Lära sig CW

Jo, jag avsåg mycket riktigt att träna morse/telegrafi (inte hur man slår på CW-mode). Skall tänka på det tills nästa gång (gillar själv att man uttrycker sig korrekt, då det undviker missförstånd), och tackar varmt för alla potentiellt mycket bra tips och rekommendationer här i tråden!
 
Jo, jag avsåg mycket riktigt att träna morse/telegrafi (inte hur man slår på CW-mode).

Ja tror nog att vi alla förstod din helt relevanta fråga. Men eftersom vi på detta forum gillar att krångla till saker in absurdum, helst för sakens egen skull, så blev det lite extra komplicerat. Ett litet utslag av introvert teknikerhumor kanske. Nyblivna amatörer skall inte avskräckas utan låta sig underhållas. Lite som av Statler & Waldorf i Mupparna...
 
Anledningen till att "ordningsfrågan" kom upp är att amatörradiointernetforum fungerar ungefär som "viskleken";
någon matar in en lite tvetydigt formulerad fråga eller påstående i den ena änden och ut ur den andra kommer något helt förvrängt och ofta felaktigt. Ungefär som det klassiska exemplet om ett telefonmeddelande som gått genom många händer "send reinforcements, we are going to advance" förvanskas till sist till "send two and fourpence, we are going to a dance".

Endast genom att sträva efter strama upp informationsutbytet genom att använda språkligt korrekt och stram terminologi kan sådant stävjas.
Det är här som vi som "gått i den gamla skolan" kommer in i bilden. Vi har fått lära oss att formuleringar och ordens valörer har ett stort egenvärde samt att "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta" (nationalskalden Esaias Tegnér) eller "tankens skärpa sitter i pennans spets" (RorC Öa, sedermera radiodirektören Bertil Svartvall).

Sedan är ursprungsfrågan högst relevant. Att nya radioamatörer frivilligt önskar förkovra sig i den ädla Morsetelegraferingskonsten är uppmuntransvärt, och visar att hoppet om "de nya" inte är helt ute. Telegrafi utgör en omistlig del i amatörradions kulturarv, och höll jag på att säga, värdegrund. Telegrafikunskaperna definierar även den riktige radioamatören eller "den äkta vara" och skiljer denne från "surrogatamatören" eller med ett av mina engelska favorituttryck "Ersatz-radio amateur".

Så, fortsätt på den inslagna vägen.
 
Telegrafikunskaperna definierar även den riktige radioamatören
Den riktige radioamatören har färdigheter i morsesignalering och kunskaper i radioteknik, trafikmetoder samt kännedom om reglementet.

Möjligen krävs nämnda kunskaper för att kunna hantera en telegraftangent på ett korrekt sätt. Dvs veta att fingrarna skall placeras på knoppen och hur nycklingen sker genom mjuka rytmiska handledsrörelser
 
Man skulle kunna travestera den upprepade gånger citerade store matfilosofen Ansélme de Brillat-Savarin:

"Un dessert sans fromage est une belle à qui il manque un œil"

"En radioamatör utan telegrafikunskaper är som en skönhet som saknar ett öga"
 
Last edited:
Den riktige radioamatören har färdigheter i morsesignalering och kunskaper i radioteknik, trafikmetoder samt kännedom om reglementet.

Möjligen krävs nämnda kunskaper för att kunna hantera en telegraftangent på ett korrekt sätt. Dvs veta att fingrarna skall placeras på knoppen och hur nycklingen sker genom mjuka rytmiska handledsrörelser
Yeeeeeeesp. Då finns det två på forumet som vet allt i varje fall...Skönt o veta......
 
Yeeeeeeesp. Då finns det två på forumet som vet allt i varje fall...Skönt o veta......

Nja nu läste du ett inlägg som du inte förstod och drog därefter helt fel slutsats. Inlägget var i all sin enkelhet en kommentar till AOM och belyste bara skillnaden mellan begreppen färdigheter och kunskaper insatt i ett exempel.

Att veta i vilka positioner fingrarna skall placeras är en nödvändighet för den som vill lära sig spela på de flesta musikinstrument. Övning och åter övning ger sedan ökande färdigheter. En riktig musiker som känner till detta och övar upp sina färdigheter kan lära sig att spela vackert medan en annan med noll koll på allt sannolikt spelar falskt. Samma med radioamatörer som med helt felaktig nyckelfattning och inställningar mer troligt misshandlar både telegraftangenten och sin handled. Ja det är inte lätt men nu vet du också det. :)
 
Ett litet 10 minuters förklarande TV inslag om den ädla konsten... Det dyker upp ett par välkända SM stationer.


