Konditionerna var bättre förr

Efter att ha varit på kortvågsbanden i ett par månader kan jag konstatera att det faktiskt inte är särskilt många som har lust att prata radio, runt 95% av de jag har haft ett QSO med har varit väldigt stressade och enbart gett en signalrapport följt av 73. All radiotrafik är ju givetvis bra, men jag har lite problem med att själv se nöjet i att samla loggboksrader.

Samma fenomen har jag sett på RTTY/PSK31, folk trycker enbart fram automatiska meddelanden, ingen verkar ha lust att faktiskt konversera.
 
Nej det är inte många som har tid och lust att prata eller konversera nu för tiden. Men det är inget nytt fenomen. Min teori är att i takt med att amatörradion ändrat karaktär från att vara en teknisk hobby och blivit allt mer tävlingsinriktad och på sina håll social hobby så har det blivit allt svårare att finna likasinnade som har tid att prata om hobbyns kärnverksamheter. Då menar jag inte den sortens samtal som försiggår på morgonringarna om havregröt väder och vind utan allvarligare diskussioner om radio- och antennteknik m m.

När jag först kom i kontakt med amatörradio i slutet av 60-talet var det genom lyssning på 80 m AM/SSB och det fanns gott om tekniksnack även om de sociala pratarna var många redan då. Vi måste komma ihåg att på den tiden så hade många av de aktiva amatörerna byggt sina radiostationer själva och jämfört med idag hade de större tekniska kunskaper ända ner på komponentnivå. Därför var det lätt att finna gemensamma beröringspunkter kring olika kopplingar i slutsteget och mycket annat. När jag fått mitt cert och kommit igång på 2 m så var det i samma veva som man gick över från NBFM till SSB. Det var i början av 70-talet. Det fanns inte så mycket att köpa färdigt utan de flesta av oss nybörjare satsade på att bygga olika typer av transvertrar från 28 MHz till 144 MHz. Vanligt var enkla rörkonstruktioner som kunde svängas ihop på några kvällar men som kunde diskuteras i oändlighet med andra som också byggt sådana. Hur kurera självsvängningar m m. Något senare blev DJ9ZR:s SSB sändare populär och här i Lund/Malmö-regionen var vi ett tiotal som skaffade kretskort från en beskrivning i UKW-Berichte och med mycket möda fick sändaren att fungera. Projektet löpte under minst ett år och det experimenterades i det oändliga om hur vi skulle lösa problemen med splatter på SSB och knäppar på CW. Varje kväll fanns det gott om folk folk att prata med om dessa tekniska problem och sakta men säkert lärde vi nybörjare oss mer och mer och kunde hjälpa nästa generation.

Hoppar vi fram till modern tid 2015 så kan vi väl vara överens om att 9 av 10 nya radioamatörer köper sin allra första utrustning som i många fall är en väldigt kompetent transceiver som kan allt. Alla band, alla moder plus alla möjliga finesser. I princip börjar nybörjarna i slutet av hobbyn eftersom nästa steg inte ger bättre prestanda utan bara blir dyrare. Apparaterna, även de enklaste, är så pass komplicerade rent tekniskt att få har de kunskaperna som krävs för att förstå ens grundfunktionerna som rattar och knappar utför. Visst vet man så mycket som behövs för att använda radion men tro mig, det är få som vet vad som händer invändigt i kretsarna bakom panelen när rattarna ställs om. Diskussionerna handlar som bäst kring användargränssnittet dvs vilka rattar det finns och hur de skall ställas in etc. De flesta amatörradiostationer av idag består av färdiga enheter som kopplats samman med färdigtillverkade standardkablar. Precis som vi bygger upp våra ljud- och hembioanläggningar, nätverken till datorerna m m. Plug and play. Det finns ingen anledning att förstå radion på komponentnivå om man inte har ett utpräglat intresse för radioteknik.

