Det styrs mycket riktigt av var fartyget avser att navigera.
Yrkessjöfarten, alltså "radiopliktiga fartyg" kan finnas
inom fyra havsområden;
A1 inom täckningen för landbaserad VHF, ungefär 30-50 NM ut,
A2 inom täckningen för landbaserad MF, 200 NM c:a
A3 inom Inmarsat satellittäckning, +/- 70 grader latitud
A4 områden utanför dessa, alltså polarområdena
Alla områden bygger på varandra, så ett "A3-fartyg" behöver både A2 och A1 utrustning,
Detta är dock inget problem, eftersom man behöver VHF för t.ex. hamnradio även
när man primärt seglar på världshaven, och MF får man "på köpet" när en HF-radio för A3/A4 anskaffas.
Hela upplägget kallas för "GMDSS", Global Maritime Distress and Safety System och har sina rötter i det tidiga 70-talet. Rederinäringen hade länge varit missnöjd med pris/prestandaförhållandet på det "telegrafistdrivna" gamla SOLAS-radiosäkerhetssystemet
vilket hade anor från Titanic-katastrofen 1912. Sedan inträffade två uppmärksammade olyckor 1973/74 när två stora malmlastfartyg försvann bokstavligen spårlöst utan att telegrafisten hunnit sända nödsignaler.
Dessutom förväntades inte heller några landorganisationer för att koordinera och leda sjöräddningsoperationer, utan befälhavaren på ett fartyg som uppfattade nödsignaler förväntades kunna initiera och koordinera fullskaliga räddningsinsatser helt på egen hand.
Norska systemanalytiker skisserade då ett system där det skulle finnas minst två oberoende larmvägar till land, och det skulle också finnas ett inslag av automatik, så att man inte var beroende av en unik besättningsmedlem.
Norden tog ledningen inom arbetet, och man lutade sig på erfarenheter från det svenska dispenssystemet, där fartyg med radiotelex eller satellit-terminal kunde segla vissa rutter utan telegrafist.
Flera innovationer inom området kom från Norden; automatisk distribution av väder och navigationsvarningar NAVTEX (SM3AKW), automatisk radiotelex MARITEX (SM6DXK och SM6CKV), digitalt selektivanrop DSC (OZ5TC) vilket i sin tur byggde på radiotelex-systemet. Svenska Televerkets omfattande erfarenhet av underhållssystem för fartygsradio och uppbyggnad av landsystem kom också till användning.
Man brukar säga att man i Norden "tjuvstartade" med GMDSS med ungefär 10 - 15 års försprång till andra länder.
1993 startade införandeperioden för systemet, och under tiden fram till 1999 byttes en mycket stor del av både ombordutrustningar och landsystem ut, ibland under "panikformer". Efter 1/2 1999 så var GMDSS-procedurerna obligatoriska över hela världen.
Entusiasmen för införandet var varierande, telegrafisterna gjorde motstånd i flera länder medan redarna hejade på med entusiasm.
Mindre fartyg, statsfartyg oavsett storlek och sådana som inte går i passagertrafik är formellt sett undantagna från GMDSS-reglerna, men det lönar sig ändå för sjöfarare, oavsett storlek att känna till hur GMDSS arbetar.
Kunskaperna om hur man använder en MF/HF-radio är varierande och ojämnt fördelade.
När jag gick intensivkursen för GOC-certifikatet 2011 på Örlogss
Det styrs mycket riktigt av var fartyget avser att navigera.
Yrkessjöfarten, alltså "radiopliktiga fartyg" kan finnas
inom fyra havsområden;
A1 inom täckningen för landbaserad VHF, ungefär 30-50 NM ut,
A2 inom täckningen för landbaserad MF, 200 NM c:a
A3 inom Inmarsat satellittäckning, +/- 70 grader latitud
A4 områden utanför dessa, alltså polarområdena
Alla områden bygger på varandra, så ett "A3-fartyg" behöver både A2 och A1 utrustning,
Detta är dock inget problem, eftersom man behöver VHF för t.ex. hamnradio även
när man primärt seglar på världshaven, och MF får man "på köpet" när en HF-radio för A3/A4 anskaffas.
Hela upplägget kallas för "GMDSS", Global Maritime Distress and Safety System och har sina rötter i det tidiga 70-talet. Rederinäringen hade länge varit missnöjd med pris/prestandaförhållandet på det "telegrafistdrivna" gamla SOLAS-radiosäkerhetssystemet
vilket hade anor från Titanic-katastrofen 1912. Sedan inträffade två uppmärksammade olyckor 1973/74 när två stora malmlastfartyg försvann bokstavligen spårlöst utan att telegrafisten hunnit sända nödsignaler.
Dessutom förväntades inte heller några landorganisationer för att koordinera och leda sjöräddningsoperationer, utan befälhavaren på ett fartyg som uppfattade nödsignaler förväntades kunna initiera och koordinera fullskaliga räddningsinsatser helt på egen hand.
Norska systemanalytiker skisserade då ett system där det skulle finnas minst två oberoende larmvägar till land, och det skulle också finnas ett inslag av automatik, så att man inte var beroende av en unik besättningsmedlem.
Norden tog ledningen inom arbetet, och man lutade sig på erfarenheter från det svenska dispenssystemet, där fartyg med radiotelex eller satellit-terminal kunde segla vissa rutter utan telegrafist.
Flera innovationer inom området kom från Norden; automatisk distribution av väder och navigationsvarningar NAVTEX (SM3AKW), automatisk radiotelex MARITEX (SM6DXK och SM6CKV), digitalt selektivanrop DSC (OZ5TC) vilket i sin tur byggde på radiotelex-systemet. Svenska Televerkets omfattande erfarenhet av underhållssystem för fartygsradio och uppbyggnad av landsystem kom också till användning.
Man brukar säga att man i Norden "tjuvstartade" med GMDSS med ungefär 10 - 15 års försprång till andra länder.
1993 startade införandeperioden för systemet, och under tiden fram till 1999 byttes en mycket stor del av både ombordutrustningar och landsystem ut, ibland under "panikformer". Efter 1/2 1999 så var GMDSS-procedurerna obligatoriska över hela världen.
Entusiasmen för införandet var varierande, telegrafisterna gjorde motstånd i flera länder medan redarna hejade på med entusiasm.
Mindre fartyg, statsfartyg oavsett storlek och sådana som inte går i passagertrafik är formellt sett undantagna från GMDSS-reglerna, men det lönar sig ändå för sjöfarare, oavsett storlek att känna till hur GMDSS arbetar.
Kunskaperna om hur man använder en MF/HF-radio är varierande och ojämnt fördelade.
När jag gick intensivkursen för GOC-certifikatet 2011 på Örlogsskolan så var den allmänna meningen bland de sjöofficerare som också gick kursen att man nog egentligen kunde vara utan den radion.
En bra och grundlig beskrivning. de -6PAP
kolan så var den allmänna meningen bland de sjöofficerare som också gick kursen att man nog egentligen kunde vara utan den radion mycket bra grundig
