Bilden utåt av radioamatören

[SM0AOM]

Satt och bläddrade lite i gamla radiotidningar, och reflekterade lite över hur radioamatören "såg ut" fordom.
Försöker erinra mig hur jag själv betraktade det kollektiv som jag önskade bli en del av under slutet av 1960-talet.

Förmodligen var det något i stil med bilden nedan som föresvävade mig;


läroverksungdom med allmänt välartat utseende och sannolikt även välartat uppträdande.
Sett så här i backspegeln hade amatörradio en ganska tydlig "nördstämpel", även om ordet ännu inte
uppfunnits.

Läroverksungdom fanns förvisso en och annan i Örebro-klubben, men den demografiska
tyngdpunkten låg nog bland 25-35 åringar med någon form av teknisk utbildning och tekniskt yrke.



Nu kan man fundera lite över vad det egentligen som "drog" och som gjorde
att vi 13-14 åringar ville lägga ner ganska stora ansträngningar för att få våra certifikat,
dessutom under en tidsepok när det inte fanns några genvägar.

Framtoningen av amatörradio som ett "asocialt medium" hade väl ännu inte slagit igenom helt,
så någon form av social acceptans måste ha funnits. Vi såg våra mentorer som några att rådfråga,
att i någon mån ta efter och även se upp till.
Det faktum att de vanligen även var "aktade samhällsmedborgare" bidrog kanske.

Med ett drygt halvsekels perspektiv så kanske man kan ställa sig frågan om ansträngningarna hade kunnat ge
större utdelning ifall de hade inriktats på några andra mål. Det kanske kan vara så enkelt
att amatörradio var en väg där blivande "nördar" kunde få utlopp för sina förhoppningar när andra vägar upplevdes som stängda.

 

[SM0FKI]

Det kanske kan vara så enkelt
att amatörradio var en väg där blivande "nördar" kunde få utlopp för sina förhoppningar när andra vägar upplevdes som stängda.

Ganska enkelt tror jag, ingen krav på social kompetens utan man fick umgås fritt med andra förvirrade ungdomar som inte heller hade någon framgång hos tjejerna eller inte ville klättra i hierarkin. Jag tror nog att dom flesta mognade så småningom och fick jobb, villa och familj. Jag är tacksam som fått ha mitt stora intresse för radio som arbete under ett helt yrkesliv.

 

[SM0FKI]

Jag kommer att tänka på dokumentären "Elektriske Georg" som sändes i P1 1992-10-03. Den handlar om Georg Lindberg och hans stora intresse för radio. Han talar fritt ur hjärtat och framstår som en lätt desillusionerad äldre man helt befriad från PK floskler. Kan det ha varit SM0FRP kanske?

Annars har vi ju Radioten Flexnes som sändes 1976. En verklig klassiker med underbara repliker som

-Jeg har venner over hele verden....

Jag tror aldrig Rolv Wesenlund riktigt förstog hur rolig han var för oss amatörer...

 

[SM4HFI]

Jag tycker Radioten med Fleksnes är bättre än orginalet från BBC i Hancock's half hour The Radio Ham. Många nörd-detaljer är bättre, bl a prefix.
/Jan

 

[SM0AOM]

"Elektriske Georg" var nog SM0FRP(SK).

Han bodde några kvarter norr om mig i ett nedgånget hus vid kanten av Svedmyraskogen,


där det satt en 144 MHz beam och en W3DZZ över taket. Någon gång 1994 eller 95 körde jag honom på 80 m SSB. Han var son till SM5VR, en av FRO:s grundare, som hastigt avled i början av 50-talet. Jag förstod av sammanhanget att SM0FRP nog var lite märkt av sin fars för tidiga bortgång.

Han brukade någon gång checka in på "Göta Kanal-ringen" minns jag.
Denna "ring" hade ett visst underhållningsvärde, eftersom den leddes av SM0BVY(SK)
"Kverulanten i Bandhagen". En sällan skådad ström av allmänna klagomål kunde ofta höras från deltagarna.

Någon gång 1996 måste det ha varit så hade jag gjort misstaget att lämna radion på frekvensen 3762,5 kHz och XYL kom att överhöra konversationen när SM0BVY nedkallade alla förbannelser över en socialsekreterare i Högdalen som vägrat betala ut bidrag till en veterinärräkning. Hon frågade "vad för sorts dårhus är det här?".
Vis av skadan slutade jag med 80 m SSB efter detta, och har sedan använt hörtelefoner...

"Fleksnes" har nog gjort mer än man tror för att prägla bilden av radioamatörer bland lite äldre "publikum". Serien sändes under andra halvan av 70-talet, och årtionden efter kunde man höra "det är min Mayday" och "LA8PV" ifall amatörradio kom på tal bland utomstående.

Rolv Wesenlund var inte bara komedienne utan även en mer seriös karaktärsskådespelare
från scenen. Jag tror att detta gjorde hans framställning av den ganska tilltufsade LA8PV lite mer trovärdig än Roy Hancocks tidigare.

