Titelbortläggning...

SM0AOM

Well-Known Member
Som bekant voro representanter för amatörradiokåren, vilka förr vanligen tillhörde samhällets bildade och därmed titelförsedda klasser,
städse inte "Du" med varandra, utan i brist på kända titlar så tilltalade man länge varandra på yrkestelegrafisters vis med "Mister".

Kom nyss att se Fredrik Lindströms tv-program om "Du-reformen" och dess rötter vilket fick mig att le igenkännande.

 
Last edited:
Mycket av Fredrik L's produktion är värt att ta del av. Detta som länkas till är definitivt underhållande och intressant, inte bara för språknördar och allmännostalgiker - kan rekommenderas.

Jag är ju rätt nöjd med att ha sluppit konversationer som inletts med: "Om herr haverikommissarien vänligen ville notera min tidigare inlaga om att inmatningen av ATC-värdena utförts med största tänkbara noggrannhet.... etc etc"

"Du" funkar fint... även om man nog kan tycka, att språket rent allmänt skulle behöva lite mer intresse från användarna. En del använder svenskan på ett sätt som påminner om tanken på att klyva atomer med yxa, eller nåt i den stilen. Ditt gränssnitt mot omvärlden, när den inte kan vara fysiskt närvarande, är orden. Om orden töms på betydelse blir du till slut ensam. Nån form av regelverk är faktiskt inte helt fel, när det gäller nånting så viktigt.
 
Min far som var byggmästare sade så här om kunskaper i svenska;

"När jag anställer personal så tittar jag först på svenskbetyget och hur de uttrycker sig.
Man kan lära folk nästan vad som helst, men kan de inte läsa eller skriva begripligt så blir det omöjligt
"

När man läser hur många uttrycker sig i mer modern tid så går det att inse visdomen i detta...

Titlar kan annars vara ganska underhållande, när jag anställdes i Televerket för över 40 år sedan
fanns det fortfarande äldre personal vilka höll ganska hårt på dessa.

Att höra dessa tilltala medarbetare med "ingenjörn'" eller
"förste telegrafassistenten" krävde en viss ansträngning för att kunna hålla anletsdragen i styr.

Själv skulle jag utan tvekan acceptera att bli tilltalad "Överingenjörn" eller för den delen "Mister"
om jag skulle drista mig till att utöva radiotelefonisk trafik.
 
Titulatur är ju ibland rätt kul. Ska jag ta en egen favorit, så får det nog bli "korpral", det har jag förtjänat och det duger i alla väder.

Som järnvägare är det svårt att få till nåt som låter fint, innan man når nivån "stins" (stationsinspektor). Från början var man "jxpö" (JärnvägseXPeditör, Övrig), som fast anställd "jxp" (alltså inte "övrig" längre) och, om man gick vidare, kunde man bli "tm" (TågMästare). Om man valde maskinsidan kunde man till slut bli "lokf" (självförklarande) och till slut "lokm" (LokMästare). De som gick den administrativa vägen kunde bli "Bra" (Byråassistent) eller nån annan kul bokstavskombination. Inte mycket att skylta med, dock...

Den allmänna stämningen när jag kom i kontakt med yrkeslivet i järnvägsbranschen 1973 var dock redan då rätt avlappnad. Man tilltalade inte arbetskamrater med annat än "du", men en artig attityd till de äldre i yrket var självklart en del av det hela. Man lyssnade till deras råd och följde deras exempel (tills man visste att de gjorde fel...) och man lyfte aldrig på skärmmössan till hälsning, eftersom det var en ren förolämpning; honnör var det som gällde om man skulle hälsa. Jobbiga typer pratade man inte med alls, annat än rena tjänsteärenden ("tåget har 24 axlar, bromstalet är 88"; tågrapport som måste lämnas av konduktör till förare). En sorts social skolning som kommit till användning senare i livet: spill inte tid på jobbiga typer...

Men generellt var det ju kul...
 
Det nya niandet gör mig väldigt beklämd. I början vände jag mig reflexmässigt om i tron att det stod ytterligare en person bakom mig.
 
spill inte tid på jobbiga typer...
Sagt av tyvärr SK barndomsvän som verkade inom den grafiska sektorn (stereotypist så länge "blytiden" varade):

"Tryckeribranschen är full av gemena typer och osäkra faktorer..."

