Privat signalering i yrkestrafik

Johan Persson

Well-Known Member
Jag kommer ihåg att gnistarna i flottan var uttryckligt förbjudna att kommunicera privat med sina kamrater på andra fartyg. Något exempel nämndes med en värnpliktig som sysslat med "ej anbefalld signalering", och fått en disciplinär åtgärd.

Men hur såg det ut i handelsflottan? Kunde signalisten fritt kommunicera med sina kompisar på andra fartyg, och vilka frekvenser skulle dessa i så fall ha använt? Jag gissar att fartygsfrekvenserna var tydligt specificerade för yrkestrafik?
 
Sådant var ganska vanligt.
Man använde vanligen "intership-frekvenserna" som fanns i de flesta HF-band.

1687691857891.png

Dock fick privattrafik inte inkräkta på telegrafistens övriga arbetsuppgifter.
Olika rederier kunde vara olika strikta om sådant.

Det kunde även förekomma att telegrafister på svenska fartyg kunde träffas regelbundet
på intership-frekvenserna

'
Ibland kunde det få andra konsekvenser som denna historia ur en gammal QTC:

1687690954869.png

Militärer däremot var och är betydligt mer "hårt hållna". Där får i princip inga som helst
avvikelser från Sambandsreglementena förkomma.
Dock händer det då och då; ett ganska känt fall är när privat e-mailtrafik på militär HF uppsnappades i Ryssland
och sedan publicerades på ett nätforum.
Vad som hände med signalisterna förtäljer inte historien.
 
Artikeln i QTC skriven av min företrädare som DL3, tillika mentor, SM3AF Sten Backlund (SK). Sten, tillsammans med Olle, SM3AU startade Sundsvalls Radioamatörer, SK3BG 1948.

1996 var SM3AF själv inblandad i romantisk amatörradio vid en världsomsegling. Alltsammans började ett par år tidigare, i gryningen en försommardag i Sundsvalls hamn, jag hade vakat på en stol vid hamnkranen där min vackra träbåt hängt som en tepåse hela natten för att svälla ihop efter ett omfattande jobb på skrovet. I morgondiset siktade jag en segelbåt med kurs rakt emot mig. Väl framme kastade han en tamp och jag hjälpte till att förtöja segelbåten.

Seglaren hette Roger Andersson, och han hade återvänt efter att ha seglat på oceanerna några år, och också jobbat emellanåt i Spanien. Nu var det dags att lägga upp båten och se över den och också sig själv efter åratal till sjöss. Vi kom att träffas en del den sommaren, då både Roger och jag tillbringade många timmar i hamnen. Roger hade fått för sig att förlänga båten för att den skulle segla bättre. Så småningom dök också hans fru Louise upp. Roger började bli sugen på att segla ut igen och planerade ett världsrekordförsök för ensamsegling jorden runt.

Rogers fru och lilla dotter skulle inte kunna ha kontakt med honom under mycket lång tid och Roger tänkte att han skulle vilja ha en radio ombord, han hade dock inga som helst kunskaper och fick rådet att kontakta Sundsvalls Radioamatörer SK3BG. Det räddade förmodligen livet på honom. Han fick utbildning av SM3ESX och SM3FJF och erhöll signalen SM3WCS. Han fick också goda råd om lämplig radioutrustning och antenner, inte minst den extra vertikal som monterades akterut som nödantenn. Roger var mycket motvillig då det förstörde båtens utseende, tyckte han. Då!

Världsrekordförsöket startade den 1 augusti 1996 i Falmouth. Roger hade planerade radiokontakter med SM3AF(SK) som fick hjälpa Rogers fru att få kontakt och rapporter. Det var ju också nödvändigt med medial uppmärksamhet eftersom rekordförsöket var sponsrat och skulle därför exponeras väl. Båten var t.ex. omdöpt från Allemanda till Wifsta Office. Ögruppen i östra Brasilien nåddes där Roger, SM3WCS överräckte post mm. via en båtshake (det skulle ju seglas jorden runt utan att gå i land) till mötande båt där SM3AGD(SK) Arild tog emot. Han hade fått till ett rejält PR-evenemang tillsammans med PY0FF André.

Den 20 oktober i en storm i södra Atlanten blev det skeppsbrott. Rogers har olika versioner om hur det gick till. En version är att en stormby tillsammans med en rejäl våg fick segelbåten att göra en kullerbytta framåt, en annan version är att han krockat med en val. Hursomhelst så havererade båten, förlorade masten och därmed också kortvågsantennen. Skrovet var vattenfyllt men flöt redlöst våldsam sjögång. Roger hade blivit så misshandlad av haveriet att han inte kunde röra annat än nacken och ena armen. Han kunde nå radion som fungerade och anslöt den tidigare motvilligt monterade nödantennen och sände nödanrop.

