Vill veta mer om amatörradio

När jag var ny ovetande gröngöling 1969 funderade jag inte i de termerna och tror inte jag skulle reagera negativt om de etablerade amatörerna kallades för eliten. Idag efter ett helt liv som praktiserande radioamatör anser jag mig nog tillhöra eliten inom hobbyn och det är mer ett konstaterande än försök att skryta eller framhäva mig själv.
Där slår du huvudet på spiken Bengt. Trots att du hade godkänts på certifikatsprovet 1969 tillhörde du inte eliten då. Det fanns inget krav på att du skulle tillhöra eliten för att få bli radioamatör. Du kvalade in i eliten först flera år senare.

Jag tror att man är fel ute om man beklagar sig över påstått urholkade kompetenskrav med hänvisning till att vi var tänkta att utgöra en elit. Kompetenskraven gäller inträdesprovet till amatörradions skola i livslångt lärande, där några men inte alla kommer att uppnå svart bälte eller summa cum laude.

73,
Jonas SM5PHU
 
Last edited:
Där slår du huvudet på spiken Bengt. Trots att du hade godkänts på certifikatsprovet 1969 tillhörde du inte eliten då. Det fanns inget krav på att du skulle tillhöra eliten för att få bli radioamatör. Du kvalade in i eliten först flera år senare.
Jag resonerar här enligt sunt förnuft och på den tiden lärde jag mig det som krävdes utan att gnälla. Det var t o m obligatoriskt med färdigheter i morsesignalering och min kraft räckte precis till för att nå upp till 40-takt med lite lagom marginal. Om Televerket på den tiden inte ställt några krav alls så hade jag sannolik nöjt mig med att få certifikatet och tillståndsbeviset i brevlådan och sedan på egen hand försökt lista ut hur amatörradio utövas eller helt enkelt lyssnat på de etablerade radioamatörerna i klubben och rättat mig efter deras råd.

Dock ser jag inget märkvärdigt i att telemyndigheterna under 1930-1950-talen sannolikt ansåg att det krävdes vissa kunskaper och färdigheter för att få tillgång till frekvenser för amatörradio och faktiskt ganska djupa tekniska kunskaper så djupa att enkla sändare skulle kunna byggas från scratch samt att effekt och andra parametrar skulle kunna mätas upp i syfte att verifiera sin radioanläggning så att den uppfyllde myndighetskraven.

Sett i ett historiskt perspektiv så kan man kanske då acceptera att de som defakto klarat av de kraven skulle kunna uppfattas som lite duktigare än den som inte visste något alls. Jag förstår exakt vad AOM försöker förklara för dig när det gäller historiken bakom hur amatörradio hanteratas t ex under andra världskriget då hobbyns fortsatta existens hängde i en tunn tråd. Det gör de flesta andra som intresserat sig för historia och kan tänka klart också. Kanske du ändå förstår innerst inne men bara trilskas lite?

Det handlade alltså om att myndigheterna med mycket stor sannolikhet gränsande till visshet ville eller behövde säkerställa att de som använde radiosändare var goda laglydiga och pålitliga medborgare som visste vad de sysslade med och som kunde ta eget ansvar för sina sändningar.

Här i Sverige exemplifierades detta genom att vi som tog cert på 60-talet vackert fick infinna oss på polisstationen för att bli intervjuade av någon auktoritär poliskommisarie. Jag fick å Lunds Polisstation förklara varför jag behövde en radiosändare och vad den skulle användas till. Svettigt värre var det men jag svarade troligen rätt och fick mitt lämplighetsintyg och kvalade kanske redan där in i eliten utan att på den tiden ens ha hört ordet elit och än mindre funderat på saken.

Men min egen definition av elit nu i mer modern tid är nog helt enkelt en självgående person som under många år samlat på sig kunskaper och erfarenheter som vida överstiger nybörjarens och blivit en guru på sin hobby eller vad saken nu gäller.

Kraven som ställs av PTS nu för tiden är betydligt högre än de som gällde för mig på 60-talet men kunskaperna som en ny radioamatör skaffat sig är inte värda något om de inte kan omsättas i praktiken eller om intresset för det radiotekniska helt enkelt saknas. Samma med många elektronikingenjörer som gått höga teoretiska utbildningar men ändå inte kan löda ihop en enkel byggsats när det kommer till kritan. Jag känner några sådana tappade själar och det är mest tragiskt...
 
