Skin effekt och geometri fråga
- Thread starter SA0PEJ
- Start date
SM0AOM
Well-Known Member
Vid rektangulära ledare får man en strömförträngning i hörnen, men man kan bortse
från den i praktiken eftersom hörnens radier vanligen är mycket större än skindjupet,
som för koppar vid 7 MHz är 0,025 mm. Strömmen kommer att flyta i ett skikt som är
grovt räknat 0,1 mm tjockt och som har en utsträckning som är = rektangelns omkrets, och en
tvärsnittsarea som är omkretsen * skindjupet.
Det är av den anledningen som man gärna gör HF-anslutningar som tunna metallbleck
eftersom man får en stor omkrets för jämförelsevis lite metallåtgång. Dessutom minskar
induktansen, vilket är gynnsamt vid jordning.
Säg att man vill göra en anslutning av 1 m längd, och som har lägsta möjliga HF resistans vid 7 MHz
av 100 gram koppar, som har en densitet av 9 g/cm3, motsvarande 11 cm3.
Då kan man göra den cylindrisk med en tvärsnittsarea av 0,11 cm2, eller 3,8 mm diameter,
men då blir omkretsen endast 12 mm, och en effektiv tvärsnittsarea av 1,2 mm2.
När man däremot valsar ut samma material till en remsa med
tjockleken = 0,2 mm får man en remsa med 55 mm bredd för samma materialmängd, och den har
en omkrets av 110 mm, eller 10 gånger mer. Den effektiva tvärsnittsarean blir 11 mm2.
Man kan även göra ett metallrör med 0,1 mm godstjocklek, som då får en omkrets av 220 mm eller en diameter av 70 mm,
vilket skulle ge halva HF-resistansen genom att den effektiva tvärsnittsarean fördubblats. Dock blir sådana rör ganska opraktiska.
I en 90-graders böj av en ledare så blir det en ytterligare strömförträngning just i det ställe som böjen finns, men så länge som böjningsradien
är stor i förhållande till skindjupet kan man försumma inverkan av denna.
Vill man tränga in i detaljerna så rekommenderas studium av avsnitten A 3
och C 3
i "Taschenbuch der Hochfrequenztechnik", samt även Terman "Radio Engineering"
från den i praktiken eftersom hörnens radier vanligen är mycket större än skindjupet,
som för koppar vid 7 MHz är 0,025 mm. Strömmen kommer att flyta i ett skikt som är
grovt räknat 0,1 mm tjockt och som har en utsträckning som är = rektangelns omkrets, och en
tvärsnittsarea som är omkretsen * skindjupet.
Det är av den anledningen som man gärna gör HF-anslutningar som tunna metallbleck
eftersom man får en stor omkrets för jämförelsevis lite metallåtgång. Dessutom minskar
induktansen, vilket är gynnsamt vid jordning.
Säg att man vill göra en anslutning av 1 m längd, och som har lägsta möjliga HF resistans vid 7 MHz
av 100 gram koppar, som har en densitet av 9 g/cm3, motsvarande 11 cm3.
Då kan man göra den cylindrisk med en tvärsnittsarea av 0,11 cm2, eller 3,8 mm diameter,
men då blir omkretsen endast 12 mm, och en effektiv tvärsnittsarea av 1,2 mm2.
När man däremot valsar ut samma material till en remsa med
tjockleken = 0,2 mm får man en remsa med 55 mm bredd för samma materialmängd, och den har
en omkrets av 110 mm, eller 10 gånger mer. Den effektiva tvärsnittsarean blir 11 mm2.
Man kan även göra ett metallrör med 0,1 mm godstjocklek, som då får en omkrets av 220 mm eller en diameter av 70 mm,
vilket skulle ge halva HF-resistansen genom att den effektiva tvärsnittsarean fördubblats. Dock blir sådana rör ganska opraktiska.
I en 90-graders böj av en ledare så blir det en ytterligare strömförträngning just i det ställe som böjen finns, men så länge som böjningsradien
är stor i förhållande till skindjupet kan man försumma inverkan av denna.
Vill man tränga in i detaljerna så rekommenderas studium av avsnitten A 3
och C 3
i "Taschenbuch der Hochfrequenztechnik", samt även Terman "Radio Engineering"