Kris, krig, radioamatörernas kunskapsnivå och annat blandat.

[SM0UAN]

Med hänvisning till den här tråden:

https://ham.se/threads/naer-skiten-traeffar-flaekten-vem-hjaelper-och-hur.27821/page-2#post-127482

tror jag att man kan göra den TS lite mindre missnöjd genom att skapa en särskild tråd för alla "spin-off-ämnen" som skapats och dränker grundfrågan.

När jag började som signaltekniker vid Banverket en gång, inleddes karriären med att antal månaders allmän praktik ute i spårmiljön, där man bara gjorde det man blev ombedd att göra och i övrigt såg till att hålla sig borta från de framrusande tågen. Sedan vidtog grundkursen. Den blev lite av en överraskning till en början. Det första man var tvungen att lära sig, var att bygga en "klotväxel", dvs en spårväxel som manövrerades manuellt, med en hävstång. Hävstången var försedd med en vikt, målad i gult och rött, en klassisk klotväxel alltså, helt utan några eltekniska finesser. Det innebar en hel del lära om att borra i specialstål (räls) och en massa annat rent mekaniskt, inklusive att behålla spårvidden med böjd räls på träsliprar och en hel del annat. Givetvis frågade vi vad detta skulle tjäna till, och svaret var (i efterhand självklart), att "när nån har bombat Stockholms C", så börjar man inte med att återställa alla elektriska växeldriv och "finesser", utan man ser till att tågen kan ta sig fram överhuvudtaget, dvs att det finns spår och manuella växlar. Signaler och fjärrmanövrering och sådant får vänta lite... och självklart är det "signalarna" som bygger växlar, banfolket ägnar sig åt de vanliga spåren.

En ganska ordkarg lektion i vad som kan dölja sig i ett yrkesval, om våldet skulle slippa lös. En tankeställare, och väldigt retsam för mig, som vid det laget varit med i Järnvägarnas Driftvärn flera år och borde ha vetat bättre än att ställa dumma frågor av den arten....

Senare delar av kursen var givetvis mer inriktade på att vidmakthålla de hyfsat avancerade signalerings- och styrsystemen som byggts för att hålla ordning på tågrörelser i storstockholmsområdet. Det man inte lärde sig då om reläer och relälogik, kan sannolikt få plats i en rätt liten publikation.

En senare lärdom var att personer, som genomgått en särskild högskoleutbildning och kunde titulera sig signalingenjörer, sällan hade kunskaper som klarade första mötet med verkligheten, åtminstone inte när det handlade om vidmakthållande, förbättringar och omkonstruktioner i befintlig anläggning. De hade greppet om hur man beräknade, konstruerade och projekterade nya anläggningar, men inte mycket mer. Lärdomen där hamnade för min del i en tolkning, som innebär att teoretisk bildning, dvs att med examina kunna hävda sitt medlemskap i de bildade klasserna, inte med nödvändighet innebär att man begriper sig på verkliga system.

Med den bakgrunden måste jag anmäla viss tveksamhet till att nutida radioamatörer skulle vara av väsentligt "sämre virke" än forntida. Man bör ge amatörerna "the benefit of the doubt", dvs man bör nog försöka tänka att de är alla individer, med individuella kunskaper, färdigheter och förmågor, och att deras respektive tekniska intresse/träning/erfarenhet kan vara av betydande värde i krävande situationer som vi delvis inte kan föreställa oss.

Jag kan också anmäla motargument mot mitt eget resonemang. Under åren på Sjöbefälsskolan (SLUL) fick vi ofta höra att det fanns skillnader mellan radioamatörer (som ju var representerade i elevkåren...) och "radioproffs", som var slutmålet för fartygstelegrafistkursen. Ett "proffs" kunde procedurerna, slirade inte vid bokstavering, missade inget i ett mottaget meddelande och kunde få en trilskande utrustning att funka nöjaktigt i alla lägen. Och jag retar mig fortfarande på att vissa "med-hams" inte kan procedurer och bokstavering, eller sänder konstig morse och tydligen inte vet att deras SSB låter som man kört signalen igenom en grönsaksmixer. Men jag är 100% övertygad om att det finns en stor mängd amatörer "därute" som skulle kunna göra en avgörande insats för samhällets kommunikationer även idag, trots att de bedöms vara ett skrapihop sett ur perspektivet av tidigare kravbilder.

 

[SM0AOM]

sällan hade kunskaper som klarade första mötet med verkligheten

 

[SM0FKI]

Under åren på Sjöbefälsskolan (SLUL) fick vi ofta höra att det fanns skillnader mellan radioamatörer (som ju var representerade i elevkåren...) och "radioproffs", som var slutmålet för fartygstelegrafistkursen.