Last edited:
Jag är av meningen att hela diskussionen bäst kan sammanfattas med
Ingemar Stenmarks klassiska bon mot:

”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip”​

 
Last edited:
Det är kanske lite för tidigt att köpa böcker och sådant rörande licens för amatörradio, men vill läsa på mig i ämnet. Finns det några hemsidor / PDFer som ni kan rekommendera

Ja. det finns massor med bra hemsidor och dokument om amatörradio men då amatörradio är en mycket bred hobby med ett närmast obegränsat antal mer eller mindre smala specialinriktningar som spretar i alla möjliga riktningar så är det bättre att du själv svarar på din fråga. Googla på "Amatörradio" "HAM radio" eller "Amateur Radio" så har du sysselsättning lång tid framöver. Du kommer snabbt finna massor av information om allt möjligt inom hobbyn. Troligen kommer du också att finna att vissa saker inom hobbyn är helt ointressanta för dig medan annat verkar mer intressant. Sök vidare och läs mer.

Kanske kan du börja med att helt enkelt titta på filmer på Youtube. Rotar du runt där några veckor kommer du med stor sannolikhet att få en god grund att stå på och svaren på vad eller vilka nischer inom hobbyn som tilltalar dig mest.

Några av de största och mest populära nischerna inom hobbyn är tävlingar av många olika slag, radiotekniska experiment, samt sociala kontakter men då inte med fokus på radiotekniken i sig. En del av oss lite äldre brinner för morsetelegrafi medan många i de yngre generationerna mer ser datorn som det centrala i hobbyn där div program för digital kommunikation och tillkopplade periferienheter används som interface till radioapparaterna. De flesta pysslar nog med lite av varje och står med ett ben i varje läger...

SSA har två infofilmer som du kan börja med. De försöker svara på den eviga frågan "Vad är amatörradio?" Den beskriver den mer traditionella synen på amatörradiohobbyn som i stora drag är gångbar även idag.

SSAs film och några andra sådana filmer finns här; https://www.youtube.com/results?search_query=ssa+vad+är+amatörradio
 
”Hä löns int ́ förklar ́ för den som int ́ begrip”
Ja, så kan man naturligtvis avfärda någon, om man inte lyckas på något annat sätt.

Likväl kvarstår intrycket att idén om radioamatörernas elitstatus verkar ha uppstått bland amatörerna själva.
Det verkar inte finnas belagt utanför denna krets, och idén har inte givit något avtryck i Radioreglementet.

Men klart är att många framstående personer inom ITU är radioamatörer, och så var det förmodligen i än högre grad förr.
Måhända finns där förklaringen till att amatörradion en gång fick sin status.

Den som idag är generalsekreterare i ITU är radioamatör.
Man undrar om hon, med sitt amerikanska "T-certifikat", räknas till eliten.

73,
Jonas SM5PHU
 
Det här med "Elit" (Elitism) är bara en "chimär" om någonting. Tänk så många trä-hattar som passerat svenska elitskolor bara för att det funnits likvida medel att hålla sin gosse eller flickebarn på rätt sida om planket, för att trygga deras framtidsutsikter och av den orsaken få bli valda in i det rätta laget. - Glöm det här med elit! Finns det inget intresse i individen så blir det inget av det hela. Duktiga och dugliga går att finna överallt.
- Att Ingemar Stenmark tillhörde en elit av utförsåkare under en viss epok är ju bekräftat - trots att det gick utför..

/Sven.
 
Jag misstänker att ordet "elit" är lite av ett giftpiller här. Jag ser det inte som ett odelat positivt epitet, det har lite gammal överklass-underklassdoft över sig, men det är ju min personliga upplevelse förstås. "Eliten" i en mindre ort kunde ju vara lärare, stinsar, prästen, länsman och några rika handlare. Det hade nog inget med deras karaktär eller mänskliga kompetens att göra, utan snarare med deras roll i samhället. Hur denna roll uppnåtts var väl inte allmänt känt.