73 Håkan SM7WSJ
 
Ett mycket trevligt inslag, med flera riktiga radioamatörer som använder
"Geräte im formschönes Stahlblechgehäuse".
Man kunde bl.a. se Siemens E311 och E52 "Köln",samt lyssna till telegrafi med "charmigt kipp".


Lite oavsiktligt blir det då så att ett sådant inslag vänder sig i hög grad "till de redan frälsta".

Oförstörda tittare ser ett antal lätt excentriska "kufar" i pensionsåldern, och den publika bilden av radioamatörer
som anakronismer och kuriositeter vilken redan finns förstärks.
Tyvärr så är det nog väldigt få som kan tänkas bli intresserade av amatörradio även med sådana, ehuru välgjorda, TV-inslag. Finns dock inget sätt att komma runt detta i dagsläget.
 
Last edited:
Några tips om man som nycertad vill lära sig CW? Finns det kurser och certifikat att ta, eller är det enklast med egenstudier/egenträning?
Koch-metoden ska enligt en del uppgifter på nätet ha varit den bästa, bland annat ska Koch själv ha lärt en klass med elever att ta emot i 12 wpm på 14 timmar. Det kan mycket väl stämma, men det nämns inte hur denna grupp valdes ut. Kanske var det personer som valdes ut för sina goda förutsättningar, då är det lite annorlunda än om gruppen togs ut slumpmässigt från stan.

När man mönstrade förr fick man göra ett telegrafi-prov, som fick bra resultat på det fick möjlighet att bli telegrafist. Jag har glömt hur det utfördes, men har något svagt minne av att det var 3-4 olika tecken man fick lära sig som sedan skulle tas emot i vad jag då uppfattade som hög takt.

Det går säkert att lära sig telegrafi även om man inte klarade telegrafiprovet, men försvarsmakten var nog inte intresserad av att betala för utbildningen då. I brist på telegrafiprov tror jag det finns andra egenskaper man skulle kunna titta på, språklig begåvning och musikalitet. Har man dessa två egenskaper tror jag förutsättningarna finns där för att bli en bra telegrafist.

Av den gruppen som valdes ut i försvaret för att bli telegrafister varje år tror jag inte alla klarade utbildningen, dvs pliktverket valde ut dom 25% mest lämpade för telegrafiutbildning och förbandet sållade ut dom bästa 70% av dessa för tjänstgöring som telegrafister. Dom som inte blev godkända fick kanske bli något annat sambandsrelaterat. (Siffrorna är gissningar). Så i slutändan var det runt 10-20% av dom som mönstrade som hade goda förutsättningar att lära sig telegrafera.
 
Last edited:
Koch-metoden ska enligt en del uppgifter på nätet ha varit den bästa, bland annat ska Koch själv ha lärt en klass med elever att ta emot i 12 wpm på 14 timmar. Det kan mycket väl stämma, men det nämns inte hur denna grupp valdes ut. Kanske var det personer som valdes ut för sina goda förutsättningar, då är det lite annorlunda än om gruppen togs ut slumpmässigt från stan.

När man mönstrade förr fick man göra ett telegrafi-prov, som fick bra resultat på det fick möjlighet att bli telegrafist. Jag har glömt hur det utfördes, men har något svagt minne av att det var 3-4 olika tecken man fick lära sig som sedan skulle tas emot i vad jag då uppfattade som hög takt.

Det går säkert att lära sig telegrafi även om man inte klarade telegrafiprovet, men försvarsmakten var nog inte intresserad av att betala för utbildningen då. I brist på telegrafiprov tror jag det finns andra egenskaper man skulle kunna titta på, språklig begåvning och musikalitet. Har man dessa två egenskaper tror jag förutsättningarna finns där för att bli en bra telegrafist.

Av den gruppen som valdes ut i försvaret för att bli telegrafister varje år tror jag inte alla klarade utbildningen, dvs pliktverket valde ut dom 25% mest lämpade för telegrafiutbildning och förbandet sållade ut dom bästa 70% av dessa för tjänstgöring som telegrafister. Dom som inte blev godkända fick kanske bli något annat sambandsrelaterat. (Siffrorna är gissningar).
Jag gjorde telegrafiprovet på mönstringen 1982 och då skulle man lära in 3-4 fiktiva tecken och sedan kördes dessa i allt snabbare takt tills alla lagt ner pennan.
Kriterier för uttag till telegrafiprovet var bland annat höga betyg på I proven.

