Japp så är det ibland kan man vända på varje sten i skogen för att hitta den ursprungliga felkällan men som oftast är felorsaken uppenbar tex dåliga kinesiska rör. Hör av mig när steget är tillbaka i luften utan Peking rör.Vid felsökning är det ofta lätt att fastna vid en viss förklaring, som inte alltid leder rätt, den mest sannolika orsaken är ofta den verkliga orsaken, men inte alltid.
(Jag har lagt ner MYCKET tid, arbete och resurser i onödan, själv och ihop med andra, när man "vetat" vad felet är, lite för tidigt i felsökningsarbetet...)
Det kan mycket väl vara precis så att dessa rör är inkompatibla med det specifika slutsteget på ett destruktivt sätt. För den skull behöver rören inte vara dåliga eller felaktiga, alla kombinationer av allting fungerar inte alltid, tyvärr.
Det verkade som att (enklare) mätningar på rören inte visade på någon uppenbar intern kortslutning? Redan där är det lite förhastat att "veta" att rören är skurken i dramat. Det är inte omöjligt, men fortfarande bara ett antagande.
Bara arbetet med att skifta rör är inte "inget", alla åtgärder och ingrepp, stora som små, riskerar att ställa till något i vilken utrustning som helst. Kanske i sammanhanget mindre troligt, men absolut inte omöjligt.
Det kan även vara något helt eller delvis orelaterat som gått sönder i samband med rörbytet, utan att det är rörens "fel". Om de nya rören lämnar betydligt större uteffekt än de gamla, så blir det, allt annat lika, större påfrestningar på den befintliga nätdelen, effekten behöver ju såklart komma någonstans ifrån, och detta skulle också kunna vara droppen för någon åldrad komponent.
Utöver detta finns även alltid möjligheten att något annat går sönder till synes samtidigt, utan egentligt orsakssamband. Korrelation innebär inte kausalitet.
Innan det är utrett vad det är som gått sönder, exakt, och innan man uteslutit att något annat är sönder, så är det svårt att "veta" vad det berodde på, och även när man rett ut i detalj vad som är trasigt och helt, så är det inte heller alltid självklart. Men att något lite för fort komma fram till att det "måste" varit det ena eller andra, leder tyvärr ofta till att man på nytt riskerar att köra sönder grejerna, för att man inte hittat/åtgärdat grundorsaken.
Hoppas att du får ordning på ditt fina slutsteg igen!
Kinesiska 572B förstör SB-200 amp.
- Thread starter SM6PAP
- Start date
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Ta ut rören. Koppla förbi mjukstarten i primären och mata slutsteget med ca 24 VAC via en vridtrafo eller fast trafo. Kolla om det finns spänning på transformatorns högspänningslindning. Bör väl bli några hundra volt om transformatorn överlevt vilket är högst troligt. Kolla sen om det finns likriktad DC över elektrolyterna i spänningsdubblaren. Kanske inte.
Bef likriktardioder ligger i serie och om du nu låtit rören dra 800 mA i en hel minut (jag hade stängt av efter 2 röda sekunder då det ju var ett uppenbart katastrofalt fel med så hög ström utan drivning etc) så är det tänkbart att det blivit avbrott i en av diodsträckorna och efter en stund även i den andra.
Jag har reparerat ett antal SB-200 där dioderna fallerat. Att transformatorn brunnit p g a kortslutning tror jag inte på då strömmen enligt vad du skriver var begränsad till 800 mA. Vid total kortslutning någonstans i sekundärkretsen skulle 10 A säkringen i elcentralen löst ut alt primärsäkringen i SB-200.
Det går inte att säga att att felet orsakats av rören utan det kan vara helt andra orsaker. Om den negativa spänningen saknas på styrgallret, t ex beroende på okontakt i rörhållaren till det ena röret så kommer det röret att dra så mycket anodström som nätdelen orkar lämna med den serieresistans som anoddrosseln har. Som sagt 1 min är så lång tid att något måste brinna till slut.
Bef likriktardioder ligger i serie och om du nu låtit rören dra 800 mA i en hel minut (jag hade stängt av efter 2 röda sekunder då det ju var ett uppenbart katastrofalt fel med så hög ström utan drivning etc) så är det tänkbart att det blivit avbrott i en av diodsträckorna och efter en stund även i den andra.