Han lyckades fånga tragiken i LA8PV:s situation, med repliker som
"- Jeg har venner over hele verlden... Inga i Norge"







Manusförfattarna Alan Simpson och Ray Galton ska ha fått uppslaget till rollfiguren från en excentrisk radioamatör som bott i samma trappuppgång som en av dem.

Med en sådan framtoning går det på något sätt att förstå rekryteringssvårigheterna.

 

[SM6POP]

Detär andra tider nu.
Med den tekniska utvecklingen från mitten på förra seklet till dagsdatum förpassas amatörradio till något som hör hemma på museum av de yngre generationerna.
Innan mobiltelefoner och internet var radio det enda trådlösa kommunikationssättet vilket gav det en viktig och spännande särställning.
Jag tror att inget kan rädda amatörradions återväxt oavsett hur vi gör med certifikatkrav eller annat, det loppet är kört för länge sedan.
Möjligen kan detta med krisberedskap och prepping skapa ett nytt intresse.
Många av de som finns på banden nu tror jag till stor del drivs av nostalgi vilket kan vara en stark drivkraft men som yngre generationer helt saknar vad det gäller radio.
Jag har själv två barn i tonåldern och strax där över och kommentarerna är minst sagt frågande om vad jag håller på med när de kan kommunicera och spela på en helt annan nivå via internet.
Trots idoga försök att väcka ett intresse är jag passerad och varvad med den tekniken de använder.
Man anses som nörd och de få ungdomar som börjar med amatörradio får också det epitetet samtidigt som certet dimper ner i brevlådan är jag rädd.
Nördar och personer som ängar ett liv till en speciell nisch inom tekniken finns säker fortfarande och i framtiden kanske liknande diskussioner dyker upp: "Tänk på den tiden vi speldesigner byggde spelen själva innan bottarna tog över, det var tider det. Nu är det hopplöst att få ungdomarna intresserade att programmera själva"

 

[SM0UAN]

Men är det inte naturligt, på nåt sätt, att man till slut går från banbrytande experimenterande till nån sorts nyttoaspekt inom ett teknikområde? Vissa tekniska framsteg inom radiotekniken kan säkert tillskrivas experimenterande amatörer och liknande, och suget efter potenta apparater med små yttermått och vikt inom det bärbara området har drivit tillverkare till nya (lönsamma...) lösningar, som sedan använts på många olika sätt. Den nyskapande eran inom amatörradion kanske är delvis förbi (åtminstone inom HF/VHF), men kvar finns då erfarenheten av vad som är görbart inom dessa frekvensområden, dvs nyttosapekten. Vi kanske inte behöver den kunskapen just nu, men den kan komma att behövas. Hade man haft en ånglokskompetent förare på plats i Harrisburg, hade man troligen aldrig drivit händelseförloppet så långt att härden smälte. HF-system som vi amatörer känner dem, kan aldrig ersätta internet, men om inget annat finns att tillgå, kan kunskapen om grundläggande praktisk radioteknik vara värd en del "i ett trängt läge".

Allmänhetens "bild av en radioamatör" är nog hemskt diffus; man vet nog knappt vad det är för sorts figurer. Nyttoaspekten ligger kanske helt krasst i forum som detta. Om man idag konserverade all kunskap (och okunskap, frågeställningar, funderingar) som finns här, kan man säkerligen ha stor nytta av detta om samhället ska rekonstrueras efter den stora apokalypsen (den som inträder när facebook gått ner nån timme).

 

[SM5FLM]

Jag har svårt att se att amatörradion har betydelse för den tekniska utvecklingen.

Däremot kan ha amatörradio ha funktion för vårt välbefinnande. Vi har troligtvis alla personer i närheten, ofta pensionärer, som inte har något vettigt att göra om dagarna. Många av dessa verkar inte heller ha ork att komma ur detta. Däremot de som under yngre år blev intresserade av amatörradio (eller växter, fågelskådning, drejning, snickeri etc.) har oftast inget problem att fylla sin tid när det blir pensionärer. Jag själv är ett exempel på det (fick cert 1972 och nu pensionär sedan 3 år).

 

[SM7EQL]

Jag tror att inget kan rädda amatörradions återväxt oavsett hur vi gör med certifikatkrav eller annat, det loppet är kört för länge sedan.

Det finns inget som säger att amatörradions återväxt måste räddas. Allt handlar i grund och botten om huruvida det finns och kommer att finnas intresse för sådant som faller in under området radioteknik- och radiokommunikation och som bedrivs i form av en hobby. Jag tror definitivt att intresset kommer att finnas kvar långt in i framtiden men i allt minskande omfattning. De som inte är intresserade av amatörradio lider inte av att inte vara intresserade. De få intresserade har aldrig haft så fina möjligheter som idag. Allt finns lätt tillgängligt - men bara för de intresserade med vilja och ork. Alltså finns inga problem.

För 50-100 år sedan var radio för många magiskt och mystiskt. Radiotekniken var jämfört med idag relativt okomplicerad till sin natur. Unga från 12-års åldern började kanske med att lyssna på avlägsna rundradiostationer på kortvåg. Det ena gav sedan det andra och de flesta av oss som nu är till åren komna började på det sättet och fann till slut amatörradion.