Så den som klarar av att ta in det faktum att hobbyn har förändrats enormt mycket sedan guldåren förstår kanske också varför samtalen på banden numera blivit helt urvattnade och att de teknikintresserade ger upp en efter en. Det som återstår för många av oss som inte har lust att snacka om allt annat än radio i de sociala ringarna och som inte finner någon som är intresserad av radio i samma intressenisch blir kanske då att köra mängd-QSO där 5NN TU-trafiken kan kännas befriande. Eller så blir contesting en livboj, eller alla tillrättalagda aktiviteter som SOCWA m fl. Där någon stakat ut en snitslad bana som skocken följer? Man kan snabbt fylla loggen med signaler och behöver inte riskera att dras in i ointressanta samtal.

Det vore intressant om någon med helt motsatt uppfattning kan slå sönder mina teorier och ge en annan förklaring till den utveckling vi sett och ser. Finns det kanske rent av någon som anser att allt blivit bättre och att aktiviteten ökat jämfört med förr?
 
Lite bitskt kanske, men ni "som är mer fokuserade på tekniken" kör väl, med undantaget Bengt EQL på sina expeditioner då, inte direkt några QSO:n annars heller ?

;)
Jodå, men inte lika ofta som förr och jag väljer mer - lyssnar mer på vem som ropar CQ och hur de uppför sig - omsorgsfullt vem jag vill ha förbindelse med. Det blir självklart en del nonsens-QSO ändå när man svarar på någon man tror vill prata lite mer än bara 5NN. Hade ett mycket trevligt QSO häromdagen med en amerikan i Tyskland som skulle besöka mässan i Friedrichshafen vilket han gjorde varje år sedan länge. Att vi hade andra gemensamma intressen gjorde det hela ännu trevligare.
 
Bitsk eller inte.... De senare åren har jag knappt kört några riktiga QSO med någon form av substans utöver 5NN. Några hundratal om året jämfört med många tusen per år långt tidigare.

Införskaffandet av KX3:an vid den här tiden förra året och som enkom köptes för att kvala i en QRP DX-pedition i Karibien har hittills gett ca 8000 QSO i loggen. Av dessa kanske ett hundratal är riktiga QSO. Huvuddelen är alltså 5NN TU som å ena sidan är helt meningslösa men å andra sidan spännande i samband med låg effekt och enkla antenner. Jag tycker mig ha kunnat bevisa eller bekräfta för mig själv att låg effekt och enkla antenner men på rätt plats är tillräcklig för att få kontakt med hela världen. Något vi alla visste förut men ändå.

Det är nog också så att en förbindelse med låg effekt och gärna under spartanska former ute i naturen har ett större värde för en själv än motsvarande förbindelse med hög effekt från den ordinarie storstationen. Det har med förväntningarna att göra. Om vi kör kw-effekter till Yagis blir vi besvikna om vi inte får svar från DX vi ropar på och ett svar från en SP eller tysk är inget värt. Däremot om vi använder låg effekt så blir plötsligt en SP mer värdefull liksom vi blir jätteglada att få svar från en W4 i Florida. Stationer vi knappt orkat ropa på med den stora stationen eftersom vi på förhand vet att det inte är några problem att få kontakt.

Det är för övrigt samma sak som att vi amatörer alltid strävar efter att välja de mest olämpliga frekvensbanden för en given trafiksträcka. Vi kämpar med hög effekt till monsterantenner under tiotals år för att med stora svårigheter köra KH6 på 160 m när vi alla vet att 100 W till en dipol gör jobbet enkelt på 14 och 21 MHz vid rätt tid på dygnet. I princip varje dag. Men det är ju ingen utmaning när det går för lätt.
 
EQL: Det är nog också så att en förbindelse med låg effekt och gärna under spartanska former ute i naturen har ett större värde för en själv än motsvarande förbindelse med hög effekt från den ordinarie storstationen. Det har med förväntningarna att göra. Om vi kör kw-effekter till Yagis blir vi besvikna om vi inte får svar från DX vi ropar på och ett svar från en SP eller tysk är inget värt. Däremot om vi använder låg effekt så blir plötsligt en SP mer värdefull liksom vi blir jätteglada att få svar från en W4 i Florida. Stationer vi knappt orkat ropa på med den stora stationen eftersom vi på förhand vet att det inte är några problem att få kontakt.