Anropet nådde SM4IPX Hans i Karlskoga som vidareförmedlade nödanropet till Göteborg Radio och Stockholm Radio som i sin tur fick kontakt med sjöräddningen i Sydafrika. Efter att ha legat förlamad i en vattenfylld båt i 52 timmar kunde SM3WCS Roger räddas och förflyttas till sjukhus. Hela tiden hade han haft kontakt med SM4IPX och världens media följde räddningsaktionen av en radioamatör som själv rapporterade om sin olycka.

Rogers fru flög ner till Sydafrika och hjälpte till att vårda sin man på sjukhuset. Roger är nu återställd och bor i södra Sverige med sin lilla familj. Familjen seglar ännu men något fler världsrekordförsök med ensamsegling har det inte blivit. Jag vet inte om -WCS är aktiv som radioamatör.
 
Intressant beskrivning med lyckligt slut!
För mej var det kul att återse signalena -3af, -3au och -3agd som jag kom i kontakt med i mitten av 60-talet på Höglundaskolan (i Sundsvall). Den som lurade dit mig var -3ast (Axel, SK) efter att ha träffat honom en Jamboree-helg, jag var 13-14 år och hade cyklat från Skönsberg till en scoutstuga på Alnön.
Till klubbmötena cyklade jag från Skönsberg till Södermalm till klubben som då hade signalen sl3zr(?), efter fyllda 15 blev det moped. Klubbstationen bestod av en R-1155 som mottagare och en stor KV-sändare i 2 halvrackar (några 100 W?). I den fick jag min första kontakt med högspänning... numera tycker jag att allt över 5 V är farligt :).
Den enda jag fortfarande har kontakt med från den tiden är -3dtq, Inge, vi brukar sporadisk höras av både på telefon och KV. Hann köra några KV-Qson med -3ast från hans olika Qth'n i Indal, Portugal och Helsingborg innan han gick bort.
Tack för berättelsen!

72/73 de p-a
 
Väcker minnen…..

Jag minns Roger mycket väl. Vi hade många QSO under hans seglats. Första QSO från Falmouth UK den 21/9 -96 och sista 11/7 då han befann sig utanför Brasiliens kust. Vaknade en morgon till nyheterna att han förlist utanför Sydafrika.

Träffade Roger -98 då han höll ett föredrag om sin resa vid ett månadsmöte hos Sydvästra Skånes Radioamatörer (SSRA) i Malmö. Köpte hans bok ”Ett Lappkast i södra oceanen”.

Vill minnas att Roger vid den tidpunkten jobbade i småbåtshamnen Skanör/Falsterbo.
 

Attachments

  • CC7BBF72-35ED-4949-BC7B-FD0E4FAD6636.jpeg
    CC7BBF72-35ED-4949-BC7B-FD0E4FAD6636.jpeg
    884 KB · Views: 22
Man kan väl säga att SM3WCS hade en tur långt utöver det vanliga,
dels att han inte slog sig helt fördärvad, dels att radion fortfarande fungerade och slutligen
att hans anrop uppfattades.

Det är vid sådana här tillfällen som en EPIRB eller PLB visar sitt värde...
 
Artikeln i QTC skriven av min företrädare som DL3, tillika mentor, SM3AF Sten Backlund (SK). Sten, tillsammans med Olle, SM3AU startade Sundsvalls Radioamatörer, SK3BG 1948.

1996 var SM3AF själv inblandad i romantisk amatörradio vid en världsomsegling. Alltsammans började ett par år tidigare, i gryningen en försommardag i Sundsvalls hamn, jag hade vakat på en stol vid hamnkranen där min vackra träbåt hängt som en tepåse hela natten för att svälla ihop efter ett omfattande jobb på skrovet. I morgondiset siktade jag en segelbåt med kurs rakt emot mig. Väl framme kastade han en tamp och jag hjälpte till att förtöja segelbåten.

Seglaren hette Roger Andersson, och han hade återvänt efter att ha seglat på oceanerna några år, och också jobbat emellanåt i Spanien. Nu var det dags att lägga upp båten och se över den och också sig själv efter åratal till sjöss. Vi kom att träffas en del den sommaren, då både Roger och jag tillbringade många timmar i hamnen. Roger hade fått för sig att förlänga båten för att den skulle segla bättre. Så småningom dök också hans fru Louise upp. Roger började bli sugen på att segla ut igen och planerade ett världsrekordförsök för ensamsegling jorden runt.