Det nya niandet gör mig väldigt beklämd. I början vände jag mig reflexmässigt om i tron att det stod ytterligare en person bakom mig.

"Jag är inte ni med dig"

- Jan Guillou
 
Som halvtysk reagerar jag fullkomligt olika i Sverige respektive Tyskland. Att bli duad av okända i Tyskland känns ... obekvämt vilket det inte alls gör i Sverige. Och att min bankkontakt tilltalar mig med "Herr Doktor Becker" och jag honom med "Ser geehrter Herr G." helt naturligt. (Jag fick f.ö. visa upp examensbeviset innan vi lade till titlarna.)
 
Olika kulturers sociala koder är ett mycket intressant ämne. Det handlar nog mycket om att bekräfta sin egen och motpartens sociala status. I det japanska samhället är ju bugande nyckeln, man bugar olika djupt beroende på motpartens status. Som västerlänning ska man nog vara lite försiktig här... :)
 
De "sociala koderna" utgör ett mycket intressant ämne, vilket säger ganska mycket om oss när vi särskådar dem.
I Fredrik Lindströms program hade just detta en påtaglig roll.

Under senare delen av 40-talet fram till 60-talet gick Sverige från att ha varit ett ganska stelt, hårt socialt skiktat och regelstyrt samhälle vilket en gång sett upp till det kejserliga Tyskland till att bli alltmer amerikaniserat där social skiktning fcik mindre betydelse.

Detta har en direkt koppling till att samhället också hade demokratiserats, ståndscirkulation och klassresor hade uppmuntrats, allmän rösträtt även för kvinnor hade införts efter Första Världskriget i strävandena efter att förhindra en revolutionär situation i landet.

Tyskland, som många inom de bildade klasserna sett upp till, först det kejserliga före 1918, och sedan Hitlertyskland 20 år senare, kunde ses
som en förebild av äldre. Status och titlar var viktiga, man såg upp till auktoriteter, folk visste sin plats och rent allmänt gjorde vad de blev tillsagda. "Marschieren, nicht reszonieren". Något som också är intressant är en jämförelse med det brittiska klassamhället, som också var utpräglat men på ett betydligt mer subtilt sätt. I Tyskland och någon mån Sverige så demonstrerades överhetens makt på mycket tydliga och handgripliga sätt, medan britternas klasstillhörighet samt sociala skiktning var mycket mer underförstådd.

I det mer lös-släppta 60-tals Sverige och även i viss mån nu så var den tyska regelstyrningen, auktoritetstron och titelsjukan en form av skrattspegel, där man med en viss skräckblandad fascination även kunde spegla samtiden. Man kan säga att Chaplins "Diktatorn" varit lite stilbildare, genom att överdriva egenheterna bara lite fick det en enorm komisk genomslagskraft.

Själv är jag av meningen att radioamatörer sedda som kategori attraheras, i större eller mindre grad, av "regelstyrning".
Hobbyns själva existens och fortbestånd i stort beror på att man själv och även andra följer reglerna och då ligger det nära tillhands att
de med ett stort kontrollbehov också försöker utöva det.
 
Last edited:
Att ha en positiv inställning till "regler", i form av ett regelverk för agerandet inom ett visst område/forum, är kanske inte ett uttryck för kontrollbehov. Personligen brukar jag tänka på det som ett uslag av lättja, snarare. Det är enklare att utöva en (möjligen repetitiv, kanske tråkig) aktivitet, om man inte behöver fundera över varje drag, utan lätt kan identifiera de ramar man har att hålla sig till. Det är lite som att jag föredrar att lägga besticken i kökslådan på samma sätt hela tiden; jag har ingen lust att ägna tankekraft åt att leta efter teskedar, när det finns annat roligt at göra. Att se nyttan i regler är inte samma som att vilja reglera "allt" och, anser jag, inte heller ett tecken på enkelspårighet eller fantasilöshet, vilket jag ibland hör som kritisk kommentar. Det är väl mer givande att tänka kreativt där det har nån betydelse, än att fundera ut ny layout i besticklådan efter varje disk...
 