Kan bara hålla med. För just mig hade bygget av min kristallstyrda 2-rörssändare och dito regenerativa mottagare det syftet utöver att jag ville uppleva känslan av att hantera så "gammal" utrustning även om jag är uppväxt med radio som skulle stå på för att värmas upp och bli stabil och sedan kalibrera skalan med en kristallkalibrator vid varje bandbyte /modebyte och slutligen stämma av sändaren innan ett CQ kunde telegraferas ut eller ett svar ges på anrop.
 
Jodå, jag såg nog den stora glimten i din smiley i det "bitska" inlägget. Tyckte det passade att kommentera och veckla ut texten lite. Hi hi.
 
30 minuter på 30 meter

Jag har nyss ägnat 30 minuter åt intensiv signalspaning på 30 m bandet mellan 10,100-10,140 MHz. Tidsperiod 15,50-16,20 SLT. Grundbruset i SDR-mottagaren vid smal CW-bandbredd pendlade mellan -140 till -145 dBm. Det betyder att alla CW-signaler som översteg ungefär -135 dBm syntes tydligt på amplitudskalan och var skapligt läsbara ungefär motsvarande QRK3-4. Inte riktigt arm chair copy men nästan.

Som tidigare nämnts i tråden så motsvarar -121 dBm S1 på en kalibrerad S-meter och S2 blir då -115 dBm osv. Åt andra hållet motsvarar -127 dBm S0 på S-metern.

Det som triggade mig att radiospana idag var att jag lyssnat på QRP-fyren OK1EF en god stund. Fyren sänder med 100 mW ut i lägsta effektläget och på en vertikal antenn. (Det finns bilder på nätet, kul bygge). Uppmätt signalstyrka -120 dBm på topparna. Ungefär samma styrka vid flera kontroller under perioden. Den andra fyren som jag hörde var IK3NWX/B som uppges sända med 2 watt till en dipol. Signalstyrkan mättes till -110 dBm och även den hade stabil signal vid återkommande kontroller. Lite QSB upp och ner några dB men -110 dBm får gälla som uppskattat medelvärde avrundat till närmaste 5 dB steg.

Aktiviteten i övrigt verkade vid första anblicken vara noll. Några få svaga signaler syntes visserligen och i takt med nya dök upp så blev de identifierade på fem röda sekunder. Jag spelade in hela spektrat på hårddisken och har nu gått tillbaka för att dra ut några signaler till ur bruset som jag såg men inte hann med att fånga i realtid då jag lyssnade på en annan frekvens.

Listan på samtliga stationer som påträffades vara aktiva minst 10 sekunder under 30 minuter ser ut så här:
OK0EF -120 dBm
IK3NWX -110 dBm
OK1FLK -125 dBm
OE7WRH -110 dBm
DL0FHC -110 dBm
OM3CHR -120 dBm
HB9CBR/P -115 dBm
DL1FU -105 dBm
PA7ZEE -115 dBm
EA2PI -115 dBm
M0IML -120 dBm
M/N6JZT -110 dBm
HB9CUE -125 dBm
SP9AMH -115 dBm
OE6GND -100 dBm
DL1CW -110 dBm
F6EAZ -110 dBm
S51VA -105 dBm

Som vi kan se så var den starkaste registrerade signalen under hela 30 minutersperioden -100 dBm vilket motsvarar drygt S4 på en rättvisande S-meter. Ingen svagare station än -125 dBm noterades. De flesta stationerna var 1-2 S-enheter och om man skall bedöma konditionerna efter detta så måste de nog betecknas som urusla. Normalt hörs stationer från Europa med S7...S9-signaler här hos mig på 30 m bandet och fyrarna är normalt betydligt starkare än -110 dBm.