Jag har reparerat ett antal SB-200 där dioderna fallerat. Att transformatorn brunnit p g a kortslutning tror jag inte på då strömmen enligt vad du skriver var begränsad till 800 mA. Vid total kortslutning någonstans i sekundärkretsen skulle 10 A säkringen i elcentralen löst ut alt primärsäkringen i SB-200.
Det går inte att säga att att felet orsakats av rören utan det kan vara helt andra orsaker. Om den negativa spänningen saknas på styrgallret, t ex beroende på okontakt i rörhållaren till det ena röret så kommer det röret att dra så mycket anodström som nätdelen orkar lämna med den serieresistans som anoddrosseln har. Som sagt 1 min är så lång tid att något måste brinna till slut.
SM6OID
Well-Known Member
Oavsett orsaken till den höga strömmen har du visat att du inte besitter nödvändiga kunskaper att hantera denna form av utrustning. Och att skylla på senast bytta komponent är att göra det lite för enkelt för sig själv. Haveriet av steget är en följd av dina bristande kunskaper och inget annat.
Du får se det som läropengar och istället för att skylla på någon annan försöka ta reda på och förstå vad som hände.
SM4UKE
Well-Known Member
Jag reagerar också på att det verkar ha stått på så länge med uppenbart hög anodström. En maffig förstärkare för EMC-test som fanns på ett tidigare jobb hade en krets för att känna av anodströmmen och om den drog iväg okontrollerat så kortslöts anodspänningen brutalt och definitivt med en stor tyristor. Jag tror liknande system brukar finnas i rundradiosändare men pga högre spänning används nog ignitroner eller trigatroner.
Ett överlag i ett rör (eller någon annan stans) behöver inte innebära katastrof men det är viktigt att snabbt stänga av. Det kan ligga enorm energi bakom i kondensatorbanken, av denna anledning är det bättre om man har en trefasmatad sexpulslikriktare så det blir lågt rippel även utan att det behövs så stor kapacitans.
Vi var några som testade ett större parti med "pulls" av QBL 5/3500 och någon koppling liknande den som GLD visade användes. Sällan eller aldrig går det att få tag i någon ordinär rörprovare som klarar av ens mindre sändarrör eftersom glödström, anodspänning mm blir så stora. Ganska många av rören som testades lös som stora glimlampor och fick kasseras direkt eftersom de var gasiga. Inte så förvånande var det klen emission hos merparten av rören men de flesta fungerade. De gasiga hade säkert bjudit på otrevliga överraskningar om de startats med full kraft i en sändare.
En del rör mår tydligen bra av att "färskas" om de legat oanvända länge, annars kan man riskera överslag vid start. Ingen aning om 572B är ett sådant rör. Färskningen återaktiverar gettret i röret.
Tror inte man ska förvänta sig för mycket av en termisk säkring i en trafo. De kan liknas med en väldigt trög säkring. Var vanligt i nättrafo i gamla träradio och där var syftet primärt att förhindra brandrisk. En sådan trafo går oftast sönder om den kortsluts.
G3SEK:s utmärkta (numera gratis på nätet) "The VHF/UHF DX Book" har ett helt kapitel om nätdelar till sändarslutsteg som är värt att läsa. Man kanske tycker det verkar onödigt att ha alla skyddskretsar som beskrivs men det räddar mycket när det går snett. Själv har jag sett hur det kan gå med en gammal CT450 som stått länge utan negativ gallerförspänning till två 813 i slutet. Det blev så varmt att glaset smälte och vacuumet sög in glaset en bit. Men efter att ha bytt ut det trasiga motståndet så funkade sändaren med full effekt igen. Försök inte göra så med halvledare... Några skyddskretsar fanns inte utan den VPL som skötte sändaren förväntades nog reagera när anodströmmen stod på max och trafon stönade. I den sändaren var precis allt groteskt överdimensionerat.
Samma CT450 råkade ut för överslag i anodkretsarna några gånger. Då tändes en fin ljusbåge och anodsäkringen exploderade så glaset yrde inne nätdelen. Det fortsatte att brinna tills proppen i matande elnät fick utlösning. Nätdelen överlevde även sådan behandling. Till slut hittade jag att det var dåligt isolationsavstånd i en kopplingsplint och efter att det fixats så funkade allt bra. Självmarkerande med mängder av sot på platsen. Anodsäkringen var betydligt längre än en vanlig glasrörssäkring men det räckte inte. Svårt att bryta DC och man får lite respekt för lite fläskigare anodspänning efter sådana här äventyr. Ett litet ursprungsfel kan gå vidare till mycket större skada.