Rogers fru och lilla dotter skulle inte kunna ha kontakt med honom under mycket lång tid och Roger tänkte att han skulle vilja ha en radio ombord, han hade dock inga som helst kunskaper och fick rådet att kontakta Sundsvalls Radioamatörer SK3BG. Det räddade förmodligen livet på honom. Han fick utbildning av SM3ESX och SM3FJF och erhöll signalen SM3WCS. Han fick också goda råd om lämplig radioutrustning och antenner, inte minst den extra vertikal som monterades akterut som nödantenn. Roger var mycket motvillig då det förstörde båtens utseende, tyckte han. Då!

Världsrekordförsöket startade den 1 augusti 1996 i Falmouth. Roger hade planerade radiokontakter med SM3AF(SK) som fick hjälpa Rogers fru att få kontakt och rapporter. Det var ju också nödvändigt med medial uppmärksamhet eftersom rekordförsöket var sponsrat och skulle därför exponeras väl. Båten var t.ex. omdöpt från Allemanda till Wifsta Office. Ögruppen i östra Brasilien nåddes där Roger, SM3WCS överräckte post mm. via en båtshake (det skulle ju seglas jorden runt utan att gå i land) till mötande båt där SM3AGD(SK) Arild tog emot. Han hade fått till ett rejält PR-evenemang tillsammans med PY0FF André.

Den 20 oktober i en storm i södra Atlanten blev det skeppsbrott. Rogers har olika versioner om hur det gick till. En version är att en stormby tillsammans med en rejäl våg fick segelbåten att göra en kullerbytta framåt, en annan version är att han krockat med en val. Hursomhelst så havererade båten, förlorade masten och därmed också kortvågsantennen. Skrovet var vattenfyllt men flöt redlöst våldsam sjögång. Roger hade blivit så misshandlad av haveriet att han inte kunde röra annat än nacken och ena armen. Han kunde nå radion som fungerade och anslöt den tidigare motvilligt monterade nödantennen och sände nödanrop.

Anropet nådde SM4IPX Hans i Karlskoga som vidareförmedlade nödanropet till Göteborg Radio och Stockholm Radio som i sin tur fick kontakt med sjöräddningen i Sydafrika. Efter att ha legat förlamad i en vattenfylld båt i 52 timmar kunde SM3WCS Roger räddas och förflyttas till sjukhus. Hela tiden hade han haft kontakt med SM4IPX och världens media följde räddningsaktionen av en radioamatör som själv rapporterade om sin olycka.

Rogers fru flög ner till Sydafrika och hjälpte till att vårda sin man på sjukhuset. Roger är nu återställd och bor i södra Sverige med sin lilla familj. Familjen seglar ännu men något fler världsrekordförsök med ensamsegling har det inte blivit. Jag vet inte om -WCS är aktiv som radioamatör.

Det var roligt att höra om detta, Jag kommer ihåg när allt detta hände men hade inte någon aning om att seglaren även var radioamatör.

Lyckades man använda kortvåg för att upprätta förbindelse mellan det havererade fartyget och Sverige på en nöd-antenn? Avståndet måste ha varit runt 10.000km.
 
Det sydafrikanska sjöräddningsområdet, SRR är gigantiskt

1687795366893.png

Lyckligtvis är sådana förbindelseavstånd drygt 9000 km från SM ganska gynnsamma ur
radioutbredningssynpunkt. Nord-sydliga förbindelser är mycket stabilare och förutsägbara än öst-västliga.

"Radiotelegrafvian Stockholm-Pretoria" var före min tid men ska ha haft ganska goda prestanda enligt äldre kollegor. Minns från min tidiga flygradiotid hur flygplan från British Antarctic Survey som var nära Antarktis ofta ropade in på 13342 kHz med goda signaler även från relativt små flygplan.

Sydafrikas FiR som sammanfaller med SRR, är ett av de mest glestrafikerade som finns,
så att hitta en nödställd mitt ute i det var en verklig prestation.

Dock lyckades man ändå åstadkomma en "mid-air collision" 1997 mellan ett militärtransportplan från Luftwaffe och ett amerikanskt Hercules transportplan ungefär 100 NM utanför Namibias kust i ett område vilket saknade radarledd trafikledning.

Genom ett missförstånd i kommunikationen av färdplanerna lyckades trafikledningarna i Angola resp. Namibia tilldela båda planen samma höjd på skärande kurser.