Det som ändå är anmärkningsvärt är att de båda QRP-fyrarna hördes precis lika bra eller dåligt som alla övriga stationer. Man kunde ju ha förväntat sig litet högre signalstyrkor från alla de som högst sannolikt kört med standarduppsättningen 100 W transceiver till en G5RV dipol eller multibands GP-av något slag. Visst kan väl konditionerna ha varit betydligt sämre i hela Europa med undantag för lokala bättre konditioner på fyrarnas QTH men det är en tveksam förklaring. Visst kan alla de andra också kört med låg effekt men hur stor är sannolikheten för det?

Åtta stationer av de registrerade hördes ropa CQ varav de flesta nöjde sig med en eller bara några gångers anrop. Sannolikheten för att få svar med så liten arbetsinsats är obefintlig om man undantar de som ev råkar hårdspana så som jag nu gjorde med SDR-radion. Men med en vanlig analog VFO-rattad radio så är det tufft att finna de som enbart är igång på banden 10-30 sekunder då och då under dygnet och dessutom hoppar mellan alla banden.

HB9CBR/P ropade CQ SOTA men fick bara ett fåtal svar. Hälften av de stationer som ropade honom blev inte hörda. Han fick kämpa med ett par stycken. Det tyder på att konditionerna inom Europa nog trots allt varit helkass.

Den här typen av spaning och grävande i bruset är en spännande del av hobbyn och jag ägnar ganska många timmar åt sådant. Inte varje dag men periodvis. Ett tips för SDR-ägare är att välja ut ett mindre frekvenssegment t ex 3500-3510 kHz och plocka upp signalerna allt eftersom de dyker upp. Det har visat sig att metoden klår RBN i snabbhet och naturligtvis vanligt DX-cluster med många hästlängder. Genom att vara den allra första i Europa som hör ett rart DX som ropar CQ så ökar chanserna att få kontakt. När DX-et väl rapporterats på DX-clustret är det ofta kört för alla small pistols som inte har stora PA-steg och stora antenner och tillika är rutinerade operatörer.

Före SDR-tiden så bedrevs liknande spaning genom att långsamt vrida VFO-ratten på mottagaren. Då var vi också betydligt fler som spanade. Det fungerade fint det också men den bekväma överblick man får av att visuellt bevaka vattenfallet eller frekvensspektrat i en bra SDR-mottagare på stor högupplöst skärm är helt överlägsen alla andra mer manuella metoder. Ju svagare signaler man lyckas finna och identifiera ju större blir sannolikheten för att förbli helt ensam om fyndet. Det går att köra DX-et och sedan återgå till lyssning. DX-et fortsätter ropa CQ och ingen annan i Europa märker något. Ytterst få gräver i bruset idag och de som förlitar sig på DX-clustret hamnar ju längst bak i kön på något sätt.
 
Last edited:
Konditionerna har förvisso varit usla, på 40 m CW så hörde jag bara 3 stationer vid 15-tiden. De låg i bruströskeln med 200 Hz bandbredd (WJ8888B).

Skulle vilja veta vilken MF-bandbredd som SDR-en använder, med 100 Hz blir bruströskeln -140 dBm vid en antennbrusfaktor av 15-20 dB
vilket kan motsvara en ganska liten antenn dagtid på 10 MHz.

Jag vill påstå att mycket få "vanliga" operatörer kan höra signaler med så pass dåligt S/N i 300-500 Hz bandbredd under dessa förhållanden.
Man behöver lång erfarenhet från t.ex. 160 m eller EME för att klara av att få fram sådana svaga signaler ur bruset.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Jag har använt 50 kHz span för att se hela spektrat 10,100 till 10,140 MHz plus marginal på skärmen. Lägsta RBW som går att ställa in är 2 Hz vid den bandbredden. AVG är vald till 1 sekund vilket sänker brusninvån på samma sätt som ett gammeldags videofilter gjorde på de analoga spektumanalysatorerna. Avläsning av signalstyrkan har gjorts direkt i amplitudspektrum mot graderad dBm skala i marginalen och som visar absolutnivån relaterad till 50 ohm i antennuttaget. Dvs om jag ansluter signalgeneratorn och ställer in -120 dBm så visar SDR-radion också -120 dBm som vilken spektrumanalysator som helst som är rätt justerad.