Ett överlag i ett rör (eller någon annan stans) behöver inte innebära katastrof men det är viktigt att snabbt stänga av. Det kan ligga enorm energi bakom i kondensatorbanken, av denna anledning är det bättre om man har en trefasmatad sexpulslikriktare så det blir lågt rippel även utan att det behövs så stor kapacitans.
Vi var några som testade ett större parti med "pulls" av QBL 5/3500 och någon koppling liknande den som GLD visade användes. Sällan eller aldrig går det att få tag i någon ordinär rörprovare som klarar av ens mindre sändarrör eftersom glödström, anodspänning mm blir så stora. Ganska många av rören som testades lös som stora glimlampor och fick kasseras direkt eftersom de var gasiga. Inte så förvånande var det klen emission hos merparten av rören men de flesta fungerade. De gasiga hade säkert bjudit på otrevliga överraskningar om de startats med full kraft i en sändare.
En del rör mår tydligen bra av att "färskas" om de legat oanvända länge, annars kan man riskera överslag vid start. Ingen aning om 572B är ett sådant rör. Färskningen återaktiverar gettret i röret.
Tror inte man ska förvänta sig för mycket av en termisk säkring i en trafo. De kan liknas med en väldigt trög säkring. Var vanligt i nättrafo i gamla träradio och där var syftet primärt att förhindra brandrisk. En sådan trafo går oftast sönder om den kortsluts.
G3SEK:s utmärkta (numera gratis på nätet) "The VHF/UHF DX Book" har ett helt kapitel om nätdelar till sändarslutsteg som är värt att läsa. Man kanske tycker det verkar onödigt att ha alla skyddskretsar som beskrivs men det räddar mycket när det går snett. Själv har jag sett hur det kan gå med en gammal CT450 som stått länge utan negativ gallerförspänning till två 813 i slutet. Det blev så varmt att glaset smälte och vacuumet sög in glaset en bit. Men efter att ha bytt ut det trasiga motståndet så funkade sändaren med full effekt igen. Försök inte göra så med halvledare...
Några skyddskretsar fanns inte utan den VPL som skötte sändaren förväntades nog reagera när anodströmmen stod på max och trafon stönade. I den sändaren var precis allt groteskt överdimensionerat.Samma CT450 råkade ut för överslag i anodkretsarna några gånger. Då tändes en fin ljusbåge och anodsäkringen exploderade så glaset yrde inne nätdelen. Det fortsatte att brinna tills proppen i matande elnät fick utlösning. Nätdelen överlevde även sådan behandling. Till slut hittade jag att det var dåligt isolationsavstånd i en kopplingsplint och efter att det fixats så funkade allt bra. Självmarkerande med mängder av sot på platsen. Anodsäkringen var betydligt längre än en vanlig glasrörssäkring men det räckte inte. Svårt att bryta DC och man får lite respekt för lite fläskigare anodspänning efter sådana här äventyr. Ett litet ursprungsfel kan gå vidare till mycket större skada.
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Hmmm. Ser ingen termisk säkring i schemat. Det finns två 6A säkringar på primärens två 120 V lindningar, som är seriekopplade vid 230 V drift. Sen ser jag att antennreläet drivs från en 120 VAC lindning på trafon. Likriktas i en diod till negativ spänning och som via reläspolen stryper rören i viloläge. Reläet drar när TX RLY (pinnen i phono-jacket) jordas och då sänks också bias till några volt som då skall ge ca 100 mA anodviloström utan RF drivning.
I alla mina PA-steg, hembyggda och andra så har jag modifierat gränssnittet för relästyrningen med antingen optokopplare eller en Power FET så att även moderna transceivrar kan användas utan risk för haveri. Aktiveringsströmmen som transceivern ser väljs lämpligen till 10-20 mA och vilospänningen mätt i kontakten är oftast +5 V eller +12 V. En del transceivers har små reläer med klena tungor och andra bara en open collektor småsignaltransistor. Så även om reläerna i gamla rörsteg aktiveras när VOX/PTT trycks in så är det bara en tidsfråga innan något går sönder.