Att man ställer och har ställt krav på radioamatörer måste ha flera orsaker. Bland annat är det väl tänkt att man ska testa på sådana elkunskaper, som borde förhindra elolycksfall, och sådana radiokunskaper som behövs för att överhuvudtaget komma i luften, kanske med egenbyggda grejer... Sedan bör det ha funnits en oro i bakgrunden att radiosändare skulle kunna missbrukas för oönskad informationsspridning om innehavaren vore en skum typ, men just den oron borde ha bytt fokus idag.

Självklart måste vissa tekniska etc krav ställas på en radioamatör, men att vara radioguru i mästarklass (möjligen medlem av eliten...) lär man inte bli utan långvarig verksamhet, och eget lärande genom verksamheten.
 
Jag misstänker att ordet "elit" är lite av ett giftpiller här. Jag ser det inte som ett odelat positivt epitet, det har lite gammal överklass-underklassdoft över sig, men det är ju min personliga upplevelse förstås.

Det är samma sorts giftpiller som uttrycket riktig radioamatör där problemet är att de som känner på sig att de inte riktigt kvalar in i det gänget, uppfattar sig som "oriktiga radioamatörer" och mår dåligt av det eller blir heligt förbannade och irriterade. Ingen vill ju vara oriktig.

Elitidrottare kan sägas vara någon som efter hård och enveten träning placerar sig högt upp i resultatlistorna och därmed per defintition är bättre än de flesta andra. En annan grupp som ofta nämns är den s k makteliten, i Sverige ca 200 personer enligt uppgift från flera källor, är de med mest makt, skyhöga löner och störst inflytande i samhället. Positivt för dom själva så klart men knappast för oss vanliga löneslavar som får nöja oss med att följa deras beslut och ta vara på brödsmulorna.

Motsatsordet till elit torde då vara medelmåttor, dvs majoriteten av folket som har begränsat inflytande och inte är särskilt duktiga på något särskilt. Å andra sidan finns det ju många duktiga filurer som verkligen kan sin sak att hantera verktygen och definitivt står i en klass för sig själva. Har dock aldrig hört talas om elitsnickare, elitingenjör, elitmålare eller elitbilreperatör även om många av dom troligen tillhör eliten (de bästa av de bästa) inom sina resp områden men utan att reflektera så mycket över det.

Inom amatörradion borde det räcka med att konstatera att alla vi som sysslar med radio som hobby i olika former har olika intressen, varierande kunskapsnivåer, olika förutsättningar och fallenhet och gör det av fri vilja på våra egna villkor i vår egen takt mest för att det är kul eller för att förverkliga något. Några är duktiga och jobbar hårt för att förkovra sig medan andra är hopplöst okunniga och slöa, men så ser det ju ut precis överallt runt om i världen. Kanske inget att hänga upp sig på?
 
Det är lite som om när man tog bilkörkort så skulle man lära sig hur man reparerar en trasig växellåda

Nja, jag tror inte man ska jämföra radioamatörer med vanliga bilförare rakt av. En bättre jämförelse, om vi nu ska snacka bilar, är alla de entusiaster som renoverar motorer, bockar plåt, svetsar, lackar, stoppar säten och syr klädsel och så vidare. Den typen av gubbar (ja det är mest män) som man kan se på exempelvis kanalen Motornörd på Youtube.
Nu utfärdas inga generella "bilamatörcertifikat" utan varje ombyggt fordon måste istället registreringsbesiktigas och ska man tävla inom motorsport krävs särskilda tävlingslicenser. Nu har man valt att göra på ett annat sätt vad gäller amatörradio med ett enda certifikat och ganska stora friheter inom hobbyn. Det är vad vi har att förhålla oss till...
 
Nu utfärdas inga generella "bilamatörcertifikat" utan varje ombyggt fordon måste istället registreringsbesiktigas och ska man tävla inom motorsport krävs särskilda tävlingslicenser. Nu har man valt att göra på ett annat sätt vad gäller amatörradio med ett enda certifikat och ganska stora friheter inom hobbyn
Det här är en mycket relevant jämförelse. Med den struktur som finns i dag kan radioamatören jämföras med
en kombination i varierande proportioner mellan bilförare, bilbyggare, bilmekaniker samt även bilbesiktningsman.

