Skall man modernisera vintage och fixa alla fel som utmärker stationen

SM7MCD

Well-Known Member
Som rubriken lyder: Skall man modernisera vintage och fixa alla fel som utmärker stationen, eller är bristerna en del av vintage-känslan?

Under rörringen avslöjade SM5DFF Lennart att han fixat en Geloso-VFO så att den inte driver, och jag ställde då en mer filosofisk fråga om det då egentligen är en Geloso-VFO. Hela varumärket för Geloso är just frekvensdriften.

Själv började för några år sedan att modifiera en VFO till Ra200 för att slippa den drift som uppstår när man startar sändaren och är lite för snabb på nyckeln innan VFO-röret är varmt. Men jag ångrade mig, mest för att karaktären av det som gör att man känner igen en Ra200 försvann.

Mina Drake 4C-Rx/Tx riggar har jag dock tänkt annorlunda kring, och där är de flesta spänningar stabiliserade, jag kan styra oscillatorer med referensoscillator när jag vill köra digitalt. Jag har tänkt att fixa en digitalskala, men då jag vill ha NIXIE-rör har jag inte riktigt bestämt mig för var jag skall montera rören har det blivit avstannat. Men för ett tag sedan "hittade" jag en liten display från en gammal miniräknare som passar i skalfönstret, kanske dags för en omstart av projektet. Här ser jag (av någon anledning) modifieringen som en naturlig del i att vara aktiv och utmana sig själv i olika radiotekniska suboptimeringar.

Arbetet att fixa Heathkitslutsteget HA-14 har oxo liknande vägval att fundera kring. HA-14 är ett SB-200, fast i två delar och utan kylfläkt. konstruktionen funkar "OK" för SSB med en Duty Cycle runt 50 %, vilket Heathkit tydligt skriver i manualen. Skall man köra CW är det ganska lämpligt att stanna vid 200 watt, men skall jag såga hål i plåtsvepet och montera fläktar så jag kan köra några hundra watt till.
Här kan jag säkert tycka att lite fläktar är bara positivt för att öka livslängden på dyra slutrör, men är inte olika begränsningar i användningsområdet en del av lösningen. Det vill säga att lära sig att utnyttja tekniken på ett sätt där allt funkar trots de begränsningar som skapar ett system...

Hur skall man se på begreppet "vintage"
 
Att byta ut oscillatorröret och några glimmerkondensatorer i en VFO för att göra den trevligare att använda förstör inte varumärket. Antingen ska det vara orört museiskick med originalets brister eller så utnyttjar man sin kunskap och avhjälper dem för att ha större nöje av apparaten. När det finns gott om exemplar är det inget helgerån.

Lennart
 
Om man bortser från den rent "museala" aspekten, så tycker jag att modifieringar för att ge bättre prestanda känns OK, det är ju som en slags kärleksfull omvårdnad, som alla gamla prylar till slut behöver. Däremot att skapa nån sorts "fejk", som att riva ut innanmätet ur en Ra200 och klämma in nån sorts transistoriserad anordning, det skulle inte kännas bra.
 
Jag är lite kluven i frågan.
När man behöver bra prestanda när det gäller t.ex. frekvensstabilitet
ska man givetvis satsa på det, exempelvis genom att använda Vackar-oscillatorer eller långt driven temperaturkompensering i VFO:er.

Men frågan är hur långt saken behöver drivas (sic!).
I de allra flesta sammanhang gör något hundratal Hz frekvensdrift väldigt lite, och lite "kipp" är bara charmigt.

En gammal tumregel som jag erinrar mig från en förkrigs "West Coast Radio Handbook" är att man ska sträva efter en frekvensstabilitet sådan att man inför och under varje sändningspass håller sig inom passbandet hos mottagarna.

Omräknat i amatörradiotermer så pratar vi om ett par-tre 100-tal Hz i timmen, och det ska till extremt dåliga apparater för att sådant ska överskridas, i synnerhet på de lägre frekvenserna i "likströmsbanden",
några tiotals ppm/timme. Riktigt konstruerade och uppbyggda VFO:er håller sig inom dessa värden ganska enkelt, och det är primärt den mekaniska uppbyggnaden som blir utslagsgivande.

När det gäller "vintage-radio" blir det lätt kontraproduktivt med alltför bra och opersonlig materiel, mycket av "själen" ligger i att höra och kunna identifiera deras olika egenheter och särdrag.

Plastradioapparater saknar denna "själ" och överlåts därmed med varm hand till de ointresserade grupperingarna inom amatörradion.
 
Efter att jag träffat ett "kompisgäng" som har vintageintresse, fast för fordon av olika sorter där vi diskuterade den inledande filosofiska frågeställningen, noterar jag att det är rimligt att ha två diametrala inriktningar.

* Ena delen där en stor utmaning är att ändra inget, utan lär dig att hantera all de svårigheter och begränsningar som man fick brottas med förr.

* Den andra delen är att utmana sig och lösa alla ursprungliga problem för att man ofta gillar utseendet och designen av bilen, men vill utmana sig att fixa de ursprungliga bristerna, här ofta maskinellt.