Regler i form av kommunikationsprotokoll, alltså vilka ord ett radiomeddelande ska inkludera, i vilken ordning, och hur de ska uttalas, för förståelse vid mottagning o.s.v. inkluderas i den reglerade nomenklatur piloter och flygledare måste följa för att säkerställa flygsäkerheten. Besticken i lådan i en säkerhetstillämpning.
 
På tal om det så kommer jag tänka på en bekant som precis hade tagit flygcertifikat.
Första flygningen med att landa en Boeing 737 i mörker skulle ske genom att han och en till skulle frakta ett i övrigt tomt plan från Arlanda och ner till Göteborg och Landvetter.
När han så hade landningsbanan inom synhåll i mörkret gjorde han ett anrop på ATC följt av ’Guess who’
Sekunder senare slockna allt ljus på hela landningsbanan och allt blev helt svart, -han fick panik.
Från högtalaren hördes ’Guess where..’ följt av några sekunders tystnad innan alla lampor slog på igen.

Från den stunden vart det slut på tramsandet i mikrofonen för hans del.
 
Det är lite som att jag föredrar att lägga besticken i kökslådan på samma sätt hela tiden; jag har ingen lust att ägna tankekraft åt att leta efter teskedar, när det finns annat roligt at göra.

Nickar igenkännande. :) Det är ett bra exempel på enkla regler och rutiner som sparar tid och därmed ökar verkningsgraden samtidigt som irritationen över att inte finna sakerna minskar eller i bästa fall uteblir helt. Attiraljer som används ofta bör vara lätt tillgängliga i rätt höjd och annat som nästan aldrig används kan med fördel stuvas undan. Gäller i köket och gäller i radiolabbet.

Sedan kan mycket som skall ske under dagen eller senare på året förberedas. Detta ökar verkningsgraden så till vida att andelen fritid alltid blir betydligt större än upptagettiden. Detta sätt att tänka kan appliceras på det mesta vi sysslar med. När det byggs radio följer jag i regel några enkla rutiner, först ritas schemat och preliminära mekritningar och jag säkerställer att apparaten teoretiskt sett med stor sannolikhet bör fungera som tänkt. Sedan plockas komponenterna fram, de som inte finns beställs. Allt placeras i en låda efterhand. Först när allt finns så är det dags att påbörja den praktiska delen av projektet. Om man klarar av att hålla sig till sådana enkla rutiner så kan man förbereda många projekt samtidigt och som kan startas upp när andan faller på och inspirationen infinner sig.

Ang titlar så tycker jag att Radiokommisarie (Rk) passar fint för oss som sysslar med lite äldre radioapparatur av musealt slag och tycker det var bättre förr.
 
Last edited:
Det är enklare att utöva en (möjligen repetitiv, kanske tråkig) aktivitet, om man inte behöver fundera över varje drag, utan lätt kan identifiera de ramar man har att hålla sig till. Det är lite som att jag föredrar att lägga besticken i kökslådan på samma sätt hela tiden; jag har ingen lust att ägna tankekraft åt att leta efter teskedar, när det finns annat roligt at göra

En helt riktig iakttagelse, och det finns även en distinktion när det gäller hur saken utövas. När det gäller en själv eller den närmaste
kretsen får saken en dimension, medan de med stort kontrollbehov även försöker utsträcka kontrollen utanför denna krets.

Den store författaren August Strindberg är tillskriven ett uttalande från 1880-talet om ordning på skrivbordet:
"Varför ska man lägga pennor i rätt ordning och i räta vinklar på skrivbordet? Därför att man kan det."


Ang titlar så tycker jag att Radiokommisarie (RK) passar fint för oss som sysslar med lite äldre radioapparatur av musealt slag och tycker det var bättre förr.

Definitivt. Rk är "föreståndare för radiotelegrafstation" vilket beskriver en amatörradiostation ganska väl.
Den ursprungliga betydelsen kunde innebära både "teknisk" och "operativ" föreståndare för stationen.

Men i och med att stationerna fick särskild teknisk personal för drift och underhåll med tiden, så kom den tekniska
verksamheten att förestås av "driftingenjörer", Dri.

Radioamatörer kan därför anses vara både Rk och Dri, vilket inom Telegrafverket skulle ha kallats "förenande av tjänst",
och därmed även komma i åtnjutande av en högre lönegrad. Den tidigare nämnde Folke Strandén var under en period "föreståndare för
Motala Radiostation" men var Dri, och inte Rk. Hans företrädare hade dock varit Rk.

