I någon mån, eftersom de är avslutade och inte förlitar sig på stående vågor utefter sin längd. Dock är avslutade antenner ett specialfall vilka primärt lämpar sig för mottagning
genom sina stora resistiva förluster.
Chu, Harrington och Wheeler lyckades visa på 1940-talet att bandbredd, dimensioner och förluster är direkt relaterade, och att det finns en nedre gräns för dimensionerna hos realiserbara antenner vid en viss våglängd och en given andel förluster.
En konsekvens av detta är att en konstantenn kan göras i princip hur liten som helst, och med en obegränsad bandbredd, men strålar endast ut den extremt kortvågiga värmestrålningen.