SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Senast i morse hörde jag en SM6:a i en SSB-ring ondgöra sig över de dåliga konditionerna och att de var dåliga på alla band och hade varit dåliga i flera år. Själv har jag nog också tyckt att banden allt oftare legat öde och de få signalerna som trots allt hörts varit ganska svaga. Det ligger då nära till hands att skylla på konditionerna men det kanske finns andra mer logiska förklaringar.
Som jag tidigare nämnt i tråden om obalans mellan sändning och mottagning så finns det tydliga indikationer på att det blivit svårare att få upp effektiva antenner. Fastighetsägarna trilskas och jag har också en känsla av att många radioamatörer är väldigt konflikträdda nu för tiden och därför undviker att utmana ödet genom att resa höga master och sätta upp stora antenner. Vad skall grannarna tänka, syndromet. Inte alla är så rädda av sig men tillräckligt många för att det skall ge utslag i statistiken. Jag känner många i den närmaste bekantskapskretsen som så gärna skulle vilja ha en bra antenn...men så kommer bortförklaringarna. Total kapitulation och hissning av vit flagg innan det ens gjorts försök. Detta gäller inte bara i Sverige. Jänkarna har enorma restriktioner...
Antalet amatörer som använder slutsteg tycks också ha minskat och de som har ett slutsteg inkopplat hittar på en massa anledningar för att inte använda det. Man hör ju ofta någon som temporärt slår på slutsteget för att prova och när motstationen meddelat att signalen blev starkare så slås det av igen så att motstationen får fråga om. Andra amatörer har bitits av QRP-flugan och skruvar ner effekten i sin transceiver från 100 W till 5 W för att kvala in i QRP-gänget. Eller så lägger de som jag en massa tid på att kämpa med en KX3 och 10 W och GP-antenn när det står ett kW-slutsteg i beredskap till monobands Yagis i en fackverksmast. Märkligt. Sammantaget måste dessa förutsättningar och påfund resultera i låga signalnivåer betydligt lägre än om alla hade haft ordentliga antenner och krämat på effekten för fullt så som nog de flesta av oss gjorde förr i tiden.
En annan sak som kan tänkas bidra till uppfattningen att konditionerna är sämre nu än förr är att störningsnivån ökat markant. Få av oss har turen att bo på landet i en störningsfri miljö. De flesta har mer eller mindre störningar som kan vara väldigt svåra att skilja ut från det naturliga atmosfäriska bruset. Det räcker med en pytteliten ökning av grundbruset om 5-10 dB (1 dryg S-enhet) för att 90% av alla signaler som finns på bandet i en störningsfri miljö skall drunkna och bli ohörbara. Läs meningen en gång till och tänk efter. Förfärligt eller hur?
Om vi jämför dagens tuffa störmiljö med förr när de enda störningarna vi kunde höra kom ifrån termostater och tändaggregatet till oljepannan och liknande elektriska saker så blir det tydligt att förutsättningarna att höra svaga signaler var bättre förr. Mycket bättre. Tusen gånger bättre!
Så man kan kanske våga påstå att mindre antenner och mindre effekt i kombination med högre störnivåer har reducerat det dynamiska området avsevärt jämfört med situationen som den såg ut förr i tiden. Nya radioamatörer som inte var med förr saknar av naturliga skäl dessa referensramar och äldre som inte reflekterat över hur olika parametrar kan samverkar kanske skyller på konditionerna som SM6:an jag hörde beklaga sig i morse.
De senaste åren har jag experimenterat hundratals timmar med små enkla antenner och använt Reverse Beacon Network som motstation. Ofta har jag noterat att banden jag laborerat på varit stendöda eller bara pyttesvaga signaler hörts. Första tanken har varit att konditionerna är dåliga ty när konditionerna är bra så är banden fulla av starka stationer. Det vet ju alla. Men även under dessa döda dagar så har Reverse Beacon Network plikttroget rapporterat tillbaka ungefär samma SNR--värden som de dagar som konditionerna varit "bra".
Fler än jag har nog också konstaterat att under contest-helgerna öppnar alla band och massor av starka signaler hörs. Det ligger då nära till hands att tro att konditionerna plötsligt blivit kanonbra och när testen tagit slut på måndagsmorgon så konditionerna som vanligt kass igen.
De flesta contesters är sparsamt igång mellan testerna med sina superantenner och höga effekter vilket naturligtvis ökar kontrasten jämfört med de små och medelstora stationerna som kör låg effekt till enkla antenner under vardagarna och som trängs undan i ett hörn när det är contest och vildarna tar över banden.
En fundering jag har här i sommarvärmen och sittande på rygg med iPadden i knät i trädgårdssoffan är - hur kan vi avgöra om konditionerna är bra eller dåliga genom att bara lyssna. Jo, jag vet att det finns radiofyrar som kan monitoreras och kanske en del andra stationer som kan utnyttjas som referenser. Men hur många av oss basunerar ut att konditionerna är helt fantastiska när det knappt hörs något på banden. Inte många eller hur?