Eftersom jag precis som -UAN är både proffs och amatör så kan jag lite ödmjukt belysa skillnaden.

Den professionella kompetensen ligger framförallt i att ansvarsfullt vidarebefordra radiotrafik och telegram effektivt och felfritt även under svåra förhållanden. Om han inte lyckas med detta kommer hans uppdragsgivare förlora mycket pengar och i värsta fall så kommer människor att mista livet.

Radioamatörens kompetens ligger nog i att han i många fall har ett stort och brinnande intresse för sin hobby och därför med tiden kan bli ganska duktig på det han gör. Han har dock inget ansvar för någonting förutom att hans antenn inte ska ramla ner eller orsaka brand.

Alltså två helt skilda spår....

 

[SM6VJE]

Eftersom jag precis som -UAN är både proffs och amatör så kan jag lite ödmjukt belysa skillnaden.

Den professionella kompetensen ligger framförallt i att ansvarsfullt vidarebefordra radiotrafik och telegram effektivt och felfritt även under svåra förhållanden. Om han inte lyckas med detta kommer hans uppdragsgivare förlora mycket pengar och i värsta fall så kommer människor att mista livet.

Radioamatörens kompetens ligger nog i att han i många fall har ett stort och brinnande intresse för sin hobby och därför med tiden kan bli ganska duktig på det han gör. Han har dock inget ansvar för någonting förutom att hans antenn inte ska ramla ner eller orsaka brand.

Alltså två helt skilda spår....

Vi har ju en tendens att göra det svårt för oss med flit, ge sig ut i naturen med en pixie och stolt förkunna att man minsann körde G-land på mindre än en watt med en trådantenn på låg höjd och en klädnypenyckel

 

[SM7EQL]

UAN frågade i den ursprungliga tråden vad som hänt de senare 50 åren som gjort att vi/samhället blivit så sårbart.

Den och de andra frågorna tycker jag är intressanta att filosofera över...

Det som bl a hänt de senare 50+ åren är att Sverige liksom de flesta andra västländer gått mot en ökad centralisering/globalisering med stegvis överlämning av den egentliga makten till EU samt många mycket inflytelserika NGO som vanligt folk inte har en susning om att de ens existerar och vad de arbetar med, hur och med vilka mål.

Sakta men säkert har småskalig produktion gjorts olönsam till förmån för multinationella storföretag som steg för steg sett till att skapa sig monopol på olika områden. Väldigt bra för de i toppen som styr världsutvecklingen och kan fylla på sina kassakistor men kanske inte lika bra för vanligt folk som tvingas förhålla sig till allt fler EU-direktiv som via allt fler byråkrater tenderar att vilja detaljreglera allt mer i en takt som ökar exponentiellt eller snabbare än så.

Allt i denna moderna högteknologiskt byråkratiska och övervakade värld är beroende av en allt mer komplicerad informations- och infrastruktur. Om man skall minimera riskerna för störningar i sådana system så behövs inte bara lokala reservkraftverk utan även enorma lager av livsnödvändiga saker som mat etc. Det behövs redundanta system inom många områden som säkerställer att de viktigaste samhällsfunktionerna kan fortsätta att fungera. Frågan är bara hur mycket av detta som myndigheterna egentligen har säkerställt i preventivt syfte eller om man tänker sig att jobba händelsestyrt dvs att lösa problemen först när de uppstått. Jag har inte insikt i sådan planering men det känns ju ändå som såväl politiker som de högsta cheferna på div myndigheter inte lägger resurser på sådant med hänvisning att det inte finns pengar eller resurser etc?

Men om "allt brakar samman" så skulle jag misstänka att följdproblemen av ett tillräckligt stort sammanbrott ökar snabbare än de kan åtgärdas. Det ger ett svårt läge som gör att pendeln kanske svänger tillbaka till en påtvingad decentraliserad tillvaro med lokal produktion av det allra nödvändigaste i den mån det nu går att få igång en sådan. Kanske ända tillbaka till krigsåren runt 1940-talet då det var knapert med både pengar och mat.

Frågan är också var "radioamatörerna" kommer in i bilden och vad det är för sorts tjänster som radioamatörerna är unika på och på vems uppdrag de kan jobba i så fall. På den lokala nivån inom en stad eller stadsdel kan jag dock se att x-antal radioamatörer försedda med bärbara eller mobila VHF-apparater på eget initiativ kan bidra utan att dessförinnan ha lagt upp detaljerade krisplaner eller ens övat samband. Samma sak kan icke radioamatörer göra med hjälp av liknande radioapparater. Det krävs en eller några drivande krafter som initierar sådana insatser, tar kommandot plus ett antal andra som villigt hjälper till.