Jag ser här direkt samma indelning av mitt egna intresse, Ra200 och Ra190 där utmaningen till stor del är att lära mig optimalt handhavande.
Jämfört med Drakes 4C-line där jag anser att frontpanelerna är perfekt designade, och man behöver inga undermenyer. En stor del av utmaningen är att modifiera innehållet utan att förstöra den perfekta operatörsergonomin. Jag behöver bara en kort blick på alla vreden för att förstå hur "allt" är inställt.

Uppenbarligen lever båda dessa inriktningar fredligt jämte varandra, något jag själv inte funderat så mycket kring, men min frågeställning fick mig att fundera en hel del kring mitt eget svar, och noterar hur tydligt som dessa val präglat en stor del av mitt utövande av radiohobbyn.

Jämfört med en av mina fordonskompisar så har han en veteranbil där en Arduino Mega styr mycket av motorn, och dess hantering via servoteknik. Det gör att användarvänligheten har ökat alldeles fantastiskt mycket, och bilen kan användas mycket mer än vad som annars varit möjligt.

... jag lär säkert fundera vidare..., vilket oxo är viktigt för att vårda intresset...
 
Uppenbarligen lever båda dessa inriktningar fredligt jämte varandra, något jag själv inte funderat så mycket kring, men min frågeställning fick mig att fundera en hel del kring mitt eget svar, och noterar hur tydligt som dessa val präglat en stor del av mitt utövande av radiohobbyn..
Detta är en mycket intressant frågeställning.

Jag har själv ett stort intresse för äldre fordon och uppskattar ett orört originalskick. Det är väl lite en fråga om huruvida man vill använda sitt fordon/radio till något nyttigt eller bevara det som en ikon och betrakta dess egenheter som "charmiga". Fordon visas ju upp på olika träffar där ägaren trivs med alla intresserade frågor han får. Om dom bara används för detta har man ju inga större krav på driftsäkerhet....
En annan aspekt är ju skicket man utgår ifrån. Det är ju synd att ändra något som är i fint orört skick men är objektet nedgånget så har man ju kanske mer av fria händer.

Inga enkla svar, men kul är det...
 
Jag har ett par gamla öronklaffofoner, som han norsken kallade sina hörtelefoner.
Förnicklade, backelit, läder och tygomspunnen sladd.
Snygga, men låter apa.
Tanken är att byta högtalarna , har små högtalare från moderna lurar på 32 Ohm som går att få i.
Då går de att använda....
Men är detta helgerån, eller en tillåten modifiering?

SM4FPD
 
Detta är en mycket intressant frågeställning.

Jag har själv ett stort intresse för äldre fordon och uppskattar ett orört originalskick. Det är väl lite en fråga om huruvida man vill använda sitt fordon/radio till något nyttigt eller bevara det som en ikon och betrakta dess egenheter som "charmiga". Fordon visas ju upp på olika träffar där ägaren trivs med alla intresserade frågor han får. Om dom bara används för detta har man ju inga större krav på driftsäkerhet....
En annan aspekt är ju skicket man utgår ifrån. Det är ju synd att ändra något som är i fint orört skick men är objektet nedgånget så har man ju kanske mer av fria händer.

Inga enkla svar, men kul är det...
"Jag har en yxa, farsan bytte huvud på den och farfar bytte skaft, annars är det samma yxa"

Min approach:

-finns det mängder av likadana?
-är det något unikt som kan användas till refererens?
-är det affektionsvärde i den?
-historiskt värde?

Men jag undrar vad domen blir över säg en Xiegurigg om 50 år ...
 
Just hörtelefoner är intressant. Jag är själv inte förtjust i att använda sådana, men det kan ju vara en miljöskada sedan lumpen + sjöbefälsskolan, när man ägnade hela dagarna åt det ihåliga ljudet från klassiska plåtmembranlurar. På båda ställena fick vi det starka rådet, att sätta lurarna lite framom själva öronöppningen, så att inte alla knäppar, fräsanden och annat oljud skulle ha autobahn in till trumhinnan - man hörde nyttoljudet fint i alla fall. Då lät det generellt bättre rent allmänt också. Jag har ofta funderat på om man kunde dämpa membranen i den där lurtypen lite; mycket av "apa-ljudet" lär väl komma från resonanser i membranet. Lite strategiskt placerade klickar av silikon eller nåt.

För att återgå till grundämnet, så brukar jag tänka i samma frågor som -VJE. Om det inte finns historiskt intresse eller särskilt värde i originalutförandet, så är funktionen viktigare än ytan tycker jag.
 
Om 50 år är det högst osannolikt att det finns några riktiga radioamatörer kvar
som kan uppskatta "vintagestationer". De plastradioapparater som produceras
idag är konstruerade för att vara "själlösa" och blir därför knappast några "samlar-"
eller "kultobjekt".