Allt efter en utbildning och examination som väl närmast skulle kunna jämföras med mopedkörkort.
Radioamatörer har mycket större friheter än yrkesanvändare, vilka endast får använda typgodkänd materiel
och det endast därför att amatörer av tradition betraktas som "kompetenta".
 
Radioamatörer är i stor utsräckning (men inte helt och hållet) hänvisade till att framföra sina hembyggen på "inhägnad bana" (exempelvis 145 MHz) och inte på "motorvägen" (typ 121,5 MHz).

73,
Jonas SM5PHU
 
Radioamatörer är i stor utsräckning (men inte helt och hållet) hänvisade till att framföra sina hembyggen på "inhägnad bana" (exempelvis 145 MHz) och inte på "motorvägen" (typ 121,5 MHz).

73,
Jonas SM5PHU
Din motorväg är inte "allmän väg" utan specialväg med behörighetskrav på radiooperarören. Där, på 121.5 MHz nödfrekvens flyg, fordras radiocertifikat för piloter eller flygledare för att få sända.
Exemplet haltar.
 
Exemplet haltar.
Jo, alla paralleller haltar mer eller mindre. Jag försökte belysa ytterligare en aspekt på jämförelsen med motorsport.

I många fall har ITU allokerat amatörbanden exklusivt eller åtminstone primärt. Dessutom har man valt harmoniska frekvensband så att eventuella övertoner från amatörbyggen inte ska störa andra tjänster, utan endast andra amatörer.

Det var vad jag försökte säga med mitt haltande exempel om "inhägnad bana". Jag borde ha valt exemplet 69 MHz istället för 121,5 MHz, med risk för att någon hävdar att det är som att jämföra med radiobilarna på Gröna lund.

73,
Jonas SM5PHU
 
Last edited:
Jo, alla paralleller haltar mer eller mindre. Jag försökte belysa ytterligare en aspekt på jämförelsen med motorsport.

Paralleller är alltid svåra men jag tycker ändå att AOMs jämförelse sätter fingret på exakt rätt punkt;

"Med den struktur som finns i dag kan radioamatören jämföras med en kombination i varierande proportioner mellan bilförare, bilbyggare, bilmekaniker samt även bilbesiktningsman."

Det är precis vad det handlar om, kraven som ställs på oss är till för att vi som använder sändare har de kunskaper som krävs för att säkerställa att de inte orsakar skadlig störning eller andra problem för oss själva eller andra. Detta inkluderat elsäkerhet och farlig strålning.

Ansvaret för besiktningen av utrustningen så att lagar och regler uppfylls ligger helt på radioamatören. Det förutsätts t ex att våra apparater, hembyggda eller modifierade kommersiellt tillverkade, uppfyller skyddskraven i direktiven. Vi har fått detta förtroende i utbyte mot att vi via prov och certifikat kan visa att vi har den kompetens som defakto krävs för att inte bara förstå vad som står i direktiv och provningsstandarder utan även omsätta detta till att mäta och baserat på mätresultaten bedöma huruvida apparaterna uppfyller kraven eller ej.

I verkligheten är det ytterst få av oss radioamatörer som har sådan kompetens och ännu färre har den mätutrustning som krävs för att genomföra även en mycket begränsad "besiktning" av sändarna på ett sådant sätt att skyddskraven kan anses vara verifierade och uppfyllda. Få bryr sig, om de ens känner till att de har fått detta enorma ansvar på sina axlar.

Några av oss här på forumet som jobbat med EMC- och radiomätningar professionellt vet hur oerhört svårt detta med "besiktning" egentligen är.
Men så länge myndigheterna litar på oss och anser att nuvarande utbildningsnivå som styrks med ett kompetensbevis är tillräcklig så får vi förhoppningsvis behålla våra unika privilegier och undantag. Allt detta kan som AOM brukar säga förändras med ett penndrag. Det som då återstår är i bästa fall att vi får fortsätta leka men blir begränsade till CE-märkt lågeffektutrustning som besiktigats av andra instanser än radioamatören själv, precis så som det är med fordon och mycket annat. Privatradioutrustning för 27 och 69 MHz osv...
 
