Om man utgår ifrån att det översta diagrammet visar inimpedansen som serieekvivalenter eller R + jX med realdel till vänster och imaginärdel till höger så framgår det att realdelen sjunker dramatiskt under c:a 5 MHz och imaginärdelen också ökar snabbt och går igenom ett maximum vid denna frekvens.
Detta tyder på att transformatorn inte är korrekt dimensionerad;
magnetiseringsinduktansen är för låg. I sin tur beror det på för få varv i lindningarna,
olämpligt kärnmaterial eller en kombination, den transformerar 1:4 först från runt 8-10 MHz och uppåt. Det framgår inte hur transformatorn är gjord, så det blir svårt att peka på en orsak.
En 1:4 spänningsbalun är i princip en autotransformator, med två seriekopplade lindningar.
När det är för liten induktans i lindningarna kommer den största delen av strömmen i primärlindningen att vilja flyta genom magnetiseringsinduktansen i stället för att transformeras över till den andra lindningen.
Magnetiseringsinduktansen ska helst motsvara en reaktans av minst fyra gånger inimpedansen, alltså minst +j 200 ohm eller 10 µH för att man ska kunna börja
bortse från den vid den lägsta arbetsfrekvensen.
När en järnpulverkärna med µi = 10 används går det åt c:a 30 varv för att komma upp i den induktansen, vilket kan leda till andra problem vid höga frekvenser.
Ferritkärnor med högre µi kräver färre varv, men kärnmaterialet behöver då väljas "med smak" med hänsyn till kärnförlusterna och risken för mättning.