SM4UKE
Well-Known Member
Jag missuppfattade AOM:s inlägg tidigare och trodde att det satt en termosäkring i trafon. Det som avses kanske är vad som brukar kallas
"circuit breaker". Lite vanvördigt kallat "dvärgbrytare" hos oss.
https://www.w8ji.com/vacuum_tubes_and_vaccum_tube_failures.htm
"The most common gettering material is zirconium. For example, zirconium is used on the outside of graphite or molybdenum anodes in 3-500Z and other tubes. It is the dull gray powdery or grainy texture coating you see on the surface of 3-500Z, 811A, and 572B anodes.
Zirconium getters best at about 1000 degrees C, this is why large metal anode transmitting tubes like the 4-400A, 4-1000A, and 3-500Z must be operated with a dull red to red anode color. Zirconium also releases some gasses and absorbs other gasses at various temperatures. The varying temperature across the length of the anode (and as the anode heats and cools) allows the gettering agent to absorb a wide variety of gasses.
The quickest way to ruin a 3-500Z, or other glass power grid tube, is to never show anode color over a prolonged period of time! Storing a 3-500Z for many years without operation almost guarantees a flash-over will occur at the first application of high peak anode voltage. "
Det här kan man väl tolka som att det hade varit lämpligt att "färska" rören innan de togs i bruk, förmodligen har de lagrats ett tag. Vissa rör från
försvarets gömmor brukar vara märkta med tidsintervall för färskning och det är väl för att man ska kunna stoppa in ett rör direkt från lagret
i en sändare utan otrevligheter.
SM0AOM
Well-Known Member
Inga "vanliga" rörprovare kan testa 572B, eftersom de vill arbeta med hög anodspänning.
Man kan avgöra om brantheten avviker mycket från nominellt men inte så mycket mer.
Gränsen för "små" sändarrör går vid 4CX250B ungefär, AVO 163 kan testa sådana för branthet och "gas".
Ignitronskydden provade man även på riktigt stora sändare genom att kortsluta anodspänningen med en tunn silvertråd som inte skulle brinna av. När detta testades på 100 kW Telefunken sändarna så användes en väl isolerad mekanisk anordning som man på ett behörigt avstånd löste ut genom att dra i ett snöre. Likriktaren var dimensionerad för 14 kV 20 A och när provet gjordes kändes det som en mindre jordbävning i golvet när likriktaren arbetade in i en kortslutning för ett ögonblick.
De säkringar som finns utritade på schemat är termiska "circuit breakers" som har ett nominellt strömvärde av 6 eller 8 A. Detta varierar rejält
mellan exemplar.
Hela uppträdandet verkar mycket underligt. Rör med oxidkatod kan visa upp sådant här mot slutet av sin livstid, men torierade katoder
har mycket sällan detta uppträdande. 572B tillhör "811A-familjen" och är avsett att gå utan yttre gallerförspänning upp till anodspänningar
av 2000 V ungefär, men de går inte sönder även utan förspänning.
Det här aktualiserar en fråga som legat i mitt bakhuvud ett tag.
Kanske man borde koppla PTS tillstånd för att använda effekter över 200 W till ett "körkort" för slutstegsinnehav
och användning som utfärdas efter en både teoretisk och praktisk examination i umgänge med högspänningsanläggningar,
krets-och elektronrörsteori samt allmän handhavandekunskap.
Har för mig att Bengt/EQL försökt sig på något liknande i klubbregi för några år sedan, med tyvärr ganska nedslående resultat.
Sett i ljuset av den ständigt sjunkande operativa och tekniska kompetensen hos radioamatörkåren kanske det är något att överväga.
Man kan avgöra om brantheten avviker mycket från nominellt men inte så mycket mer.
Gränsen för "små" sändarrör går vid 4CX250B ungefär, AVO 163 kan testa sådana för branthet och "gas".
Sändare över c:a 10 kW uteffekt brukar ha "ignitronskydd", där man kortsluter anodspänningen på några mikrosekunder när en överström detekterats. Det fanns ett räkneverk för "Röhrenüberschläge" som räknade hur många gånger som kretsen hade aktiverats.
