Ett annat sätt att bestämma hastighetsfaktorn är att stuva om formeln för hur kapacitans per längdenhet och kabelimpedans är relaterade
så att:
Vf = 10000 * L/(3 * Zo * C) kommer ut.
L är längden i m och C är kapacitansen i pF för kabelstycket.
Kan man mäta små kapacitanser noggrant så fungerar detta utmärkt.
Jag har förstått att kablarna ska användas till stackningskablage mellan VHF/UHF antenner..
Ifall dessa har 50 ohms matningsimpedans finns det ett mycket enklare sätt där man slipper handskas med kritiska kabellängder
i onödan. Man använder helt enkelt 50 ohms kablar som är lika långa mellan anslutningen i mitten och varje antenn.
Dessa parallellkopplas och där får man 25 ohm. 25 ohm transformeras sedan till 50 ohm via en 1/4-våg av två parallellkopplade 75 ohms kablar.
Att koppla ihop kablar med lödning är annars enklare än man tror. I QTC 1966 beskrevs SM7OSC:s EME-antenn av SM7AED. Där hade man helt enkelt lött i hop kablarna i stackningskablaget som T-skarvar och satt tillbaks isoleringsmaterialet runt skarven varefter man lödde ihop skärmarna och tätade sedan det hela noga med eltejp. Resultatet gick inte att skilja från motsvarande gjort med T-skarvdon med N-kontakter.
Jag använde själv detta på stackningskablage till 2x46 och 4x46 element Multibeam under 70-talets första halva, och när jag några år senare gavs möjlighet att mäta på detta under laborationerna i Elkrets C med riktiga instrument gick inte mätvärdena heller att skilja från de som kom från motsvarande stackningskablage med N-skarvar.
Behovet av att alltid skarva med koaxialkontakter är kraftigt överdrivet.
73/
Karl-Arne
SM0AOM