Då hör jag till bilförarna och hobbymekanikerna.
Jag är fullt kapabel att göra enklare reparationer på min egen bil, men vad viktigare är, jag är är någorlunda kapabel att bedöma när det är dags att sluta köra, och att att veta vem som kan göra låt säga ett bromsprov.

Men jag hoppas att jag hålls räkning för att jag försöker ta mig framåt, och ta till mig sv kunskaperna och erfarenheterna här :)
 
Paralleller är alltid svåra men jag tycker ändå att AOMs jämförelse sätter fingret på exakt rätt punkt;

"Med den struktur som finns i dag kan radioamatören jämföras med en kombination i varierande proportioner mellan bilförare, bilbyggare, bilmekaniker samt även bilbesiktningsman."

Det är precis vad det handlar om, kraven som ställs på oss är till för att vi som använder sändare har de kunskaper som krävs för att säkerställa att de inte orsakar skadlig störning eller andra problem för oss själva eller andra. Detta inkluderat elsäkerhet och farlig strålning.

Ansvaret för besiktningen av utrustningen så att lagar och regler uppfylls ligger helt på radioamatören. Det förutsätts t ex att våra apparater, hembyggda eller modifierade kommersiellt tillverkade, uppfyller skyddskraven i direktiven. Vi har fått detta förtroende i utbyte mot att vi via prov och certifikat kan visa att vi har den kompetens som defakto krävs för att inte bara förstå vad som står i direktiv och provningsstandarder utan även omsätta detta till att mäta och baserat på mätresultaten bedöma huruvida apparaterna uppfyller kraven eller ej.

I verkligheten är det ytterst få av oss radioamatörer som har sådan kompetens och ännu färre har den mätutrustning som krävs för att genomföra även en mycket begränsad "besiktning" av sändarna på ett sådant sätt att skyddskraven kan anses vara verifierade och uppfyllda. Få bryr sig, om de ens känner till att de har fått detta enorma ansvar på sina axlar.

Några av oss här på forumet som jobbat med EMC- och radiomätningar professionellt vet hur oerhört svårt detta med "besiktning" egentligen är.
Men så länge myndigheterna litar på oss och anser att nuvarande utbildningsnivå som styrks med ett kompetensbevis är tillräcklig så får vi förhoppningsvis behålla våra unika privilegier och undantag. Allt detta kan som AOM brukar säga förändras med ett penndrag. Det som då återstår är i bästa fall att vi får fortsätta leka men blir begränsade till CE-märkt lågeffektutrustning som besiktigats av andra instanser än radioamatören själv, precis så som det är med fordon och mycket annat. Privatradioutrustning för 27 och 69 MHz osv...
Blir inte detta ytterst problematiskt i slutändan? Jag menar matte och teori i all ära, men det är ju det fysiska, alltså tester med diverse mätverktyg för att se om teori stämmer med praktik, som en fattig man tyvärr...

a) bygger själv med ifrågasatt noggrannhet

b) Köper men får ta ett lån på 5 år för att ha råd (menar att de inte är billiga om man vill ha riktiga grejer)

I dagens Sverige med inflation kan det bli riktigt dyrt i slutändan. Kan man undvika både a och b inhandlas en CE märkt produkt men blir då begränsad till lågeffektutrustning..

Varför har man inte delat upp certifikatet i två? Varav första delen (vi kan kalla den A) är mindre elektronik (för de som tänkt köra tråkig CE-märkt produkt,) och en del som är mer elektronik (De som verkligen vill och kan bygga ihop en egen radiosändare, mast, filter etc) som då blir B. Skulle inte detta locka mer att ta en certifiering?
 
Last edited:
Blir inte detta ytterst problematiskt i slutändan? Jag menar matte och teori i all ära, men det är ju det fysiska, alltså tester med diverse mätverktyg för att se om teori stämmer med praktik, som en fattig man tyvärr...

Jo det blir problematiskt i verkligheten. De krav vi har idag ger oss vissa privilegier som myndigheterna hittills ansett att vi kan klara av att hantera för att uppfylla de regelverk som reglerar såväl EMC som spektrumanvändningen. De teoretiska kunskaperna som man behöver för att klara provet och få ett certifikat som bevis är en sak men att sedan omsätta sådana kunskaper till något som är praktiskt användbart är en helt annan sak.