Ignitronskydden provade man även på riktigt stora sändare genom att kortsluta anodspänningen med en tunn silvertråd som inte skulle brinna av. När detta testades på 100 kW Telefunken sändarna så användes en väl isolerad mekanisk anordning som man på ett behörigt avstånd löste ut genom att dra i ett snöre. Likriktaren var dimensionerad för 14 kV 20 A och när provet gjordes kändes det som en mindre jordbävning i golvet när likriktaren arbetade in i en kortslutning för ett ögonblick.
De säkringar som finns utritade på schemat är termiska "circuit breakers" som har ett nominellt strömvärde av 6 eller 8 A. Detta varierar rejält
mellan exemplar.
Hela uppträdandet verkar mycket underligt. Rör med oxidkatod kan visa upp sådant här mot slutet av sin livstid, men torierade katoder
har mycket sällan detta uppträdande. 572B tillhör "811A-familjen" och är avsett att gå utan yttre gallerförspänning upp till anodspänningar
av 2000 V ungefär, men de går inte sönder även utan förspänning.
Det här aktualiserar en fråga som legat i mitt bakhuvud ett tag.
Kanske man borde koppla PTS tillstånd för att använda effekter över 200 W till ett "körkort" för slutstegsinnehav
och användning som utfärdas efter en både teoretisk och praktisk examination i umgänge med högspänningsanläggningar,
krets-och elektronrörsteori samt allmän handhavandekunskap.
Har för mig att Bengt/EQL försökt sig på något liknande i klubbregi för några år sedan, med tyvärr ganska nedslående resultat.
Sett i ljuset av den ständigt sjunkande operativa och tekniska kompetensen hos radioamatörkåren kanske det är något att överväga.
Last edited:
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Ja, minst sagt tragiskt resultat. Vår Drake 4C-line med SB-200 som använts sedan mitten av 70-talet användes knappt eftersom i princip ingen av de då/nuvarande medlemmarna kunde/vågade stämma av två uppsättningar Pi-filter som det ju blev tal om. Jag erbjöd mig hålla utbildning i Pi-filteravstämning och ca 8 personer anmälde sig. Bra så...
Några timmar vid tre tillfällen där rattarnas funktion förklarades och vad som fanns innanför frontpanelen. Jag hade tänkt mig att avsluta kursen med en praktisk uppkörning där kursdeltagarna skulle få visa att de kunde stämma av hela stationen. Det blev en total flopp eftersom inte en enda vågade visa sina färdigheter. Samtliga vägrade så sämre kunde det väl inte bli.
Men jodå, efter ett halvår såldes Drake Linen och SB-200 och en IC-756 PROIII inköptes till klubbstationen. Ingen använder den heller eftersom ingen riktigt förstår menyerna. Det innebär att div helt ologiska inställningar görs ibland av den ene som den andre sedan inte får rätt på. För två veckor sedan "fungerade inte" radion men kunde lagas genom att trycka på några knappar i menyerna.
Nej, inte en minut drift utan de sekunder det tar att läsa av SB200 visar instrumentet på IP samt Grid sedan fort som attan slå av powerswitchen. Pga strömnivåema på IP
I mitt SB200 är soft key från Harbach installerat. så i mitt fall är driv sändare (transceiver). Skyddad. Det är annars som du skriver potentiella risker för skador på moderna transceivers att köra gamla rörsteg.
Jag har formaterat ett antal 3-500Z-rör.
I avsaknad av vridtransformator har jag kopplat ett värmeelement i serie med primärlindningen till högspänningen på nätaggregatet till mitt L7-Drakesteg. Jag börjar med 500W-läget och går i steg till 2 kW för att slutligen kortsluta elementet. Bleederströmmen tillsammans med anodströmmen har gett lagom stora steg i anodspänningen.
Jag har dåliga erfarenheter av Eimacrör. De hade egenheten att anslutningsnitningen till anodplåten blev utmattad efter några miljoner telegrafitecken och anoden hamnade på sniskan med kortslutning och en ljudlig bang som följd. Det satt ett överströmsskydd i form av ett specialmotstånd i serie med högspänningen. Efter första smällen ersatte jag det med en tunn koppartråd och det gick lika bra vid nästa kortis.
Nu kör jag med Taylorrör, som har en helt annan uppbyggnad och har hittills passerat livslängden på Eimacrör med råge.
Slutsteget ger förresten 750 W ut med ett rör (i väntan på reservdel)
.
