Hembygge från förr till nu

Ang. ytbehandling, hur konserverar man mässingsytor som ska synas och inte se smustiga ut ?
 
Ang. ytbehandling, hur konserverar man mässingsytor som ska synas och inte se smustiga ut ?

Om du kan få tag på Everbrite så funkar det bra under många år, annars kan du vaxpolera men det håller inte riktigt lika länge.

Klarlack är förvisso bra men inte så roligt när den släpper i kanterna och det börjar se fult ut ;)
 
Jag håller precis på att lägga sista handen på min nya belastningsprovare, 50A kontinuerligt är tanken (och varmt blir det)

psutest.jpg
 
Erbjuder ett par snygga lucia-ljus att lysa upp vintermörkret med!

Snart dags för första smoke-testet!
 

Attachments

  • DSC_3189.jpg
    DSC_3189.jpg
    95,6 KB · Views: 169
811a. Cetron. US-made... skulle gärna köra en quad RCA för den rätta känslan. Men Cetron är nog så nära man kan komma för rimliga pengar...

aha, Cetron, det är därför jag inte känner igen de rackarna, platen ser väldigt annorlunda ut jämfört med mina RCA 811;or :)

edit: det är ju Sylvania jag har.. vackra VT-217!
 
Last edited:
I en annan tråd halkade vi in på QRP, d v s låg sändareffekt. Jag skrev att bara några få mikrowatt är tillräckligt för att nå ganska långt på kortvåg. I ett experiment räckte det med 1,5 mikrowatt för att överbrygga en sträcka om 60-70 mil. Signalerna var visserligen oerhört svaga, precis hörbara för ett tränat "CW-öra" och inte tillräckligt starka för att överföra information med någon reda. Men de nådde fram.

attachment.php


Men om man ökar effekten till 10 milliwatt till en halvvågsdipol på c:a 20 m höjd eller mer så är det fullt möjligt att nå hela Europa. Det krävs en störningsfri frekvens, normala utbredningsförhållanden, rätt tid på dygnet bör väljas samt en motstation med vässade öron som är intresserad att lyssna på svaga signaler.

"Telegrafisändaren" på bilden ovan är ett enkelt spikbygge från en kul byggtävling på klubben här i Lund för tio år sedan. Ett av tävlingsbidragen innehöll en kristall, en transistor BC547B, tre motstånd och en kondensator. Det är allt som behövs plus ett 9 V batteri. Uteffekten mättes upp till 10 mW i en 50 ohms belastning. Notera telegrafinyckeln helt i mässing.

Om vi ansluter en sådan liten sändare till nämnda dipolantenn så kan vi påräkna att signalstyrkan hos en tänkt motstation belägen inom en radio om c:a 60-70 mil från sändaren blir ungefär -95 dBm. Det motsvarar signalstyrkan S5 på en mottagare med en korrekt kalibrerad S-meter. Det förutsätts att även mottagarstationen använder en dipolantenn på ungefär samma höjd.

Om vi sedan tänker oss att vi ökar effekten från 10 mW till 100 W (en ökning av 40 dB) så skulle S-metern öka till S9+20 dB. En ganska rimlig signal mellan två 100 W stationer som har goda antenner och låga förluster i matarkablarna.

Som vi kan se så är 10 mW ganska hög effekt trots allt. På de högre banden 14 och 21 MHz når man galant över till USA med 10 mW telegrafi. Även 1 mW är tillräckligt om det sitter vassa operatörer vid mottagarna.

/Bengt
 

Attachments

  • 10_milliwatt_TX.jpg
    10_milliwatt_TX.jpg
    100,9 KB · Views: 1.704
Det är dags att väcka upp hembyggartråden igen. Sedan sist har två helt nya hembyggen tillkommit.

Först en 2 m sändare för vågtyperna A1, A2 och A3. Uteffekt c:a 10 W A1 och 7 W A2/A3. Sändaren är kristallstyrd för 8 MHz kristaller. ECC88 i oscillator som svänger på tredje övertonen och triplare till 72 MHz som sedan dubblas till 144 MHz i det välkända 5763. Som rakt slutsteg används QQE03/12. Schemat är ursprungligen hämtat från SSA:s bok Grundläggande Amatörradioteknik 1970 och representerar en typisk nybörjarsändare som C-amatörerna vid den tiden plockade ihop.