Av erfarenhet visste jag redan att jag inte hade någon fallenhet för telegrafi och dessutom fick jag problem med IR lurarna så det blev inget
med telegrafin men jag blev uttagen till sambandssystembefäl (KJ621) på S3 istället.
Hade en hel del kompisar på PB/KB plutonen som var uttagna till telegrafister och det var många som var musikaliska,konstnärliga och "känsliga"
så det var en del avhopp då dom inte klarade pressen i utbildningen.
 
Det kan mycket väl stämma, men det nämns inte hur denna grupp valdes ut. Kanske var det personer som valdes ut för sina goda förutsättningar, då är det lite annorlunda än om gruppen togs ut slumpmässigt från stan.
Koch tog fram sin metod för att kunna snabbutbilda telegrafister, och man kan misstänka att yngre personer med relativt goda inlärningsförutsättningar ingick i underlaget.

Musikalitet är ingen förutsättning för att bli en god telegrafist, möjligen kan en god "taktkänsla" bidra till en bättre sändningsstil.

Telegrafiinlärning går ut på att lära in ljudbilder, så att ett mottaget tecken utlöser en reflex att skriva ner det eller trycka på rätt tangent på skrivmaskinen. Det är därför som metoder som går ut på att först lära
sig tecken i låg takt som "prickar och streck" och sedan öka takten är kontraproduktivt. Detta är, vill jag påstå, huvudorsaken bakom myten att "vissa personer inte kan lära sig telegrafi". Samma personer har en gång i livet lärt sig att tala och gå, vilket är i princip samma process.

Problemet med Koch-metoden var att den krävde en individuell träningsplan och i princip en "privatlärare" vilket är helt opraktiskt för att utbilda i grupp. I stället valde man en kompromiss, vilken innehöll ett påtagligt inslag av "nötande". Något som man kan kosta på sig när individens tid inte debiteras.

Telegrafiutbildningen i "lumpen" följde ett mönster, man började med att sända ramsor där samma tecken upprepades och sedan höjde man takten och fler tecken lades till. Efter ett par-tre månader så skulle man behärska alla tecken i runt 40-takt om jag minns rätt. Sedan höjdes takten stegvis, och man blandade krypto och klartext.

Många "fastnade" vid 50-takt och gjorde bara små framsteg trots mycket övning. Kommer inte ihåg hur man kom runt detta, men de som efter 2/3 av utbildningstiden inte klarade 60-takt hotades med att bli "kabeltattare".
En ganska verkningsfull hotelse.

Av de ungefär 25 som ingick i gruppen klarade drygt hälften 60-takt, fyra 80-takt, två 100-takt och en 125-takt.

Det var tre radioamatörer, en med T en med C och en med A-certifikat.

En till, som var FRO-medlem avlade prov för B-certifikat under tiden.

Vad jag minns var det ganska få i Örebro-klubben som varit telegrafister, men desto fler på SK6AB. Där var en ganska stor andel från Marinen och jag råkade t.o.m. på en som varit Fo-stabtelegrafist som även jag varit.

Allr detta ändrades i och med Stab-Stab radion och Ra630.
 
Koch tog fram sin metod för att kunna snabbutbilda telegrafister, och man kan misstänka att yngre personer med relativt goda inlärningsförutsättningar ingick i underlaget.

Musikalitet är ingen förutsättning för att bli en god telegrafist, möjligen kan en god "taktkänsla" bidra till en bättre sändningsstil.

Telegrafiinlärning går ut på att lära in ljudbilder, så att ett mottaget tecken utlöser en reflex att skriva ner det eller trycka på rätt tangent på skrivmaskinen. Det är därför som metoder som går ut på att först lära
sig tecken i låg takt som "prickar och streck" och sedan öka takten är kontraproduktivt. Detta är, vill jag påstå, huvudorsaken bakom myten att "vissa personer inte kan lära sig telegrafi". Samma personer har en gång i livet lärt sig att tala och gå, vilket är i princip samma process.

Problemet med Koch-metoden var att den krävde en individuell träningsplan och i princip en "privatlärare" vilket är helt opraktiskt för att utbilda i grupp. I stället valde man en kompromiss, vilken innehöll ett påtagligt inslag av "nötande". Något som man kan kosta på sig när individens tid inte debiteras.