Men för mer rikstäckande radiosamband vet i tusan hur det skall gå till och som MCD skrev i andra tråden så är det nog få chefer i myndigheterna som har kompetensen som behövs för att förstå hur liten överföringskapacitet vi med våra amatörradioapparater kan erbjuda. Kanske kan de delegera frågan till någon som vet osv.

Det gäller att i vilket fall som helst fatta sig kort och begränsa trafikmängden till livsavgörande meddelanden. Under förutsättning att det finns någon uppdragsgivare som efterfrågar hjälp från radioamatörerna förstås.

 

[SM6POP]

Lite som jag skrev i den tidigare tråden så tror jag varken kortvåg eller amatörer kommer att stå för det krissambandet som krävs i en kommun vid en kris.
Om vi tar Åmål som exempel, en liten stad med 5st Amatörer som är aktiva, möjligen att rådfråga när man bygger upp sitt nödsamband.
Det krissamband som är absolut nödvändig i kommunen är blåljuspersonal och hemtjänst/hemsjukvård samt samband från trygghetspunkterna..
Ett fungerande krisamband tror jag byggs i kommunerna med mobila VHF-enheter och basstationer hos de ledande funktionerna.
En eller fler repeater-stationer med solceller och elverk för att utöka räckvidden över hela kommunen och DMR-teknik för att åtminstone göra det svårare för gemene man att avlyssna då det är känslig trafik.
Det kommer det inte vara någon militärlik trafik utan trafiken kommer att likna den som sker idag över telefon och rakel.
"Vi åker hem till Beda nu och ger henne insulin så kan vi få reda på vart vi skall sedan?"
" Vi har här vid trygghetspunkten en person som behöver ambulans till sitt hem på adressen....."
Många VHF-stationer i väska med batteri och magnetantenner och enkla, färdigprogramerade, bara att välja kanal och trycka på PPT.
Något i den stilen tror jag är rätt väg att gå och hur en del kommuner redan resonerar.
Möjligen kommer det behövas kortvåg för att nå andra myndigheter som till exempel våra länsstyrelser men vid en kris är nog det absolut viktigaste sambandet på lokal nivå.
I fallet med kortvåg är det knappast amatörerna som sitter i sina shack och pratar med länsstyrelsen.
En del kommuner här har redan egna kortvågsstationer och de kommer troligen bemannas av FRO eller om inte det räcker, amatörer som sitter på plats där stationerna finns om jag får gissa.
Tyvärr är det nog så att de flesta kommuner inte är förberedda alls och hur det kommer att fungera där vet ingen eller inte fungera alls kanske är mer rätt benämning och där kanske amatörerna blir det berömda halmstrået att gripa efter.

 

[SA0BUX]

Jo, det är nog bättre att amatörer/fro bidrar med teknisk kompetens och utrustning än att vi skall bemanna en massa sambandsposter.
Utrustning som är enkel att hantera och repeatrar som säkerställer täckningen

 

[SM0UAN]

Man får ju känslan att den allvarligare delen av problematiken inte har med radioamatörer att göra, alls. Som nämnts ovan av -EQL har samhällsstrukturen ändrats/urholkats på ett sätt, som inte på något vis stöder begreppet "redundans". Det mesta handlar om snabba vinster, rätt börsutfall, att få många gillare på FB och att, kanske, vinna några röster vid nästa val. Horisonten är max 4 år, drivkraften är makt. Och makten är koncentrerad till marknaden och den ekonomiska sektorn. Ideologier och politiska, mänskliga, moraliska ställningstaganden är satta på undantag. Tråkigt nog, för den "på riktigt" ekonomiskt sinnade, har klassiskt ekonomiskt tänkande också förkastats. Att vidmakthålla, vårda, underhålla, reparera, är alla främlingar i den nya "tillväxtförblindade" ekonomin, där det bara är nyproduktion och omsättning som gäller, samtidigt som vår nuvarande klimatsituation skriker efter lite mer sparsamhet, lite mindre konsumtion, lite mer bevarande...