För lyssning med örat så finns det en audio-demodulator i SDR-mottagaren. Här använder jag bandbredden 500 Hz. Hörselns inbyggda filter är dock betydligt smalare. Man får väl se 500 Hz filtret som ett slags roofingfilter i detta sammanhanget.

Just nu peakar brusnivån visuellt på skärmen, med de inställningar som gäller enligt ovan, på -137 dBm och en injicerad CW-signal från signalgeneratorn på -135 dBm är läsbar med stor svårighet och -130 dBm är nära 100% läsbar. -125 dBm är armchair copy under förutsättning att signalen inte varierar och ev knäppstörningar m m är låga. Brusets karaktär just nu är ganska rått med inslag av något som kan vara åska långt borta eller någon form av splatter. Utan averaging (AVG 0,0) så blir amplitudvisningen hypersnabb och korta impulser syns peaka upp mot -127 dBm enstaka knäppar når -125 dBm strecket. Antennen är en dipol på 28 m höjd. Inget man made noise vad jag kunnat konstatera.
 
Med en RBW av 2 Hz och en medelvärdesbildad indikerad bruströskel av -145 dBm motsvaras detta av en antennbrusfaktor av c:a 28 dB, vilket kanske är mer representativt för en dipol på 10 MHz.
Örats brusbandbredd brukar man ange till c:a 10% av centerfrekvensen (enligt SM7CMY:s dissertation), så vid 500 Hz beat-ton har vi 50 Hz.
(S+N)/N = 1 i denna bandbredd uppnås då vid en insignal av -174+28+17 = -129 dBm.
Örats avkodningströskel ligger nog i denna härad för en någorlunda tränad lyssnare.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Då stämmer det ju ganska bra. Det finns god marginal att dämpa insignalen utan att SNR påverkas märkbart. Brukar ha 10 dB antenndämpning på frekvenser under 10 MHz. Tål nog litet till.
 
Jag har gjort några fler mätningar nu på morgonen och även kontrollerat så att SDR-radions dBm-skala visar korrekt. Allt OK. Med samma mottagarinställningar som igår och med signalgeneratorn ansluten via en extern dämpsats direkt till mottagaren så kan jag med hörseln läsa en CW-signal ner till ungefär -145 dBm och med QRK3. Känslighetsgränsen där jag med säkerhet kan säga att bärvågen kan höras med örat är -151 dBm men då med pre-amp tillslagen. Utan pre-amp går gränsen vid 141 dBm. (I vattenfallsdiagrammet ser man signalerna ytterligare ett antal dB under bruset.)

Med antenn ansluten till mottagaren och pre-amp till är den indikerade medelbrusnivån just nu på 10,134 kHz -142 dBm. En injicerad CW-signal från signalgeneratorn kan höras men inte läsas ner till ungefär -137 dBm. Vid -135 dBm bedömer jag QRK till 3 eller en "ganska god" signal som den nog hade klassats i 10-GHz sammanhang av oss som kör/kört sådan trafik. Dvs pyttesvag men ändå tillräckligt stark för att med vissa svårigheter få igenom all information för ett godkänt QSO. Tränade öron behövs.

Bruset på kortvåg är som jag nämnde igår råare till sin karaktär med större amplitudvariationer pga impulser och korta klickstörningar än det betydligt mjukare och jämnare brus vi hör på VHF och högre frekvenser. Jag tror att det råa bruset höjer tröskeln en eller möjligen två dB när det gäller uppfattbarheten. Vi vet ju också att vid åska och QRN på gång så blir det snabbt svårare att uppfatta svaga signaler.

Så det vi med säkerhet kan konstatera är att en CW-signal som når mottagaren via antennen och som ligger i häradet -135 dBm just nu är tillräcklig för att med viss svårighet genomföra ett QSO. Nivån -135 dBm är då absolutnivån i mottagen effekt relaterad till mottagarens 50 ohm antennkontakt.