Det andra bygget är en rotorkontrollbox innehållande ett syngonelement och skala från en Bendix Radio Compass tillverkad någon gång under andra världskriget.

Sista delprojektet i dessa två byggen blev att förse frontpanelerna med text samt anodisera dessa.

attachment.php


Text på en frontpanel kan appliceras på många sätt. Förr i tiden var gnuggisar eller Dymo vanliga. Ännu mer vanligt var väl att inte märka upp rattarna alls... Etiketter av olika slag kan användas liksom screentryck, transfertryck och liknande.

Dessa två byggprojekt försågs med inpressad text med hjälp av bokstavs- och sifferstansarna ovan. Texthöjden är 2 mm och en speciell styrjigg tillverkades för att få bokstäverna på rak linje.

attachment.php


Efter att texten pressats in på frontpanelerna med hjälp av en gammal Arboga pelarborrmaskin med kordinatbord så betades plåtarna i kaustiksoda. En matsked ur den högra burken till en liter vatten är lagom. Är plåtarna feta och fingrade så rekommenderas avfettning innan betningen. Kaustiksodan tar bort det naturliga oxidskiktet och efter 5 minuter badande sköljs plåtarna rena under rinnande vatten.

attachment.php


Nästa moment är anodiseringen. Industriellt används ofta svavelsyra som elektrolyt men som är svår att få tag på eftersom det krävs särskilt tillstånd att köpa. Det är en starkt frätande syra som kanske inte är så kul att slabba med i köket.

Ett alternativ för hobbybruk är oxalsyra som finns att köpa i färghandeln. Inte heller oxalsyra är helt ofarlig så det gäller att läsa säkerhetsbladet noga samt alltid använda tätslutande skyddsglasögon och handskar. Man skall ha respekt för kemikalier och frisk luft i det fria skadar inte. Till 5 liter vatten tillsattes 500 gram oxalsyra som är i kristallform. Det ger en 10%-ig lösning som fungerar utmärkt.

Utöver badet behövs en katod som kan bestå av en bit aluminiumplåt eller blyplåt samt själva objektet (frontpanelerna) som då blir anod. För att få fart på elektrolysen så ansluts en strömkälla med minus till katoden och plus till anoden. Spänningen ökas tills strömmen når 1-2 A beroende på delarnas yta och storlek. I mitt fall ställde jag in 1,8 A och lät elektrolysen pågå c:a 1,5 timmar. Plåtarna är 150 x 200 mm.

Därefter sköljes plåtarna noga under rinnande vatten. Vill man så går det att färga in plåtarna med t ex organisk textilfärg eller proffsfärg om man nu kan få tag på det. I mitt fall nöjde jag mig med naturanodisering och oxalsyran ger en vacker svagt gulaktig ton.

Sista steget i processen är eftertätning av porerna som brukar göras genom att koka detaljerna under en dryg halvtimma i vanligt vatten. Har man färgat in objekten så tränger färgpigmenten in i porerna och när porerna stängs så fixeras färgen. I mitt fall hoppade jag över både infärgning och eftertätning och gick direkt på att lägga svart färg i de inpressade texterna.

attachment.php


Som iläggsfärg använde jag vanliga vaxkritor för barn. Kärnan har ett billigt kit för tjugo kronor med alla möjliga färger. För att applicera vaxet med det svarta pigmentet så värmdes plåten upp med en varmluftspistol. Därefter målades bokstäverna flödigt så att inpressningarna blev helt fyllda. När vaxet stelnat "rakades" överflödigt vax bort med hjälp av ett visitkort och frontpanelerna putsades upp med en mjuk luddfri trasa. För att få en blank och fin yta smältes lite bivax på fronten som sedan putsades bort igen. Vaxet tränger in i porerna och slutresultatet blir utmärkt tycker jag. Blir ytan ful med tiden så är det bara att ta fram varmluftspistolen och putsa en stund.

attachment.php


Till vänster 2 m sändaren och till höger rotorboxen med en liten styrspak för medurs resp moturs rotering. Apparaturen skall användas till min "retro 1960-tals station" tillsammans med en Collins mottagare och Elfa-konverter.

