Den ursprungliga "jordplansantennen", som den beskrevs av Brown,Lewis & Epstein 1937 hade just två jordplansspröt. Strålningsdiagrammet var ändå i allt väsentligt rundstrålande.
Varför senare realiseringar kom att använda tre eller fyra spröt är omstritt, en teori är att RCA:s marknadsfolk vände sig mot att två spröt kunde tolkas av de potentiella kunderna som om antennen skulle vara horisontalpolariserad. Det blir även en bättre isolation mellan strömmarna på elementen och en ledande mast om man har fler än två radialer, vilket gör strålningsdiagrammet "renare".
När man sätter en vertikalpolariserad HF-antenn i en sluttning påverkas srrålningsvinkeln i vertikalled på ett ganska komplicerat sätt. Är sluttningen brant så sänks strålningsvinkeln, eftersom den dåligt ledande marken kommer längre från "närfältsbubblan" runt matningspunkten.
Det finns (fanns?) ett program, High-Frequency Terrain Assessment, HFTA, som via en diffraktionsmodell kan beskriva terrängens inverkan på strålningsdiagrammet i fjärrfältet. Dock är det svårt att göra noggranna modelleringar av markförhållandena eftersom markens elektriska egenskaper ofta är dåligt kända.