Det vi inte vet är hur bra eller dålig antennen är och om det finns man made noise blandat med det atmosfäriska. Troligen omöjligt att reda ut. Antennen är en dipol avstämd för 3.5 MHz som används. SVF är användbart men med lång kabel så försvinner säkert ett antal dB pga tilläggsförluster. Ju mindre atmosfäriskt brus ju mindre mottagen "effekt" behövs så klart för att upprätthålla ett godtagbart SNR.

Med antenn ansluten kan jag inte höra eller se någon skillnad i SNR om jag slår till/av pre-ampen. Utan pre-amp tål mottagaren just nu bara 2 dB dämpning mellan antenn och antennkontakt. 3 dB och däröver degraderar SNR. Verkar vara ovanligt låg brusnivå.

Fyren OK0EF har pendlat mellan -120....-130 dBm under tiden jag skrev detta inlägget och gjorde mätningarna. Aktiviteten på 10 MHz är mycket högre än igår. De starkaste signalerna från Europa indikerade -95 dBm. Ingen var starkare. De flesta ligger i området -100 till -120 dBm dvs mellan S1 och S5 med någon enstaka kring S7.

Ja, det var några siffror som man kan fundera över.
 
Det är nog också så att en förbindelse med låg effekt och gärna under spartanska former ute i naturen har ett större värde för en själv än motsvarande förbindelse med hög effekt från den ordinarie storstationen. Det har med förväntningarna att göra. Om vi kör kw-effekter till Yagis blir vi besvikna om vi inte får svar från DX vi ropar på och ett svar från en SP eller tysk är inget värt. Däremot om vi använder låg effekt så blir plötsligt en SP mer värdefull liksom vi blir jätteglada att få svar från en W4 i Florida. Stationer vi knappt orkat ropa på med den stora stationen eftersom vi på förhand vet att det inte är några problem att få kontakt.

Så ser jag det också, dom kontakter jag har kört i år är mestadels QRP kontakter och lite SMFF.
Hemifrån har jag kört lite 6m, men inte alls lika mycket som tidigare år, då jag inte längre orkar logga 100 tyskar på raken bara för att det är öppet ditåt.

Senast jag var ute och körde QRP/SMFF tvingades jag hålla kontakterna korta för att jag hade nästan tomt i batteriet när jag började och solen behagade gå i moln direkt jag hade riggat antenner och annat, så det gällde att klämma in så många jag hann på det som fanns i batteriet,

Om solen skiner, jag har ström i batteriet, inte är nödig, och kaffet i termosen är varmt kan jag däremot trastugga, helst med andra QRP stationer, men även med andra.

Ofta lyssnar jag på en station något QSO innan jag ropar upp för att höra vilken typ av prat det kommer att bli, människor som kan prata otvunget om allt möjligt ropar jag gärna upp, folk som bara vill prata om sådant som inte intresserar mig ropar jag inte upp.
Lika så dom som mekaniskt beskriver sin radiostation ner till vilka rör, hur många varv på spolen, och vilket watt-tal lampan i mätarna har i varje QSO, jag har ju redan hört deras föredrag om jag har lyssnat på ett QSO, har dom inget annat att säga utöver det så kan det få vara.
Det är ju lite det som är tjusningen, att man faktiskt kan lyssna sig till vad det kommer att bli för QSO, och sedan välja.
 
På 7039,4 kHz finns en radiofyr OK0EPB som sänder med 10 W ut till en dipol på 22 m höjd och som är användbar för att bedöma hur utbredningsförhållandena inom Europa varierar. Avståndet mellan Skåne och OK-land är mycket kort och signalstyrkan från dag till dag liksom under dagtid blir därför ganska konstant, mätt på topparna.

http://ok0epb.nagano.cz/index.php?page=Main+page

En iakttagelse jag gjort under några dagars ganska intensiv spaning med SDR-mottagarens spektrumdisplay är att dessa ynka 10 W till en dipol står sig väl i förhållande till de flesta andra som är aktiva på bandet från centraleuropa.