Jag har några trista exempel på lager, men nöjer mig med att nämna att man inom dåvarande Banverket skapade en ny policy under 1990-talet, som gick ut på att man skulle dra ner på förebyggande underhåll och låta det avhjälpande underhållet kosta lite mer. I klartext, "rör inte skiten förrän den går sönder". Att denna policy skapade enorma konstnader för samhället i stort, med allt produktionsborfall pga onödiga tågtrafikstopp, och dessutom ökade personalkostnaderna när allt jobb skulle göras under "jourtid" (grejer går oftast sönder utanför kontorstid...) verkade inte spela nån roll alls, snarare var det väl till hjälp när BV ville bli av med egen personal och köpa in tjänsterna utifrån... personalen på "Nisses Gräv AB" jobbar ju inte under samma avtal som egenanställd personal med anständiga avtal. Urk.

 

[SM0AOM]

Det som vi bevittnar är konsekvenserna av avregleringarnas och ekonomernas destruktiva inflytande.
'

Det är ett tjänstefel av grövsta graden att tillåta att ekonomer fattar operativa beslut.

 

[SM7SEK]

I fallet med kortvåg är det knappast amatörerna som sitter i sina shack och pratar med länsstyrelsen.

Jag var med på en sån övning för många år sedan som hette FROSSA. Vi hade en gubbe hos länsstyrelsen som körde en direktare på 2m till vår klubbstuga där jag och en kompis satt och reläade trafiken till Stockholm på 80m. Trafiken var kort och koncis ala M-blanket.

Personligen tyckte jag det funkade utmärkt för den lilla mängd trafik som skulle reläas till Stockholm. Jag kommer inte ihåg på rak arm hur länge vi höll på men säg fyra timmar vilket väl var ganska lagom. Med någon timmas vila kunde vi kört fyra timmar till. Men man ser ju ganska enkelt att bemanningen behöver ökas över tid. Nu hade vi bara två stationer i luften och det skulle vara fullt möjligt att köra detta några dygn om ett par personer till ansluter.

 

[SM6POP]

Det skulle kanske fungera rent tekniskt med kortvåg men som jag tidigare skrev är vi 5 amatörer i Åmål som är mer eller mindre aktiva.
Jag själv är krigsplacerad på mitt jobb.
Säkert kommer fler av de andra ha svårt för att bemanna en station av olika anledningar men det kanske är lättare att få ihop det i en större stad.
Om det är våra stationer som de är uppsatta i dagslägen som är aktuella blir det också svårt att hitta frekvenser som fungerar vid alla tider på dygnet och har alla lämpliga antenner för aktuell frekvens?
Så länge det är rätt tid och årstid går det utan problem på något av våra band men man kan gissa att trafiken hamnar utanför våra amatörband och vid fel tidpunkt och med oresonant antenn blir det väldigt svårt.
De kommuner som jag vet satt upp kortvågsstationer så sitter de inte hos amatörer utan i offentliga byggnader och med bredbandsantenner som exempelvis T2FD, men som tidigare sagt så är det i första hand den lokala kommunikationen krutet skall läggas på.

 

[Sven.Erik]

De är väl i sak beroende av varandra? eller? Så länge det inte finns proffs nog att täcka hela Sveriges yta är amatörerna verkligen ett måste.

kort / långvåg är bara en frekvens, arbetet är ändå det samma

 

[SM6POP]

De är väl i sak beroende av varandra? eller? Så länge det inte finns proffs nog att täcka hela Sveriges yta är amatörerna verkligen ett måste.

kort / långvåg är bara en frekvens, arbetet är ändå det samma

Jag förstår inte riktigt vad du menar, kan du utveckla resonemanget lite så jag hänger med.

 

[SM0UAN]

Jag ska inte ta över någons svar, men min tanke rörande hur man rent praktiskt upprättar en förbindelse är, att det är rätt avgörande med frekvensvalet. Kan man utnyttja VHF/UHF med repeaterfunktion, är det ju rätt självindikerande: antingen funkar det eller så funkar det inte, och det är ju nästan alltid relaterat till begripliga faktorer som påverkar räckvidden. När det gäller HF, är min upplevelse, att det är betydligt mer "dynamiskt" och fler saker att hålla ordning på. Ska man köra markvåg, NVIS eller riktiga hopp? Vad är klockan? Hur mår jonosfären? Hur sitter antennen? Det vill ju till, att operatörerna i båda ändar tänker ungefär likartat (om man nu antar, att ingen annan förbindelse finns...), annars lär man säkert "gå om varandra" några timmar innan man får napp.