SM6VJE
Well-Known Member
Jag kan bara svara för mig själv i det fallet, men jag hade inte riktigt känt mig trygg med det även om jag VET at EQL är 100%
kompetent, det ligger i mitt förflutna och hindrar mig att göra framsteg i synnerhet på grejer som inte är mina egna...
Men försöker tänka positivt i olika sammahang: kan jag tanka ett flygplan kan jag stämma av ett slutsteg, att vrida på rätt ratt vid rätt tillfälle är inte väsensskilt ...
Bara en reflektion och filosoferande
kompetent, det ligger i mitt förflutna och hindrar mig att göra framsteg i synnerhet på grejer som inte är mina egna...
Men försöker tänka positivt i olika sammahang: kan jag tanka ett flygplan kan jag stämma av ett slutsteg, att vrida på rätt ratt vid rätt tillfälle är inte väsensskilt ...
Bara en reflektion och filosoferande
SM6POP
Foliehatt
Det stämmer bra, jag har några liggande som jag ville ha testade av en amatörkompis med bra rörprovare men som du skriver AOM så gick inte det.
Då har jag helt missförstått vad du menade eftersom du skrev att du bröt strömmen efter en minut. Vilket jag tolkade att du hade hög anodström i en minut. Jag ber naturligtvis om ursäkt för mitt elaka påhopp som jag skrev utifrån min tolkning av informationen som du lämnade.
SM0AOM
Well-Known Member
Det här visar på hur viktigt det är med att hålla koll på konditionen hos elektronrör.
För att få reda på hur ett sändarrör "egentligen mår" är det nödvändigt att prova det
under driftförhållanden.
Något som jag såg användas under min korta "medicintekniska period" var en provare för
rören i diatermigeneratorer, och sedermera fanns en beskrivning här:
på sidorna 60 och framåt. Improviserade en sådan "rigg" för att testa 813 under riktiga förhållanden,
med en nättrafo från en TV+en spänningsdubblare+oljekondensator. Om man inte var rädd av sig
kunde anodspänningen drivas uppemot 2000 V.
Ett rejält seriemotstånd i anodkretsen gjorde att överslag inte blev helt destruktiva.
Jag är rätt säker på att om man provar de misstänkt felaktiga 572B i en sådan rigg, och "smyger upp" anodspänningen
efter att ha värmt på katoderna under någon timme, så kommer de att fungera. Gasrester i rör som lagrats länge kan ge
dramatiska effekter. När man stoppade i nyrenoverade 4CX10000D i de Collins 10 kW effektsteg som jag hade
ansvar för driften av under många år, så fick man räkna med en handfull röröverslag under de första drifttimmarna.
Det finns en orsak till att man gärna sätter antiparallella Si-dioder över en strömshunt av det slag som finns i
SB-200, eftersom anodspänningsinstrumentet visar 0 i fall det blir avbrott, och man kan dessutom förstöra mikroampereinstrumentet
på ett ögonblick vid en stor överlast.
För att få reda på hur ett sändarrör "egentligen mår" är det nödvändigt att prova det
under driftförhållanden.
Något som jag såg användas under min korta "medicintekniska period" var en provare för
rören i diatermigeneratorer, och sedermera fanns en beskrivning här:
på sidorna 60 och framåt. Improviserade en sådan "rigg" för att testa 813 under riktiga förhållanden,
med en nättrafo från en TV+en spänningsdubblare+oljekondensator. Om man inte var rädd av sig
kunde anodspänningen drivas uppemot 2000 V.
Ett rejält seriemotstånd i anodkretsen gjorde att överslag inte blev helt destruktiva.
Jag är rätt säker på att om man provar de misstänkt felaktiga 572B i en sådan rigg, och "smyger upp" anodspänningen
efter att ha värmt på katoderna under någon timme, så kommer de att fungera. Gasrester i rör som lagrats länge kan ge
dramatiska effekter. När man stoppade i nyrenoverade 4CX10000D i de Collins 10 kW effektsteg som jag hade
ansvar för driften av under många år, så fick man räkna med en handfull röröverslag under de första drifttimmarna.
Det finns en orsak till att man gärna sätter antiparallella Si-dioder över en strömshunt av det slag som finns i
SB-200, eftersom anodspänningsinstrumentet visar 0 i fall det blir avbrott, och man kan dessutom förstöra mikroampereinstrumentet
på ett ögonblick vid en stor överlast.