Telegrafiutbildningen i "lumpen" följde ett mönster, man började med att sända ramsor där samma tecken upprepades och sedan höjde man takten och fler tecken lades till. Efter ett par-tre månader så skulle man behärska alla tecken i runt 40-takt om jag minns rätt. Sedan höjdes takten stegvis, och man blandade krypto och klartext.

Många "fastnade" vid 50-takt och gjorde bara små framsteg trots mycket övning. Kommer inte ihåg hur man kom runt detta, men de som efter 2/3 av utbildningstiden inte klarade 60-takt hotades med att bli "kabeltattare".
En ganska verkningsfull hotelse.

Av de ungefär 25 som ingick i gruppen klarade drygt hälften 60-takt, fyra 80-takt, två 100-takt och en 125-takt.

Det var tre radioamatörer, en med T en med C och en med A-certifikat.

En till, som var FRO-medlem avlade prov för B-certifikat under tiden.

Vad jag minns var det ganska få i Örebro-klubben som varit telegrafister, men desto fler på SK6AB. Där var en ganska stor andel från Marinen och jag råkade t.o.m. på en som varit Fo-stabtelegrafist som även jag varit.

Allr detta ändrades i och med Stab-Stab radion och Ra630.

Vad ändrades iochmed Stab-Stab radio och Ra630? :oops:
 
Att vissa fastnar på en viss nivå är nog väl känt. Jag själv lärde mig CW genom att lyssna på en bandkurs, och har tagit både B-cert (60 takt) och A-cert (80-takt). Därefter körde jag ganska mycket CW och var kanske upp på 100-takt. Men någon naturbegåvning på CW har jag aldrig varit. Exempelvis lärde mig aldrig att ta emot CW "i hvudet" som vissa kan, och har alltid varit tvungen att skriva ner allt.

På 70-talet träffade jag på SM3BDZ (sk), som var en naturbegåvning på CW. Utan problem körde han CW i 120-takt med bugg, samtidigt som han prata med mig. Dvs. han förde två "samtal" samtidigt utan problem. Han blev senare en mycket god musiker på elorgel. En del av hans musik finns på youtube.
 
Allr detta ändrades i och med Stab-Stab radion och Ra630.
Nja. Jag gjorde lumpen på S3 RAKV Pb/KB 79-80 med 630 och stab-stab milo/hkv. 201.milosbbat. Alla vara telegrafister och där gällde min 100takt.
Många långa förmiddagar uppe på radiodetaljen.
 
Nja. Jag gjorde lumpen på S3 RAKV Pb/KB 79-80 med 630 och stab-stab milo/hkv. 201.milosbbat. Alla vara telegrafister och där gällde min 100takt.
Många långa förmiddagar uppe på radiodetaljen.
Iofs började man väl köra allt mer på fjärrskrift med ARQ ?
Men visst körde man även telegrafi, vi hade en del Fo telegrafister när jag låg inne 84-85.
 
Iofs började man väl köra allt mer på fjärrskrift med ARQ ?
Men visst körde man även telegrafi, vi hade en del Fo telegrafister när jag låg inne 84-85.

På/för milonivå utbildades telegrafister i plutons storlek iallafall tills mitten av 1990-talet... :cool:
 
När jag lärde mig morsetelegrafi på klubben i Lund 1968 användes den militära kursen som började med tecknen NLEO. Tecknen sändes spärrat i 5-grupper motsvarande ca 30 takt om jag minns rätt. När samtliga tecken lärts in ökades teckenhastigheten stegvis samtidigt som teckenavstånden minskades. Slutmålet för kursen var 60-trafiktakt dvs med korrekta teckenavstånd.

Någonstans kring 50-takt spärrad text var det väldigt motigt och flera av oss gjorde inga framsteg trots att vi tränade en hel del hemma. Jag var på väg att ge upp men hux flux lossnade det igen och sen gick det snabbt framåt. Jag har sparat kollegieblocken med allt jag skrev ner och det är kul att se hur svårighetsgraden varierat under kursens gång. Alldeles i början och de första tecken skrevs i princip felfritt. Senare tillkom ett och annat fel och kring nämnda 50-takt ser det inte alls bra ut. Massor av luckor, överskrivningar och allmänt rörigt. Kursens mål var att vi skulle ta C-certifikat som då var 40-takt.