Jag tänker också, att just radioamatörerna själva inte behöver göra allt... Om man ser på VHF och repeatersystemen, så är dessa system i sig själva en resurs. Om man (typ nån radiokolubb) då helt enkelt har ett avtal med MSB eller nån underorganisation om att upplåta repeatern och sedan får resp. operatör skaffa egna apparater och "låna" frekvensen. Man får tänka sig avsteg från kravet att de som använder frekvensen ska vara certifierad som amatör; att lära en normalbegåvad person principen "tänk - tryck - tala - släpp" är inte en omöjlighet. En certifierad amatör instruerar några stycken som sedan agerar som en utökad variant av "second operator". De lär ju inte köra med amatörsignaler ändå; man förutsätter väl att krisorganisationen har egna anropssignaler.

 

[SM7EQL]

Personligen tyckte jag det funkade utmärkt för den lilla mängd trafik som skulle reläas till Stockholm. Jag kommer inte ihåg på rak arm hur länge vi höll på men säg fyra timmar vilket väl var ganska lagom. Med någon timmas vila kunde vi kört fyra timmar till. Men man ser ju ganska enkelt att bemanningen behöver ökas över tid. Nu hade vi bara två stationer i luften och det skulle vara fullt möjligt att köra detta några dygn om ett par personer till ansluter.

Det låter som en skräddarsydd övning för små lokala tidsbegränsade händelser där det huvudsakliga syftet med övningen var att upprätta samband för att överföra korta meddelanden från punkt A till B.

Den riktiga utmaningen blir att hålla igång en sådan sambandsverksamhet i ett mer utsatt läge under flera dagar, veckor eller ännu längre. Dvs när de medtagna ostmackorna är uppätna, magen kurrar och verkligheten med trötthet och uppgivenhet tar över. De självgående radioamatörerna har ett stort försprång här liksom de med god fysisk och psykisk uthållighet osv. Men tids nog behöver externa resurser tillföras för att de frivilliga krafterna skall orka fortsätta sitt uppdrag.

Man kan sedan spekulera i vilken typ av kris som kan bli aktuell och som det behöver planeras för. Världsläget just nu är försiktigt uttryckt lite skakigt och ingen kan väl vara säker på hur saker och ting kommer att utveckla sig och vad politikernas nycker kan få för konsekvenser, särskilt på lite längre sikt. Rimligen borde myndigheterna ständigt arbeta med planering för olika scenarion för att säkerställa att tillräckliga resurser finns eller i alla fall redan klurat ut var resurserna finns eller kan aktiveras när det blir dags. Minst en telefonlista behövs så de kan ringa en vän och fråga... -Vad gör vi nu?

Att det finns enskilda radioamatörer som kan bistå myndigheterna med kvalificerad expertkompetens inom olika teknikområden må stå helt klart. Men rimligen måste det vara myndigheterna eller andra instanser som i kraft av uppdragsgivare efterfrågar supporten. Sådana samarbetskanaler finns redan etablerade med FRO och andra frivilligorganisationer eller hur? Är man som radioamatör intresserad av att bidra så är det väl dit man i första hand bör vända sig?

Den andra ytterligheten är de fem radioamatörerna i Åmål som säkert också kan hjälpa till att göra skillnad men då på en mer lokal nivå helt händelsestyrt efter behov som man själv identifierat och vill och anser sig kunna lösa. Då blir man sin egen uppdragsgivare. Med självgående personer och korta beslutsvägar kan verkningsgraden i en sådan liten grupp bli skyhög vilket är bra.

 

[SM0UAN]

Just frågan om "vilken kris blir det" är ju en av de intressantare. Exempelvis kan man ju (försöka) föreställa sig ett rent fysiskt blixtanfall mot Stockholm/Mälardalen med några rejäla atombomber, men det är svårt att se hur detta scenario skulle byggas upp och motiveras, och det är ännu svårare att se hur man hämtar sig från nåt liknande (om det ens är möjligt).

Lite mer verklighetsnära är ju att tänka sig hybridattacker mot viktiga system. Kanske som rena övningar, kanske som en del i nån sorts militärmaktsverksamhet mot Skandinavien/Baltikum. Det har ju redan varit ett antal stoppande angrepp på Coop, vissa kommuner, Svenska kyrkan och andra enhter, som Swish. Skulle en samordnad cyber-/IT-attack göras mot många stora system samtidigt, skulle man kunna göra vardagen till en verkligt besvärlig upplevelse för väldigt många. Kan man dessutom komma åt några större styrsystem inom kraftnäten, telekomsystemen, eller flyg-/tågtrafikledningen, skulle det kunna bli rejält rörigt.. Sen ska man ju också ha i åtanke, att numera är även många vägfordon hackningsbara, och skulle nån fundera ut hur man slår ut alla moderna bilar av nåt populärt märke, kan stor skada åstadkommas. Några långtradare på tvären på några väl valda ställen längs våra huvudvägar och vi har ett snyggt kaos uppbyggt på kort tid.

