligt i den kopplingen du visar om man klämmer in båda paddlarna samtidigt, skulle jag tro, då det rimligen förändrar streck/prick förhållandet ganska dramatiskt...

/Lasse
 
Jo, det var bra att du påminde mig igår! Projektet har funnits i tankarna några år men annat har kommit emellan hela tiden. :rolleyes:

Nej, jag skall köra med gammal hederlig enkelpaddel som jag hade till min första rörbugg som troligtvis var byggd efter schemat i ARRL Handbook 1961 eller väldigt snarlik. Inga onödiga finesser som självkompletterande tecken m m. Nu gäller det bara att se om det går att modifiera det polariserade reläet med dubbelspolarna så det kan användas i kopplingen. Hoppas på tips från reläexperterna här!

/Bengt
 
Jag kan inte minnas att jag hade några reläproblem när jag byggde mitt exemplar.
Exakt likadant relä. Men det är ju hundra år sen :)
 
Last edited:
Inte jag heller. Men nu har jag kollat lite närmare och efter justering av kontaktskruvarna så fungerar reläet som tänkt med snabb återgång till neutralläget när jag matar från labbargregatet. Det räcker alltså med att ansluta en av spolarna och det måste ha varit så vi gjorde för 40+ år sedan Ingvar. ;)

Nu skall jag leta upp en lämplig LF-trafo med mittuttag till oscillatorn.

/Bengt
 
Klart för utsändning av prickar och streck

När rörbuggen var färdigmonterad och spänningen långsamt skruvats upp från 0-230 V på vridtransformatorn befanns konstruktionen inte avge ett klick. Heldöd. En besvikelse så klart. Glödspänning 6,3 V Check, Anodspänning, inte en volt.

attachment.php


Felet lokaliserades till ett av ECC82-orna och den skarpögde ser nog orsaken. Nej, inte att pinnarna är oxiderade pga långvarig lagring. Något än mer ovanligt än så.

attachment.php


Ett nytt gammalt rör letades fram och nu likriktade den ena triodhalvan anodspänningen som mättes till -175 V, med pluspolen i chassiet. Med potentiometrarna kunde vikten justeras från ytterst korta prickar till fast ihållande ton med mikroskopiska avbrott. -Check där också. Hastigheten fungerade om än i QRS-läge ända ner till QRSS. Ett motstånd byttes för att få upp farten. Potentiometern för Prick/Streck-förhållandet gav en något udda funktion. Antingen prickar eller streck från både prick- och streck-sida på manipulatorn. Inte lätt det där. En titt på schemat avslöjade att det förmodligen fattades en bygling av ena sidan av potentiometern och genom att kortsluta med en skruvmejsel så blev det -Check på den punkten också.

Den svarta saken är nättransformatorn som räddats från någon avsomnad Philips bordsradio 1957 skulle jag tro. Troligen överdimensionerad för 2 rörs glödström och under 20 mA anodström. Buggen drar c:a 10 mA och bleedermotståndet resten.

Framför nättransformatorn syns en modulationstransformator som plockats ut från en WWII-surpluspparat. Gallerlindningen på impedansen 2200 ohm och med mittuttag passade perfekt. Nåja, oscillatorn hade provats löst hängande i trådarna innan jag tog ut hålet i chassiet så jag visste att den skulle passa i kopplingen. Det fanns annars flera alternativa transformatorer att ta till.

attachment.php


Undersidan med de få komponenterna som behövs. Inte mycket eller hur? De flesta är från 60-talet förutom potentiometrarna som är kinesiska och telejacken som kommer från Kjell & Company i Lund.

attachment.php


De båda elektrolyterna är väl också c:a 50 år gamla och per definition slut. Men de flesta sådana kan väckas till liv genom formering. Lägg på 25% av märkspänningen via ett 100 k motstånd och låt stå. Om strömmen minskar sakta så är det lönt att fortsätta några timmar till för att sedan höja spänningen ett snäpp till, 50 - 75% av märkspänningen, beroende på hur bråttom man har. Avsluta med full spänning. De flesta 50-åringarna blir pigga som unga av den kuren och hemligheten är att oxidskiktet mellan beläggen i kondensatorn återbildas genom denna långsamma formeringsprocess och ser till att det inte blir kortslutning.

Det som nu återstår är inmontering av nät- och anodsäkring samt en jordad nätkabel och ett uttag för nycklingen ut till sändaren. En skyddsplåt som beröringsskydd för de fria anslutningarna på nätransformatorn ingår i färdigställandet.

Nu säger nog någon modern radioamatör att allt det där krånglet du byggt kan man få i en modern liten IC-krets med minne och alla möjliga finesser - då säger jag, det örat lyssnar jag inte på. Eller hur var det nu han sa, han Stenmark, med skidorna?

/Bengt
 

Attachments

  • 45.jpg
    45.jpg
    58,5 KB · Views: 375
  • 42.jpg
    42.jpg
    63,7 KB · Views: 395
  • 43.jpg
    43.jpg
    97,4 KB · Views: 422
  • 44.jpg
    44.jpg
    99,5 KB · Views: 391
Last edited:
Ser ut som du råkat ut för ett "felsökningrör" från någon utbildningsverksamhet,
jag har själv svurit över sådana där rör som smitit med från nån loppis, värdelösa tingestar (eller ja, med 6.3V i ditt fall..).
 
Last edited:
Nu säger nog någon modern radioamatör att allt det där krånglet du byggt kan man få i en modern liten IC-krets med minne och alla möjliga finesser - då säger jag, det örat lyssnar jag inte på. Eller hur var det nu han sa, han Stenmark, med skidorna?

"Det går int' å förklar' för dem som int' begrip' "

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Back
Top