Provavläggningen skedde för en Hr Nygren på Televerkets Radiostation i Malmö och när mottagningsprovet skulle börja fick man veta att provet skulle inledas med ett lystringstecken osv. Sen stängdes dörren och väntan på det där lystringstecknet var olidlig. De kanske en eller två minuterna kändes som timmar. När sen tecknet kom så var hastigheten så låg jämfört med vår träningstakt på klubben att det blev svårt i början. Det kändes som man hade all tid i världen att pränta ner meddelandet.

Sändningen gick också bra men jag minns att jag var lte nervös för att hastigheten skulle bli lägre än 40-takt. Det blev ca 70-takt.

Efter provet ögnade Hr Nygren igenom det nedskrivna och hummade lite om att det ser nog bra ut. Något mer besked fick man inte på den tiden. Samma med sändningen som togs upp på remsa. Remsan kördes genom fingrarna och samma hummmm... Allt skulle skickas till Televerkets radiodetalj tror jag det hette där den slutliga rättningen skulle ske. Väntans tider och efter några veckor hösten 1969 kom så certifikat och tillstånd. En stor dag vill jag lova.

När man sedan kom igång på radio samma dag så gick det snabbt framåt. Jag tror att det har att göra med att man automatiskt skärper sig när man defakto har kontakt med någon så att allt som sänds "måste" uppfattas. Alldeles i början skrevs det mesta ner på papper men redan efter några veckor var det 100% mottagning utan nedskrift utöver anropssignaler och de uppgifter som behövdes för loggboken.

Inryckning i lumpen blev som TGF på S2 i Karlsborg 1972. Jag och tre andra radioamatörer klassades som "förkunskapare" och för oss gällde att först lära oss skriva bokstäver på militäriskt enhetligt vis på M-blanketter så att de skulle kunna läsas av andra. Jag tror att vi fick börja med 60-trafiktakt tills Kapten Rosell var nöjd med oss. Därefter fick vi träna frivilligt på högre takter, krypto, klartext och parisertext som innehöll en salig blandning av påhittade texter en del med anstrykning av lättporr och tänkta snygga tjejer som kanske var till för att upprätthålla intresset. Senare under utbildningen tillkom pålagda störningar i form av stridsbuller, K-pistsalvor och granatexplosioner och andra störande och drivande telegrafistationer, pip, chirp och rassel m m. Den biten var oerhört givande för det var där man lärde sig att synka in på det väsentliga och sålla bort allt annat. Grundutbildningen på S2 kördes med exakt samma NLEO-kurs som vi hade använt på klubben.

För min del blev det utbildning på Ra-620 systemet och jag hamnade som gruppchef för mottagarvagn med tre eller fyra(?) MT-600 mottagare. Våra telegrafinycklar i mottagarvagnen kopplades via en tonsändarutrustning och tråd till en tonmottagarutrustning i sändarvagnen och som nycklade CT-450 sändarna. Vid frekvensbyte användes fältapor, man vevade på veven och man gav order "-Frekvensbyte till 3520 kHz telegrafi" Befälen på vår pluton SM6CTQ och SM6CCO var snälla mot oss radioamatörer så vi hade det väldigt bra under hela utbildningen och särskilt på övningarna där vi ofta fick specialuppdrag när de andra fick sitta vakt eller öva försvar etc. Specialuppdragen kunde vara att följa med någon av dessa för att hämta grejor, fika på Soldathemmet eller sätta upp antenner i en trädgård. Jodå, det var en bra tid som jag ofta saknar. Det var..... :)
 
På/för milonivå utbildades telegrafister i plutons storlek iallafall tills mitten av 1990-talet... :cool:
Jo, det stämmer, i miloorganisationen var det nog mer telegrafi och man utbildade säkert minst en pluton inklusive värnpliktiga befäl även 84/85
När vi låg inne blev det lite speciellt , jag tror det skulle ha varit ett miloår men eftersom vi skulle göra fältförsök med Telesystem 8000 så
blev det mer eller mindre ett fördelningsår, åtminstone för oss som var placerade på RL.
Är lite osäker hur utbildningen på 2:a kompaniet (Telegrafister och SBC) gick till men jag tror att dom uteslutande körde RA630/CT1000 och inte övade på
den utrustning som fanns på milosidan ( annexutrustning inkl CT450 ).
Däremot på kadettskolan så koncentrerade vi oss på miloorganisationen eftersom vi blev krigsplacerade där.
 
Back
Top