Vi har byggt ett sårbart samhälle, eftersom vi rör oss bort från konceptet med autonoma enheter. Tidigare var ett kylskåp bara ett kylskåp. Man öppnade dörren och tog ut nåt, eller noterade behov av påfyllning, numera är det tydligen en internetnod som kan hackas. Tidigare var vuxna människor självgående varelser, som fick bestämma själva över sina resurser (pengar och sånt...), nu är vi alla snärjda i ett garn vävt av skatteverket och bankerna och våra pengar finns tillgängliga på nåder, och endast om alla tekniska system fungerar. Ju mer sammantrasslat allt blir, desto större risk att ett ryck i ena hörnet av nätet skapar kaos i en annan del, trots att delarna borde kunna vara självgående.

Och sedan fundrar man på hur sårbart samhället är...

Tyvärr har jag ingen direkt indikation på att "samhället" har ett intresse av att skydda "människors vardag". Institutioner och organisatoriske enheter har deluppdrag, som de förväntas utföra. Uppdragen ska definieras, prioriteras, budgeteras och tilldelas resurser. För det mesta upphör kedjan efter första steget, nägra kommer fram till sista. Faran som ligger i att deluppdragen inte blir utförda uppdagas oftast inte, eftersom det inte finns en övergripande bild, eller ambition, om hur det hela ska fungera, och ingen som "kollar läget" och använder blåslampan. På så vis tror jag att vi har byggt ett väldigt sårbart samhällssystem, där det i viss mån finns ansatser, men inga avstamp och ingen målgång, när det gäller krishantering.

Så, de självgående amatörerna i Åmål är nog förebilden...

 

[SA0BUX]

Om katastrofläget fortsätter så borde både myndigheter/samhällsfunktioner kunna organisera sig och starta upp egna lösningar.
Under dom första dagarna är det lite vilda västern och man får utnyttja alternativa frivilliga insatser i större mängd.

 

[SM6POP]

Om katastrofläget fortsätter så borde både myndigheter/samhällsfunktioner kunna organisera sig och starta upp egna lösningar.

Precis, om man rustar för ett totalt elbortfall så är man rustad för de flesta senarion som UAN nämner ovan förutom krig men främande trupper i Sverige.
Det är just som du säger BUX, det är just samhällsfunktionerna som skall fungera och det i första hand på lokal nivå.
Jag har lite svårt att föreställa mig vad för oumbärlig nytta vi skulle ha av kortvåg för att täcka, som någon tidigare skrev, "hela Svergie".
Är det viktiga myndighetsmeddelanden så kommer de från P4 på vevradion.
Känslan är att just kortvågskommunikation hela tiden kommer på tapeten är för att vi är amatörer och det är vårt intresse med kortvågskommunikation.
Visst kan det vara bra att nå myndigheter och liknande på längre avstånd men det kräver också att de har förberett med stationer och folk som bemannar dem.
Som jag tidigare skrivit är det på lokal nivå som det skall fungera så att hemtjänst, hemsjukvård och blåljuspersonal kan kommunisera med varandra och ta emot uppdrag från trygghetspunkter och samordnare.
Enkla stationer, en lokal repeater, inget komplicerat, bara för ordinarie personal att trycka in PTT och prata.

 

[SM0AOM]

Tyvärr har jag ingen direkt indikation på att "samhället" har ett intresse av att skydda "människors vardag". Institutioner och organisatoriske enheter har deluppdrag, som de förväntas utföra. Uppdragen ska definieras, prioriteras, budgeteras och tilldelas resurser. För det mesta upphör kedjan efter första steget, nägra kommer fram till sista. Faran som ligger i att deluppdragen inte blir utförda uppdagas oftast inte, eftersom det inte finns en övergripande bild, eller ambition, om hur det hela ska fungera, och ingen som "kollar läget" och använder blåslampan. På så vis tror jag att vi har byggt ett väldigt sårbart samhällssystem, där det i viss mån finns ansatser, men inga avstamp och ingen målgång, när det gäller krishantering.

Rent allmänt saknar de härskade klasserna intresse för "människors vardag". I den mån ett sådant intresse någonsin funnits, försvann det med 1980-talets högervåg i samhället.
De styrande idag har med få undantag aldrig gjort ett "hederligt handtag" i hela sina liv,
och en majoritet har inte sett en arbetare ens på bild.