Men helt klar var förutsättningarna för att köra radio bättre förr även om konditionerna förmodligen var lika dåliga som de är idag eller lika bra. Välj själv.
Håller teorierna jag framför här eller är konditionerna ändå sämre nu än de var förr?
Som jag tidigare nämnt i tråden om obalans mellan sändning och mottagning så finns det tydliga indikationer på att det blivit svårare att få upp effektiva antenner. Fastighetsägarna trilskas och jag har också en känsla av att många radioamatörer är väldigt konflikträdda nu för tiden och därför undviker att utmana ödet genom att resa höga master och sätta upp stora antenner. Vad skall grannarna tänka, syndromet. Inte alla är så rädda av sig men tillräckligt många för att det skall ge utslag i statistiken. Jag känner många i den närmaste bekantskapskretsen som så gärna skulle vilja ha en bra antenn...men så kommer bortförklaringarna. Total kapitulation och hissning av vit flagg innan det ens gjorts försök. Detta gäller inte bara i Sverige. Jänkarna har enorma restriktioner...
Antalet amatörer som använder slutsteg tycks också ha minskat och de som har ett slutsteg inkopplat hittar på en massa anledningar för att inte använda det. Man hör ju ofta någon som temporärt slår på slutsteget för att prova och när motstationen meddelat att signalen blev starkare så slås det av igen så att motstationen får fråga om. Andra amatörer har bitits av QRP-flugan och skruvar ner effekten i sin transceiver från 100 W till 5 W för att kvala in i QRP-gänget. Eller så lägger de som jag en massa tid på att kämpa med en KX3 och 10 W och GP-antenn när det står ett kW-slutsteg i beredskap till monobands Yagis i en fackverksmast. Märkligt. Sammantaget måste dessa förutsättningar och påfund resultera i låga signalnivåer betydligt lägre än om alla hade haft ordentliga antenner och krämat på effekten för fullt så som nog de flesta av oss gjorde förr i tiden.
En annan sak som kan tänkas bidra till uppfattningen att konditionerna är sämre nu än förr är att störningsnivån ökat markant. Få av oss har turen att bo på landet i en störningsfri miljö. De flesta har mer eller mindre störningar som kan vara väldigt svåra att skilja ut från det naturliga atmosfäriska bruset. Det räcker med en pytteliten ökning av grundbruset om 5-10 dB (1 dryg S-enhet) för att 90% av alla signaler som finns på bandet i en störningsfri miljö skall drunkna och bli ohörbara. Läs meningen en gång till och tänk efter. Förfärligt eller hur?
Om vi jämför dagens tuffa störmiljö med förr när de enda störningarna vi kunde höra kom ifrån termostater och tändaggregatet till oljepannan och liknande elektriska saker så blir det tydligt att förutsättningarna att höra svaga signaler var bättre förr. Mycket bättre. Tusen gånger bättre!
Så man kan kanske våga påstå att mindre antenner och mindre effekt i kombination med högre störnivåer har reducerat det dynamiska området avsevärt jämfört med situationen som den såg ut förr i tiden. Nya radioamatörer som inte var med förr saknar av naturliga skäl dessa referensramar och äldre som inte reflekterat över hur olika parametrar kan samverkar kanske skyller på konditionerna som SM6:an jag hörde beklaga sig i morse.
De senaste åren har jag experimenterat hundratals timmar med små enkla antenner och använt Reverse Beacon Network som motstation. Ofta har jag noterat att banden jag laborerat på varit stendöda eller bara pyttesvaga signaler hörts. Första tanken har varit att konditionerna är dåliga ty när konditionerna är bra så är banden fulla av starka stationer. Det vet ju alla. Men även under dessa döda dagar så har Reverse Beacon Network plikttroget rapporterat tillbaka ungefär samma SNR--värden som de dagar som konditionerna varit "bra".
Fler än jag har nog också konstaterat att under contest-helgerna öppnar alla band och massor av starka signaler hörs. Det ligger då nära till hands att tro att konditionerna plötsligt blivit kanonbra och när testen tagit slut på måndagsmorgon så konditionerna som vanligt kass igen.
De flesta contesters är sparsamt igång mellan testerna med sina superantenner och höga effekter vilket naturligtvis ökar kontrasten jämfört med de små och medelstora stationerna som kör låg effekt till enkla antenner under vardagarna och som trängs undan i ett hörn när det är contest och vildarna tar över banden.
En fundering jag har här i sommarvärmen och sittande på rygg med iPadden i knät i trädgårdssoffan är - hur kan vi avgöra om konditionerna är bra eller dåliga genom att bara lyssna. Jo, jag vet att det finns radiofyrar som kan monitoreras och kanske en del andra stationer som kan utnyttjas som referenser. Men hur många av oss basunerar ut att konditionerna är helt fantastiska när det knappt hörs något på banden. Inte många eller hur?
Men helt klar var förutsättningarna för att köra radio bättre förr även om konditionerna förmodligen var lika dåliga som de är idag eller lika bra. Välj själv.
Håller teorierna jag framför här eller är konditionerna ändå sämre nu än de var förr?