Nästa projekt kanske blir en elbugg med differentialrelä och några rör så som de byggdes förr i tiden. Även en kristallkalibrator står på att göra listan.

Det vore kul att höra om någon annan experimenterat med anodisering och andra metoder att applicera text på frontpaneler.

/Bengt


Den...du ... i läge A2... ! Då kan jag faktiskt hamna i temporär nostalgi.
 
Vi borde väl få liv i denna tråd? Nog byggs det en del i stugorna?

Här är mitt enkla bidrag från kvällens övningar. Det är en 'keyer' (vad det nu heter på svenska?). Tanken är att jag ska använda den (avr-en, inte 'resten') i en fyr som jag byggt för 10m.

Mer info och några rörliga bilder här:

Yet another cw keyer - YouTube

Eric
 
Ett litet men ändå bidrag till denna tråd...

Kvällens slutförda projekt.
FT857_interface.jpg
Ett CAT-interface till min FT857.

Hurra det funkar:D

/Micke
 
VFO för 21 MHz med vakumröret ECF82

Den senaste månaden har ägnats åt att laborera med en VFO för 21 MHz. Huvudsyftet har varit att experimentera med olika kopplingar, undersöka hur olika typer av kondensatorer beter sig med tanke på temperaturkoefficienter och hur rörets uppvärmning av komponenter och chassie kan tämjas. Kanske kommer VFO:n till nytta i en sändare också.

attachment.php


Så här ser funktionsprototypen ut just nu. Chassiet utgörs av ett utfräst aluminiumblock 20 x 120 x 180 mm. Som skärmburk över spolen fungerar en bit 2,5 x 100 mm mässingsrör. Burkens höjd är 240 mm men kan kapas ner om så önskas.

attachment.php


Om vi kikar ner i skärmburken så syns VFO-spolen som är lindad med 5 mm koppartråd och har 5 varv. Induktansen är 0,6 uH. Spolstommen är tillverkad av en bit 30 mm Plexiglasrör som försetts med fyra kammar. Spolen är fastlimmad på stommen och i övrigt väl förankrad via två st 12 mm mässingspinnar som är monterade i chassiet via två isolatorer utsvarvade i Acetalplast.

attachment.php


De båda isolatorerna som håller spolen på plats. Anslutning till oscillatorröret sker på undersidan med en Twin-coax av SemiRigid-kabel fram till stiften på rörhållaren.

attachment.php


Innanmätet med avtagen skärmburk. Kondensatorn som används i resonanskretsen är en av sk Door Knob typ, en AHH042 från LCC. 100 pF/5 kV. Mekaniskt stabil och lätt att fixera i serie med en av mässingspinnarna.

attachment.php


Schemat är som synes ganska komponentfattigt. Jag har utgått ifrån en teknisk rapport från 1949 som behandlar oscillatorer och hur olika parametrar påverkar stabiliteten m m. Kopplingen har modifierats på några punkter som väl mest handlar om produktionsanpassning.

Resultatet så här långt är lysande. Utan några särskilda åtgärder i form av temperaturkompensering (skall implementeras senare) så håller sig frekvensen inom +/- 50 Hz under dygnet i rumstemperatur och jag noterar en svag negativ avdrift om c:a 10-20 Hz per dygn. Exakt vad detta beror på vet jag inte men det kan vara mekanisk avspänning i spolen eller kondensatorerna som ändrar sig någon tiotusendels pF beroende på formeringseffekten. Trots allt är det ju gamla komponenter som använts som legat i träda i junkboxarna kanske 20 år eller mer.

Den skarpögde ser att både anoden och styrgallret är avkopplade till jord med 945 pF. Om kapacitansen ökas så kommer rörets inverkan (rörkapacitansernas variation m m ) att minska samtidigt som oscillatorn blir svårare att få till att svänga på låg matningsspänning. Om kapacitanserna minskas så svänger oscillatorn hårdare, drar mer ström, och startar vid lägre anodspänning.

Valet av 945 pF är resultatet av en kompromiss mellan flera parametrar och motsvarar ungefär 60% av max tillåten anodström. Oscillatorn startat vid 13 V anodspänning och drivs nominellt på 150 VDC. Om komdensatorerna minskas till 330 pF så startar oscillatorn vid c:a 1,8...1,9 V anodspänning.