En av mina kollegor på Televerket Radio hade jobbat med att modernisera flygtrafikledningen i Namibia under en stor del av 90-talet, men p.g.a brist på medel hade man inte hunnit bygga primärradar i det aktuella området. Minns att han var märkbart skakad över händelsen.

Att lyckas med att kollidera med ett annat flygplan i ett sådant oerhört glestrafikerat område torde kunna betecknas som "höjden av otur".
Detta kan placeras i "samma härad" som den lastbilschaufför vilken på 1950-talet lyckades med konststycket att köra på det ensammaste trädet i Sahara med flera hundra km öken runt sig.
 
L'arbre du Ténéré, minsann, att det skulle dyka upp här på detta forum...

Lasbilsföraren lär ha varit berusad, men bilkörning i öknen är lite speciellt. "Vägen", så som den en gång anlades, är ofta så sönderkörd att alla kör bredvid, så det blir en "väg" som är hundratals meter bred, vilket är lite störande för navigationen. På vissa sträckor måste man klättra upp på nåt högt (biltak eller sanddyn) för att se nästa "balis" (järnstolpe eller ett oljefat) för att kunna följa leden. Är man dessutom beskänkt av avtrubbande kemikalier blir det rätt mycket som motverkar det vi tänker på som trafiksäkerhet...

Man lär dock ha sparat trädet på nåt museum.
 
Som du säkert har märkt är det en ganska allmänbildad skara vilka läser och skriver här.
Ham.se är på sitt sätt en lämning från det förgångna, där radioamatören i stort tillhörde "samhällets bildade klasser".

Det här med "glestrafikerat" är något som annars är rätt betecknande för "sjön".
Det gamla "SOLAS-systemet" där 500 kHz Morse bestämde räckvidderna (det bekanta "amperemetertalet") och fartyg förväntades hjälpa fartyg inom "hörhåll" lämnade mycket att önska i upptäcktssannolikhet. Jag hade som "landkrabba" ganska vaga aningar om hur stort havet verkligen är, men tänkte inte så mycket på den saken. Detta kom att ändras 1984 genom två händelser; en när en kollega (också radioamatör) som varit tjänstledig för att segla ett halvår på en "äventyrskryssningsbåt" vilken gick i Sydatlanten och angjorde hamnar som Sydgeorgien återkom och hade hur mycket som helst att berätta,

Något som fastnade i minnet var historien om när de nära iskanten siktade en livbåt på håll och gick dit för att undersöka. Livbåten visade sig vara tom, men fartyget hade MARITEX så ett telex skickades till Lloyds i London med uppgift om namnet och märkningen på livbåten. Svaret blev att den hade tillhört en gammal lastångare som gått i södra Stilla-Havs områdena runt Franska Polynesien och Chile men som försvunnit spårlöst i början av 1960-talet. Så i över 20 år hade omvärlden inte haft den minsta aning om vad som inträffat.

Man kan bara föreställa sig hur telegrafisten känt sig efter att ha sänt alarmsignal efter alarmsignal utan svar eftersom inga fartyg funnits "inom hörhåll". Detta stämde mig till en viss eftertanke.

Det andra tillfället var på mitt första ITU-möte i Geneve några månader senare.
Jag hade sannolikt sett rätt vilsen ut, så jag blev inviterad på lunch med den brittiska delegationen där en äldre gentleman från Department of Trade and Industry ingick.
Han hade seglat som Marconi-anställd redan i slutet av 1940-talet och sedan gått i land med administrativa uppgifter, och hade ett rikt förråd av "skepparhistorier".

En som jag fortfarande minns tydligt var hur han av en ren slump kommit att uppfatta en nödsignal under en tystnadsperiod på 500 kHz mitt i natten på väg mot Godahoppsudden. Positionen som angavs var i Indiska Oceanen "på andra sidan Afrika". Inga andra stationer kvitterade signalen, så han sände "SOS Relay". Inga andra fartyg eller kuststationer hördes av, så ett tjänstetelegram via Portishead till myndigheterna i Indien och Brittiska Östafrika sändes i väg, Man lovade att försöka organisera en SAR-aktion, men det skulle ta tid.

Något mer hördes inte, men när man gått i land i destinationen några dagar senare så fick man omsider reda på att det utbrutit brand ombord och att hjälpen i form av ett örlogsfartyg kommit ett dygn för sent. Det blev tyst en lång stund över kaffekopparna efter detta.
 
Last edited:
Det sydafrikanska sjöräddningsområdet, SRR är gigantiskt

View attachment 10165

Lyckligtvis är sådana förbindelseavstånd drygt 9000 km från SM ganska gynnsamma ur
radioutbredningssynpunkt. Nord-sydliga förbindelser är mycket stabilare och förutsägbara än öst-västliga.