OK0EPB presterar ungefär -100 dBm signal på topparna i princip under hela den ljusa delen av dygnet. Det motsvarar ett S-meterutslag om drygt S4 på en rättvisande S-meter. Vid en slumpmässigt vald lyssningsperiod om några minuter i taget finns c:a 5 stationer som är jämnstarka eller starkare. Sällan mer än 10-15 dB starkare. Under samma period kan c:a 20 stationer identifieras som är starkare än -135 dBm motsvarande dvs några S-enheter under S0 på en rättvisande S-meter. De flesta är svaga men ändå fint läsbara. Aktiviteten på bandet är som högst en stund på tidig förmiddagen samt sen eftermiddag. Mitt på dagen kan det tidvis vara i det närmaste tyst på bandet med bara någon enstaka station igång utöver fyren OK0EPB. Dock i regel starka signaler upp emot S7-S9.

Respekten för att inte köra lokala förbindelser i DX-segmentet ser ut att vara enastående hög. Det är ytterst ovanligt att någon hörs i segmentet 7000-7010 kHz. Aktivitetscentra för lokala förbindelser inom Europa tycks ligga ganska samlat kring 7025 kHz +/- 5 kHz.

QRP-stationer och /P-stationer hörs förhållandevis ofta. De är i regel c:a 10-20 dB svagare än OK0EPB men hörs bra ändå. En stor del av trafiken som hörs dagtid verkar följa den gamla mallen ganska väl, UR RST, NAME ES QTH etc. Förvånansvärt många har sysslat med litet längre QSO de senaste dagarna som jag "intensivspanat" mellan 7000-7040kHz ungefär 6-8 timmar per dag. Någon eller några timmar i stöten utspridda under dagen.

Det är vanligt att se nya signaler dyka upp helt kort några sekunder på en frekvens och folk som sveper med VFO:n över bandet. Jag gissar på att en del helt enkelt stämmer av på bandet och andra kanske laborerar med antenner och kollar SVF. Med en SDR-radio så ser man alla sådana saker väldigt tydligt.

Inte många som ropar CQ är särskilt uthålliga. Jag har noterat att de flesta verkar ropa två tre gånger under totalt en eller kanske två minuter med lyssningspauserna inräknade. Chansen att få svar är nog ganska liten trots att signalerna hörs bra och relativt starkt. Enstaka signaler når upp till S8-S9 men huvuddelen tycks vara under ungefär S5 vilket naturligtvis ändå låter jättestarkt i högtalaren när brusnivån ligger så lågt som den gör här på landet utanför stadens brus.

En annan sak jag roat mig med under tiden jag lyssnat är att knappa in alla anropssignalerna på QRZ.COM och läsa biografin och titta på bilder. Jag vågar nog påstå att de flesta jag hör är pensionärer och har varit aktiva lika länge som jag. En och annan yngre förmåga har dock identifierats.

Under mina lyssningssessioner har jag inte haft sändaren igång alls men det kan ju bli en annan gång. Just nu tycker jag det är oerhört intressant att bara lyssna och gräva i bruset efter svaga signaler och försöka luska ut vad de kör med. Effekt och antenner m m.

En slutsats man kanske kan dra är att 10 watt till en dipol på 22 m höjd står sig väl och det kan förklara varför jag upplevde att det gick lättare att få kontakt inom Europa som C-amatör med 10 W kristallstyrt och en dipol eller GP på villataket än det gör nuförtiden med en kilowatt och likvärdiga antenner.

Aktiviteten på banden jämfört med förr är oerhört låg nu och nästan obegripligt låg. Men kanske är det bra också då det knappast behövs några smala CW-filter och de gamla radioapparaterna med hopplöst dåliga storsignalegenskaper återigen är långt bättre än vad som krävs. Antalet starka signaler (när det inte är contest) kan räknas på ena handens pekfinger och alla de megastarka rundradiostationerna mellan 7,1-7,3 MHz är skrotade sedan länge. När det var som värst på 70- och 80-talen mättes vid goda konditioner signalnivåer på -20 dBm i en halvvågsdipol från öststatsändarna och inte ens dåtidens bättre mottagare kunde hantera sådana signaler utan att bli överstyrda eller att intermodulationsprodukter genererades i amatörbanden. Snart är cirkeln sluten.

Tänkvärt eller hur?
 