Hur man handskades med situationen när radiostationerna övergick från telegrafi till telefoni förtäljer inte historien,
man kan dock misstänka att föreståndaren för Malmö Radio inte var en Rk.

Jag erinrar mig att jag, i ett QSL-brev från snart 20 år sedan, titulerade Rk å Gamlemark Radio
med det simpla "Herr" i stället för det mer korrekta "Herr Radiokommissarie" ett Faux Pas som jag så här sett i backspegeln ångrar,
men att i avslutningsfrasen ett "bortläggande av titlarna" föreslogs...

"Det var bättre förr..."
 
Med tanke på att apparaturen å Gamlemark Radio kräver ett visst löpande underhåll så kanske det är dags söka efter en Dri med vagncertifikat att framföra Eulalia IV.

Sen borde väl SSA Callbook kunna kompletteras med titlar så som det var förr i matriklarna eller hur? Vore ett stort steg framåt.
 
Sen borde väl SSA Callbook kunna kompletteras med titlar så som det var förr i matriklarna eller hur? Vore ett stort steg framåt.
Något sådant skulle återge en inblick i amatörradions sociala sammansättning, vilken blivit ganska höljd i dunkel i dagsläget.
1950 så tillhörde i alla fall nära 3/4 av amatörerna socialgrupperna 1 och 2.


1688923453104.png
Sedan kan man fundera lite på vad pensionärer, alltså numera en klar majoritet, ska titulera sig.
"Radiokommissarie" är ett alternativ för den som har en radiotelegrafstation, medan en mer neutral titel skulle kunna vara
"Rentier"

1688924509837.png


1688926931768.png

Uppslaget är dock inte mitt, utan det kom från en tidigare kollega vilken blev ekonomiskt oberoende genom
fastighetsaffärer, och som pensionerade sig som dryga 50-åring.
Han tryckte därefter upp ett mycket sobert linnepressat visitkort med enda texten:

N.N.
Rentier

samt adressen.
 
Last edited:
På den tiden det fortfarande fanns telefonkataloger stoltserade en av mina kompisar som "telefonägare". Inte mer konstigt än att man kunde vara hemmansägare. En annan person i bekantskapskretsen titulerade sig reservdelsman. Titeln till trots verkade han ha samtliga kroppsdelar i behåll. Lite forskande i hans förflutna visade att han hade jobbat på en bilverkstad.

Något som verkar ha förekommit på den gamla goda tiden var att "nu lägger vi bort titlarna - men i morgon är det som vanligt igen". Verkade som det ofta hade en samband med festligare tillfällen, kanske ihop med alkoholkonsumtion.

Noterade en kändis (på senare år) i AOM:s lista, boende i Enskede.
 
Minns firtfarande morsans ton av avsmak när hon berättade om sin chef, på en företagstillställning som kom och sade:
"Så Fröken Andersson, ska vi lägga bort titlarna?" Men diverse undertoner ...
 
En klassiker är väl bilmekanikern som titulerade sig som åklagare eller den arbetslöse som var friherre..
Det finns säkert många varianter på temat...
 
Klippet ur E:22 innehåller fler "kändisar" än SM5FL.

I bokstavsordning;
SM5FA, sedermera professor i cellulosateknik och SSA:s ordförande på 70-talet
SM5FD överingenjör på Telestyrelsens Radiobyrå under många år
SM5FJ legendarisk VHF-amatör och sektoringenjör inom Flygvapnet
SM5FL tandläkare och känd Stureby-profil under 50 och 60-talen. Far till författaren Ulf Stark
SM5FO sedermera "provrumschef" på en av mina förra arbetsplatser under 70-talet
SM1FP sedermera arméingenjör och en av idégivarna till ARTRAC. Med på flera HF-konferenser de första åren
SM5FS antennutvecklare, lärjunge till Erik Hallén på KTH, verkade hos Philips och Allgon. Uppskattad föreläsare

En klassiker är väl bilmekanikern som titulerade sig som åklagare

En gammal Kaianders Sempler som jag minns från 80-talets Ny Teknik:

"Fadern till dotterns pojkvän:

-Vad jobbar du med?
-Jag är åklagare.
-Vad lagar du för åk då?
-Mest Volvo"
 
Back
Top