Vi "vanliga människor" är primärt intressanta som produktionsfaktorer, och i andra hand som konsumenter. En sidoeffekt är intresset av oss som "kanonmat", vilket har störst inverkan på de yngre. Helst ser makthavarna att vi jobbar hårt, konsumerar lika hårt och sedan avlider ett par-tre år efter pensionsåldern. Skulle alltför många leva för länge ordnar man till detta genom att starta ett eller flera krig. Kort sagt är vi "expendables".

Hur man ser på oss i det ekonomiska systemet kan sammanfattas i "den järnhårda lönelagen", där lönerna med knapp nöd räcker till att upprätthålla livhanken, medan resten av det producerade mervärdet ackumuleras hos det globala monopolkapitalet. Dessa förhållanden är de som majoriteten av världens befolkningar lever under, och "välfärds" och "överflödssamhällena" blir endast kortlivade anomalier sedda i ett längre historiskt perspektiv.

Nu har politikerna och världsläget åstadkommit att Sverige inte längre kan räkna med att stå utanför ett kommande storkrig, och därmed behöver vi se realiteterna i vitögat. Inom överskådlig tid kommer krigshandlingar i större eller mindre omfattningar att drabba oss, med allt vad detta medför.

För att återgå till ursprungsfrågan så kan vi räkna med att det kommande kriget slår hårdast mot de svagaste; barn, gamla och sjuka kommer att ta den största smällen när försörjningsvägar och vårdsystem havererar. Eftersom stridshandlingarna primärt kommer att rikta sig mot just civil infrastruktur som el/värme/mat/läkemedelsförsörjning och transportvägar blir det svårt att prioritera, eftersom den militära mobiliseringen också kräver att dessa kan utnyttjas. När följderna av ett nukleärt storkrig i Europa diskuterades i Storbritannien på 60-talet förutsåg man en återgång till medeltida förhållanden för 90-95 procent av befolkningen i storstadsområdena, medan en handfull procent skulle förskansa sig i olika former av bunkrar och skyddsrum för att undkomma följderna. Utanför dessa regioner skulle andelen minska något, men samhället skulle ta decennier att återhämta sig, om ens någonsin.

Vad även "självgående radioamatörer" kan uträtta i ett sådant kaos blir svårt att avgöra på förhand. Möjligen kan dessa åstadkomma "öar av ordning i ett hav av kaos" och då uppstår frågan om vilken uthållighet som sådana öar kommer att få. Att resonera i termer av "överbryggning" där isolerade aktörer fortsätter att agera förnuftigt och planerat medan världen rasat samman runt dem kan se bra ut, men bygger på antagandet att "normalitet" återställs runt dem inom ganska kort tid, någon/några veckor på sin höjd.
Sker inte detta försvinner dessa möjligheter med tiden.

Man kan här studera vad som hände efter krigsslutet i Europa 1945.
För 50-60 miljoner människor var försörjningsläget desperat, grovt räknat 10 miljoner var på flykt och infrastrukturen var förödd till stora delar. Endast genom att ställa om hela den militära försörjningsapparaten till att understödja det civila samhället, och genom att det oskadda USA kunde bidra med mat och förnödenheter undveks en humanitär katastrof, men trots det fick primärt invånarna i det ockuperade Tyskland med grannländer klara sig på dagsransoner motsvarande 1000-1100 kalorier. Hade intentionerna i Morgenthau-planen omsatts helt i praktiken, med avindustrialisering av Tyskland som det primära målet går det att uppskatta
att runt 20-30 miljoner hade svultit ihjäl under vintern 1945/46. Ironiskt nog skulle tyskarna då ha drabbats av det öde de själva planerat för de "Untermenschen" vilka hade funnits väster om "Archangelsk-Astrachan-linjen" vid en tysk seger.

I det Sovjet-ockuperade östra Europa var paradoxalt nog försörjningsläget bättre, mycket beroende på att befolkningen var mindre, och det fanns viss rutin på att arbeta med försörjning av drabbade landsdelar. Trots detta blev det hungersnöd i delar av Sovjet-zonen.

Eftersom man behövde tyskarna som bundsförvanter mot kommunismen i det gryende Kalla Kriget gjorde de västallierade en helomvändning under 1946/47 och började med Marshall-planen, där man stödde det besegrade Tyskland med förnödenheter för att förhindra att de flyttade sina sympatier österut.

Hur kriser och krigshandlingar i Sverige kommer att se ut är omöjligt att förutse, men det finns anledning att anta att de kommer vara av asymmetrisk natur, alltså rikta sig mot de funktioner där mesta verkan uppnås med minsta insatser.