"Radiotelegrafvian Stockholm-Pretoria" var före min tid men ska ha haft ganska goda prestanda enligt äldre kollegor. Minns från min tidiga flygradiotid hur flygplan från British Antarctic Survey som var nära Antarktis ofta ropade in på 13342 kHz med goda signaler även från relativt små flygplan.

Sydafrikas FiR som sammanfaller med SRR, är ett av de mest glestrafikerade som finns,
så att hitta en nödställd mitt ute i det var en verklig prestation.

Dock lyckades man ändå åstadkomma en "mid-air collision" 1997 mellan ett militärtransportplan från Luftwaffe och ett amerikanskt Hercules transportplan ungefär 100 NM utanför Namibias kust i ett område vilket saknade radarledd trafikledning.

Genom ett missförstånd i kommunikationen av färdplanerna lyckades trafikledningarna i Angola resp. Namibia tilldela båda planen samma höjd på skärande kurser.

En av mina kollegor på Televerket Radio hade jobbat med att modernisera flygtrafikledningen i Namibia under en stor del av 90-talet, men p.g.a brist på medel hade man inte hunnit bygga primärradar i det aktuella området. Minns att han var märkbart skakad över händelsen.

Att lyckas med att kollidera med ett annat flygplan i ett sådant oerhört glestrafikerat område torde kunna betecknas som "höjden av otur".
Detta kan placeras i "samma härad" som den lastbilschaufför vilken på 1950-talet lyckades med konststycket att köra på det ensammaste trädet i Sahara med flera hundra km öken runt sig.
Jag blev mest lite överraskad eftersom jag inte lyckats få in någon signal alls från den afrikanska kontinenten, med undantag från en väldigt svag PSK31 signal från Sahara för några år sedan när det var populärt, kanske finns det helt enkelt inte så många radioamatörer i Afrika helt enkelt. Signalerna kommer väldigt starkt från länderna på europeiska delen av medelhavet, och mellanöstern ibland dock.

Var det kanske så att Wifsta Office hade ett slutsteg som gav väldigt höga effekter och att man dessutom använde telegrafi? Jag har själv provat på att ta med mig radio på mina resor men upptäckt att det är ganska svårt att få kontakt med kompisarna där hemma även om man har ett kommunikationsschema som är framtaget med rätt frekvenser och tidpunkter.
 
Möjligen sviker minnet, men jag har för mig att kommunikationen skedde per telegrafi på 20 m bandet. En del av oss har haft flera kontakter med Antarktis på 20 och 40 m. Jag har också haft kontakt per telegrafi med ett brittiskt forskningsfartyg väster om Godahoppsudden samt även med Falklandsöarna och Tristan da Cunha. Alltsammans barfota med en trådantenn på CW.
 
Det finns relativt sett väldigt få radioamatörer i Afrika.
Antalet har t.o.m. minskat enligt IARU:s medlemsstatistik.

Orsakerna är omtvistade, sannolikt är ungdomen där lika ointresserad av
amatörradio som här, och för en äldre generation har amatörradio fortfarande en "bismak av neokolonialism".

SM3WCS hade "Cept-1 licens", som vid den här tiden krävde 60-takt.
Med telegrafi behövs inte några höga effekter, vilket ändå hade varit helt opraktiskt
på en så liten båt.

Men även med SSB och ganska låg effekt fungerar det om man väljer rätt frekvens och rätt tid. Flygplanen som British Antarctic Survey använde var ofta av typen "Twin Otter" och hade vanligen 100 eller 150 W King KHF-950 radiostationer med rätt dåliga antenner, motsvarande en tråd med avstämmare. Man brukade räkna med att 1/4 av effekten strålades ut från en sådan.

Bild på karta över Telegrafverkets internationella radiotelegrafvior från mitten av 1950-talet.
Räddad från containern när PTS flyttade i från Enköping Radio 1994 eller 95.

1687816156541.jpeg
Vid den här tiden så transiterades Afrika-trafiken via Tanger och Monrovia. Cable & Wireless såg inte nådigt på konkurrens.
 
Samtliga mina QSO med ”Wifsta Office” var på SSB. Alltid goda rapporter 57-59 ner till Brasilien och tiden var alltid 17:30 (GMT). Alla ”sked” var med SSB. Roger hade ju snabbutbildats inför färden och hade säkert mycket annat att tänka på än att underhålla CW-kunskaperna.
 
Back
Top