FRO, åtminstone i sin ursprungliga form som SSA:s försvarssektion, kunde definitivt betecknas som "hobbymilitärer", något i stil med "
Föreningen för befrämjande av skolungdomens vapenövningar".
Det finns intresse för HF från flera aktörer i mer modern tid, men det är lite svårt att få en bild av hur seriöst intresset verkligen är.
Många som jag har talat med om sådana frågor har haft synnerligen luddiga uppfattningar om vad HF-mediet verkligen kan erbjuda när det gäller kapacitet och tillgänglighet. En inte alldeles ovanlig uppfattning är att HF är någon slags "patentmedicin" för reservsamband och att samma bandbreddsslukande applikationer kan användas via HF som över andra medier.
Man har alltså svårt att "rätta mun efter matsäcken", och många ganska bortskämda beslutsfattare, av elaka människor kallade "Nintendo-generaler", har svårt att ta till sig att HF innebär fördröjningar och svarstider vilka är 10-potenser större än vad man normalt förväntar sig via medier som kabelförbindelser, mobiltelefon eller VHF/UHF.
Det finns ett ganska avskräckande spår bakåt i historien av "glada entusiaster", ofta radioamatörer, vilka tubbat sina överordnande att anskaffa dyra HF-system "för utvärdering" vilka sedan inte alls uppfyllt förväntningarna och därefter övergivits.
Jag har ett ganska friskt minne av att, när jag för snart 20 år sedan jobbade på Telemar, blivit uppringd av en "halvledare" på dåvarande KBM, som undrade om ett Windows-baserat ärendehanteringssystem kunde kopplas upp via HF. Efter att ha frågat lite om hur systemet var gjort, och hur stor del av informationsposterna som bestod av nyttodata jämfört med "overhead", kunde jag, ehuru motvilligt, meddela att det visst kunde göras, men att varje uppdatering skulle ta c:a 15 minuter under genomsnittliga radiokonditioner. Frågaren avhördes inte mera.
På något sätt har jag en känsla av att detta är ganska representativt, och att HF-mediet ofta tillmäts egenskaper som det inte kan ha, p.g.a. de icke-förhandlingsbara naturlagarna.
För att återgå till ursprungsfrågan, är saken ännu inte speciellt djupt utredd, och någon rättspraxis finns sannolikt inte. Om en ansökan om radiotillstånd för ett privat kortvågsnät för "nödsamband"eller "experimentverksamhet" med, säg, 5 frekvenser i 2 till 8 MHz-området, och med en effektnivå av något/några 10 W EIRP, skulle komma in till PTS, skulle handläggaren sannolikt dra en djup suck och lägga ärendet längst ner i högen, i väntan på att någon medarbetare vilken ofta kommer för sent, eller inte bjuder på fikabröd, kan få ta hand om ärendet som någon form av disciplinär åtgärd.
Hela frågeställningen känns märkvärdigt bekant åtminstone sedan slutet av 1960-talet, när "privatradioamatörerna" började kräva del i amatörradions privilegier utan några motprestationer.
Styrelsens åsikt, åtminstone i början:
Åsikt från "folkdjupet":