Viktiga samhällsfunktioner som elnät, data/telenät, information och betalningssystem torde därför vara primära mål. Kan en angripare lamslå matförsörjning och el/värmeförsörjning mitt i smällkalla vintern leder detta snabbt till stora konsekvenser för befolkningen i synnerhet i storstadsområdena, där c:a 2/3 lever i dag. Den ransoner som efterkrigsbefolkningen levde på 1945/46 motsvarar grovt 1/3 av de kalorier som vi petar i oss idagsläget, och hungriga och frusna medborgare blir lätt desperata.

Ska man "öva" sådana scenarier krävs stora insatser av de som skapar förutsättningarna och leder övningarna, och man kan starkt ifrågasätta värdet av sådant som beskrevs i FROSSA-övningen, vilken var en starkt tillrättalagd aktivitet. Ett hela tiden hanterbart flöde av korta och strukturerade meddelanden sändes genom systemet under några timmar, under vilka det fanns någorlunda bekväma förhållanden med ostsmörgåsar och termoskaffe, och när övningen var över packade man ihop sina pinaler och tog bilen hem.
Sådant är nog trevligt att hålla på med, men har inte speciellt mycket koppling till "verkligheten" som är oerhört mer oförutsägbar.

"Expect the unexpected" är en gammal sanning i sådana här sammanhang, och även att ha en
realistisk uppfattning om vad man kan göra och inte göra. Många radioamatörer lever i en drömvärld, där de med sina handapparater "räddar världen". Dessvärre fungerar det inte så.

 

[SM7EQL]

Mycket intressanta inlägg från UAN och AOM. Man kan nog koka ner det mesta som sagts till att den som är självgående, självförsörjande och i god fysisk form har bättre förutsättningar att både klara sig själv, sin familj och hjälpa andra än de övriga 95% (?) av befolkningen som gjort sig helt beroende av att alla samhällsfunktioner alltid fungerar och tror att staten kommer till undsättning.

Ang att leva på 1000 kalorier per dag kom jag att tänka på en film som jag kikade på häromdagen på Youtube.

Can Modern People Survive On WW2 Food Rations?​

Även om dåtidens förhållanden inte nödvändigtvis behöver upprepa sig i ett mer modernt krigs/krisscenario så kan man finna ett och annat guldkorn i filmen som manar till eftertanke.

Frågan är bara om man själv på egen hand behöver planera för det värsta och i så fall på vilken nivå. Tar inte staten hand om oss tro? Jag har från tid till annan dryftat saken med ganska många vänner och kan konstatera att de flesta slår ifrån sig och tycker det är väldigt obekvämt att tänka på att det ens kan bli problem. Det är lätt att få foliemössa på sig och prepperstämpel.

Nåväl, mindre kriser som varar några veckor eller över den skånska vintern kan nog ändå klaras av för oss som inte är helt beroende av det offentliga när det gäller tillgång till el, värme och mat. Det blir visserligen till att elda i kaminen och ta på sig en extra tröja. Ungefär som camping men med större utrymme än i tältet. Maten kan bli lite enformig i längden men med en säck ekologiskt odlade rågkärnor och handvevad mjölkvarn går det faktiskt att baka väldigt goda och näringsrika surdegsbröd vilket jag praktiserat i tre år nu tillsammans med div andra saker från trädgården.

Bara genom att sätta sig ner och fundera igenom olika tänkbara scenarion i syfte att förbereda sig mentalt så tror jag att man hamnar i en betydligt bättre situation än de helt oförberedda som bor i en lägenhet mitt i stan och som kanske inte ens har basala kunskaper när det gäller att hantera verktyg och kan laga överlevnadsmat från grunden utan mikrougn. Det finns massor med folk där ute som skulle bli totalt handlingsförlamade redan dag ett i en krissituation. Det är svårt att föreställa sig vad som händer efter bara några dagars totalt haveri i infrastrukturen men om man sett hur hysteriska vissa ungdomar kan bli när deras appar på iFånen plötsligt slutar att fungera så inser man att vad som helst kan hända. Även det mest osannolika.

Sen hur man som radioamatör kan agera i ett sådant läge vet i tusan. Här finns ett antal bärbara VHF-apparater som skulle kunna fördelas ut på de övriga fyra grannarna i byn men det är inget som övats och huruvida det tillför något i det stora hela vet jag inte. Kruxet är att vi inte vet vilken sorts kris som kommer, bara att den kommer men inte när.