Kommande delprojekt blir att minska rörets inverkan på frekvensavdriften vid kallstart. Detta i form av strålningsvärme och ledningsvärme. Avdriften från kallstart till stabil utfrekvens är c:a 80 Hz och den största avdriften sker de första 10 minuterna. Sedan planar kurvan ut.

/Bengt
 

Attachments

  • e1.jpg
    e1.jpg
    82,9 KB · Views: 1.193
  • e2.jpg
    e2.jpg
    94,5 KB · Views: 1.197
  • e3.jpg
    e3.jpg
    91,5 KB · Views: 1.202
  • e4.jpg
    e4.jpg
    75 KB · Views: 1.199
  • e6.jpg
    e6.jpg
    41 KB · Views: 1.350
Till GLD:

Har inte brytt mig om att mixtra med frekvensinställningen ännu. Väljer förmodligen någon form av permabilitetsavstämning som blir lätt att få till med god inställningsnoggrannhet.

Om jag lägger oscillatorn på t ex 21,1 MHz så kan jag sänka frekvensen med en ferritkärna genom spolens centrum och om jag lägger frekvensen på 21,0 MHz så går den att höja de önskade 100 kHz:en med en mässingkärna i samma position.

En annan lösning med en egentillverkad "vridkondensator" kan också realiseras då det ju bara behövs c:a 0,9 pF kapacitansförändring för att täcka 100 kHz (CW-delen) på 21 MHz-bandet. Man kan tänka sig två fasta plattor (statorer) som är anslutna till resp mässingspinne och en från chassiet isolerad roterbar platta (rotor) där avståndet mellan plattorna kan vara förhållandevis stort. Det ger hög inställningsnoggrannhet och inga problem med dålig elektrisk kontakt i kontaktfjädrar etc.

Detta första experimentbygge är egentligen bara avsett för att känna lite på hur olika kopplingar och komponenter fungerar samt hur högt Q-värde i kretsarna som kan åstadkommas. Den visade resonanskretsen har ett uppmätt obelastat Q på nästan 700 utan skärmburk, 640 med skärmburk samt ett belastat Q (när röret och resten av komponenterna är anslutna och skärmburken monterad) på 480.

Tanken är att ta fram en ny mer stabil mekanik där röret placeras på ett sådant sätt att strålningsvärmen inte värmer upp vare sig chassie eller skärmburk och där värmen från röret hindras att ledas vidare över sockeln ner i chassiet och via pinnarna till de frekvensbestämmande kretsarna.

Om detta låter sig göras så uppstår ingen avdrift vid kallstart och det som sedan återstår är temperaturkompensering för att ta upp större temperaturvariationer i omgivningstemperaturen.

Alternativet är att satsa på en DDS som blir mindre till formatet och ger bättre prestanda men då har man ju inte byggt något själv. :rolleyes:

/Bengt
 
E/PCF80 och 82 togs fram speciellt för TV-kanalväljare i slutet av 50-talet och konstruerades så att rörkapacitanserna höll sig inom mycket snäva gränser. Detta för att minimera frekvensdrift när TV-apparaterna blev varma samt för att slippa omtrimning vid rörbyte. Jag använder bara trioddelen i min oscillator. Signalen tas f n ut på styrgallret via 1 pF. Jag mäter i stort sett samma spänning på anoden men där är återverkan nästan dubbelt så stor vilket ju orsakar pulling om efterföljande buffert inte isolerar tillräckligt.

Utnivån mätt i 50 ohm och via 1 pF är -19 dBm just nu. Så det behövs ju en del förstärkning för att komma upp till lagom driveffekt.

Vet du något om detta med speciella rörtyper för kanalväljare? Har letat efter lite mer detaljerad info från rörtillverkarna men inte funnit mer än summariskt "säljsnack" som är det jag återgett här ovan.

Förmodligen finns det modernare ännu bättre trioder som borde provas.

/Bengt
 
Last edited:
E80CF har bättre elektrodstöttning och långlivskatod. Eller ett gammalt hederligt 955 men då får du inte buffer i samma hölje.

Lennart
 
Back
Top