Last edited:
Det här är mycket tänkvärt.

En iakttagelse är att dagens aktivitet och signalnivåer egentligen inte kräver mer av mottagarna än vad som en 0-V-1 kan ge.
Om det är så ovanligt med S9-signaler ("ärliga") som undersökningarna pekar på så är strävandena efter mottagarprestanda ganska meningslösa.
Dynamikbelopp av 60-70 dB är nog alldeles tillräckliga för 99% av trafikfallen. Sådana prestanda får man från även ganska enkla apparater.

När man får nära 100% framkomlighet på telegrafi med 10W och en dipol på 7 MHz från Centraleuropa även i dagens ganska svåra man-made störmiljö,
liknar detta erfarenheterna från min och andras början som C-amatörer i början av 70-talet. Vi körde hela Europa med 10W kristallstyrt, en dipol
och med mottagare som lämnade en del att önska när det gäller selektivitet. I synnerhet när banden var smalare och trafikbeläggningen minst en 10-potens högre.
Sett så här långt, verkar det inte som om konditionerna var bättre förr, utan det som var bättre var aktiviteten och operatörerna.

Frågan har ställts tidigare men kan kanske behöva ställas igen:
- Hur kunde vi klara oss på överfyllda telegrafidelar som självlärda 13/14-åringar vilka behövt lära sig telegrafi, fick bygga sändare och antenner själva samt oftast använda enkla mottagare vilka rätt ofta var surplus som fått modifieras av oss själva...?

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Last edited:
Jag tror att vi klarade oss av den enkla anledningen att vi inte riktigt förstod att det vi pysslade med egentligen var svårt. Krävdes färdigheter i morsetelegrafi så lades tiden på inlärning istället för att lägga ner mångdubbelt med energi för att hitta på anledningar att slippa. Samma sak med sändaren, jag minns inte att det var särskilt svårt även om jag fick viss draghjälp av de mer erfarna i början. Frågorna var många. Men när flera snarlika sändare byggts det första året som C-amatör blev det rutin och jag hjälpte nya C-amatörer och så förde vi tillsammans erfarenheterna vidare utan att reflektera över om det var svårt eller ej.

Det fanns nog också mer tid förr och färre saker som distraherade och styrde bort fokus. Mina intressen inom amatörradion var synnerligen smala och fokuserade den första tiden. Det handlade i princip att nå så långt som möjligt på 3520 kHz som var min enda kristallfrekvens delad med SM2EKM. Receptet var att vara aktiv och ständigt förbättra stationen och antennerna. Först hem från skolan lade beslag på frekvensen. Fråga Janne? Hi hi. I mer modern tid börjar de flesta i andra änden med stora transceivers och en skaplig antenn som så klart betyder enorma förväntningar på resultat men som ofta inte infrias. Jag minns att man blev själaglad när en chirpande SP svarade på ett CQ och distansen till Krakow mättes på kartan. Vem tänker så och gör det idag?
 
Bengt, jag har känt så på kontakter då jag har övat min telegrafi. En gång fick jag svar från Norrköping (tydligen en lågt hängande dipol). En annan gång var jag i Nynäshamnstrakten och fick svar från en bekant i Stockholms södra förorter. Med en antenn ofta lågt upphängd i något naturreservat blir jag glad för de som svarar, vanligtvis på 80 m-bandet, ibland även på 40 m. En gång fick jag kontakt med en ryss på 15 m med ett utdragbart spröt ovanpå plåttaket där jag bor. Med enkla antenner blir jag glad över att jag kommer någonstans alls.
 
Glöm inte bort att störnivåerna var lägre
förr i tiden. Som boende i ett villaområde
omgiven av SMPS är det inte svårt att vissna
när man gjort allt i den egna fastigheten
och fått den ganska tyst, när grannarna tänder
sina plasma-TV, eller när deras självgående
gräsklippare smyger fram över mattorna...
 
Nej då, störnivåerna förr avhandlades redan i inlägg nr 1 i tråden. En otrolig "utveckling" vi fått vara med om.
 
Back
Top