Sedan är det som du skriver att nödvändig mätutrustning är dyr och inget som "den vanlige radioamatören" varken har råd till eller ens kan använda baserat på den kunskapsnivån som krävs för att få ett amatörradiocertifikat. Min bedömning är att det egentligen skulle krävas motsvarande högskoleutbildning inom området i kombination med några års praktik innan vederbörande skulle kunna klara av att verifiera att t ex en hembyggd sändare uppfyller de krav som rent generellt gäller för all radioelektronik och där vi förutsätts ta ansvar för det.

De problem som radioamatörer orsakat och som berott på tekniska brister i radiosändarna har enligt myndigheterna alltid har varit små och få till antalet. Ett större problem har och är det fåtal radioamatörer som medvetet stör och jäklas på banden. Där hjälper ingen utbildning och kanske inte heller ökade krav då vem som helst kan köpa en amatörradiostation över disk och använda amatörbanden med låg risk att åka dit.

Varför har man inte delat upp certifikatet i två? Varav första delen (vi kan kalla den A) är mindre elektronik (för de som tänkt köra tråkig CE-märkt produkt,) och en del som är mer elektronik (De som verkligen vill och kan bygga ihop en egen radiosändare, mast, filter etc) som då blir B. Skulle inte detta locka mer att ta en certifiering?

Det är en lång historia.

En superkort följer här;
När jag tog certifikat 1969 hade vi ett system med C, B och A-certifikat. C-cert var det vi idag kan kalla noviscertifikat med mycket låga krav inom radioteknikdelen men som för min del liksom alla andra nybörjare ändå räckte till för att hjälpligt få ihop en enkel hembyggd sändare med två rör och som t o m fungerade och gav många kontakter över hela världen. Tanken men C-B-A systemet var att man som ung skulle kunna komma in i hobbyn på ett enkelt sätt men som då gav begränsade privilegier. C-amatörerna fick sända med 10 W (inmatad DC-effekt), kristallstyrt på 3,5 7 och 21 MHz och enbart telegrafi. Samt 144 MHz och högre band gällde 10 W kristallstyrt men också telefoni. Inte mycket kan tyckas men då på den tiden var det fantastiskt - tyckte nog de flesta av oss nybörjare.

Provkraven för morsetelegrafi var 40 takt för C, 60 takt för B och 80 takt för A-certifikat. Teorikraven för B och A var betydligt högre än för C men jämfört med dagens gällande krav mycket låga och framförallt mycket begränsade inom några få ämnesområden.

Det finns flera länder runt om i världen som har ett novis-certifikat men där endast CE-märkt utrustning får användas. Där är kraven på radioteknik i princip borta och man fokuserar istället mer på kännedom om regler och trafikmetoder samt hur apparaterna fungerar och hur de olika rattarna och knapparna på frontpanelen skall användas. Danmark har ett sådant system med sin D-licens.

Personligen tycker jag att det gamla C-B-A systemet var bra då det fanns ett mål att jobba mot. Först tränade jag upp min morsehastighet till 60-takt vilket gick snabbt sedan läste jag in teorin som krävdes vilket gick bra det också. För att få A-certifikat krävdes att man först hade haft B-certifikat ett år vill jag minnas. När A-certifikatet äntligen ankom var man stolt...målet var uppnått! :)
 
Last edited:
Var det samma nivå på teorikraven för A- och B-certifikat?

När T-certifikatet kom så hade väl det samma nivå på teorikraven som A-certifikat!?!?!
 
A och B var exakt samma teorikrav och T var i princip samma som A som du skriver. När jag avlade prov 1969 var det enligt det gamla systemet med skriftliga svar där man även förväntades att visa uträkningen och hur man kommit fram till sitt svar. Senare under 70-talet då T-certifikatet tillkommit så införde Televerket provfrågor med flervalssvar där man skulle kryssa i rätt svar så de kunde rättas med mall. T ex en fråga om ohms lag där tre alternativa svar fanns; 10 mA, 100 mA 100 A. Då blev det genast lite lättare och när sedan hela Televerkets provfrågebank blev känd och rätt svar till frågorna började säljas av bl a Ljudbandsinstruktioner så användes de naturligtvis för utbildningen i klubbarna och då blev det jättelätt.
 
Back
Top