Man får även ta med aspekten av "tillgång och efterfrågan".
Under amatörradions storhetstid, närmare bestämt "surplusepoken", fanns det
en uppsjö av materiel med ganska diskutabla radioegenskaper, men som kunde modifieras
till fullt godtagbar funktion "av den händige". Hundratals BC-312 och BC-348 passerade genom amatörhänder under åren, och blev ibland modifierade till närmast oigenkännlighet.
Sådana apparater i "originalskick" är därför oerhört sällsynta, men användbarheten
av dessa i omodifierat skick är - begränsad.

Brukar ibland tänka på de två BC-342 och BC-312 som jag hade, vilka hade modifierats skickligt och kärleksfullt av SM5IQ(SK) och SM6ECR(SK) till riktigt "passabla" trafikmottagare, men som var allt annat än i "originalskick".

Mer modern materiel avsedd för amatörmarknaden kunde också ha "ganska trista" egenskaper, och kunde tjäna på en modifiering. Geloso VFO och Swan 350 bristande
frekvensstabilitet, och nyckelknäpparna hos Drake T-4XC är bra exempel.

Dock finns det en gräns när det slutar att vara meningsfullt att försöka förbättra
"vintagemateriel" så att den blir lika perfekt själlös som modern plastradioutrustning blivit.
Då har "poängen" med "antikradio" försvunnit, och man skulle lika gärna kunna ägna sig åt FT8.

Det är i det här sammanhanget som "befordringsgången" via C-, B- och A-certifikaten var
så ändamålsenlig. När man som 14-åring stolt fått sitt C-certifikat i handen och lött ihop
sin kristallstyrda 10-wattare kunde man sedan komma i luften med en hembyggd eller surplusmottagare eller i några fall en fabriksbyggd "plåtradio".

När man sedan under 2 år kunnat förkovra sig i telegrafi, teknik och trafik kunde ett B-certifikat erövras och 75 W samt VFO blev möjligt. Att få ihop en "passabel" VFO-styrd sändare var inte helt elementärt, och krävde en viss ledning från ens mentorer. Geloso-epoken var dock lite före min tid, men sådana tillhörde annars "stapelvarorna".
 
Last edited:
-finns det mängder av likadana?
-är det något unikt som kan användas till refererens?
-är det affektionsvärde i den?
-historiskt värde?
Jag skulle lägga till:
- finns det något som kan / bör bli "bättre?
- kan jag utmana mig att göra prylen bättre?
- ger prylen mig mer glädje efter modifieringen?

Just utmaningen är för mig viktig, kanske viktigast. Att upprepa samma igen ger mig inte så mycket utmaningar, och intresset svalnar fort. Typ att renovera gamla nätdelar med torkade elektrolyter är typiskt jättetråkigt, även att jag inser att det roliga jobbet kräver att först nätdelen fixas.
En twist för att utmana en typisk nätdelsrenovering kan vara att det inte skall synas någon skillnad efter uppdateringen, att man kunnat byta innehållet i gamla elektrolyter som exempel.
Men jag undrar vad domen blir över säg en Xiegurigg om 50 år ...
Har oxo funderat på vad som händer med en SDR, skall man spara minnet med koden? Jag har som exempel noterat att jag har en hel del gamla mikrodatorer liggande, men köper hellre en ny Arduino (eller motsvarande), mycket för enkelheten med programstrukturen. Kommer jag att göra lika med en SDR där "själen" ligger i koden?
 
För att bara en kort stund återgå till apa ljudet i de gamla hörtelefonerna.
De med plåtskiva som membran och magnet med spole.
Mot örn en sak av bakelit, med ett hål i mitten för ljudet att komma ut ur.
Tittar vi bakom bakelitdelen, finner vi att när den är påskruvad blir det en luftspalt mellan den och membranplåten, en luftspalt med hål i mitten för ljudet.
Detta är en resonanskammare helt enkelt. Lyssna utan bakeliten, ett helt annat ljud.
Borra en massa hål i bakeliten mot örat och vi förstör resonanskammaren.
Men då har vi borrat sönder den antika sakens bakelit.
Vi ser liknande resonanskammare på en del dynamiska mikrofoner, avsikten är att förstärka ljudet i mitten av talbandet.
Vi kan höra skillnaden när dialog telefonerna kom då hade luren inte den här högtalaren med plåtmembran etc.

Att lyssna på kortvåg med en bra station och ett par bra moderna stererolurar ger en helt annan upplevelse.

Nog kommer IC-701 att bli en minnesvärd klenod om 10 - 30 år....
Som få våga mixtra med.........

SM4FPD
 
Jag gillar gamla tv-apparater. Och med gamla menar jag de som såldes när jag var i 10-13-årsåldern i slutet av 80-talet. Att byta ut en del som inte går att få tag på längre som reservdel mot något nyare störde mig åtminstone inte i nedanstående fall. LCD-skärmens bakgrundsbelysning har här ersatts av två lysdioder och en uppruggad plaststav.


1710247716518.png
 

Attachments

  • 1710247739780.png
    1710247739780.png
    2,3 MB · Views: 8
Back
Top