De av oss som för femtio år sedan blev ordentligt bitna av radioflugan kom att syssla med radio många timmar varje dag år ut och år ut. För många av oss blev hobbyn också vägen till yrkesval. Det blev en livsstil och vad är fel med det om man själv trivs? Frågan är om de där radioflugorna fortfarande finns kvar. Troligen dog den sista ut för många många år sedan. På 1970-talet?

Per definition blev de mest energiska av oss "nördar" sett med "vanligt folks" suddiga ögon. Vanligt folk som inte sysslade med något särskilt, inte hade en egen hobby eller utpräglat intresse för något alls och som troligen var ganska orkeslösa, med trög hjärna och saknade visioner och nyfikenhet på annan än vad samhället sedan långt tidigare stakat ut för dem, utan att de ens själv fattat det under hela sin livstid. Inrutat liv. Upp klockan 6, iväg till jobbet, jobba med något ointressant för någon annans vinst, hem och vila tills nästa slavpass osv. När TV-apparaten kom blev det etter värre och med FB är det väl inte bättre. De flesta unga sitter stadigt i samhällets järngrepp men nästan ingen förstår det. Tur är kanske det.

Så att tillhöra kategorin nördar får nog ändå ses synnerligen positivt och som det ultimata beviset för att man funnit sin egna lilla nisch som ger möjlighet att syssla med precis det som intresserar en mest under dygnets alla timmar och inte spiller tid på oväsentligheter utanför skygglapparnas öppningsvinkel. Dock får man så klart passa sig så att nörderiet inte går överstyr så man hamnar i kategorin tönt. Men å andra sidan, om man ändå trivs med det, vad är problemet?

 

[SM0UAN]

Det är antagligen lite generellt med "intressen", att utövare kan anses lite nördiga om det är nåt annat än fotboll det handlar om. Men som EQL är inne på, det är väl inget fel med det. Troligen har hela mänsklighetens utveckling burits av nördar, autister, ADH-are och kufar i allmänhet, som av ett eller annat skäl tänker "utanför boxen. De som inte brändes på bål, hittade kanske nya bättre vägar att göra träliga arbetsuppgifter - till allas nytta.

 

[SM7EQL]

Nu kan man fundera lite över vad det egentligen som "drog" och som gjorde
att vi 13-14 åringar ville lägga ner ganska stora ansträngningar för att få våra certifikat,
dessutom under en tidsepok när det inte fanns några genvägar.

Intresse och nyfikenhet samt en stark önskan om att få ett eget certifikat och tillstånd för amatörradiosändare var säkert det som var drivkraften.

Men jag upplevde nog inte själv att vägen till amatörradiocertifikatet var särskilt ansträngande. Inte heller att teknik- och telegrafikursen som spände över två terminer upplevdes som lång. Vid ett tillfälle minns jag att det var motigt med telegrafin och jag var på väg att ge upp.

När jag började med radio några år före kursen på klubben så var jag liksom de andra kompisarna i princip kunskapsmässigt nollställd. Hade hört talas om Ohms lag men inte mer. Sakta fick vi lära oss det som behövdes för ett C-certifikat. Parallellt deltog vi i den ordinarie klubbverksamheten där radioapparaterna användes flitigt av de äldre medlemmarna (20-30 åringarna). Ganska tidigt fick vi prova på som second operator på 2 m NBFM. Mentorerna, några i vit skjorta, slips och kavaj, var med dagens mått mätt stränga och höll stenhårt på reglerna i B:90. Vi hade stor respekt för dessa precis som vi hade för lärarna i skolan, utan att ifrågasätta och fundera mer över det.

När vi efter ett drygt år fått våra efterlängtade C-certifikat fanns mycket att göra. Först gällde det att få klar amatörstationen med hembyggda sändare och antenner. Sen skulle den provas och många timmar ägnades åt att köra radio. Första förbindelsen på 80 m var med en östtysk på Rugen vilket enligt Norsteds Världsatlas var väldigt långt. Jag hade svårt att ta till mig att den egna lilla sändaren gick så långt! Det är en av de tydligaste milstolparna som sitter ordentligt fastbränd i minnet och som går att "återuppleva" i både bild och ljud om man blundar hårt. Själv är jag tacksam för att jag fått möjligheten att starta från noll helt utan förkunskaper och inte heller byggde upp några större förväntningar som behövde uppfyllas. Det ena har fått ge det andra och intressena har svängt hit och dit över tid.

De nykomlingar som börjar med amatörradio idag har helt andra förutsättningar där en mycket tekniskt kompetent allband- allmode- transceiver med få undantag blir första station. Många har enorma förväntningar på sin nya hobby och som inte alltid uppfylls p g a t ex störningar och det faktum att det kan vara svårt att få kontakt om man har små antenner etc.

Jag brukar säga att de flesta numera börjar från slutet i hobbyn. Att därifrån jobba sig tillbaka till enkla hembyggda svagpresterande rörsändare och telegrafi bara för att få uppleva och samla på sig grundläggande erfarenheter från en svunnen värld är liksom inte gångbart. Det är mossigt. Ingen normalt funtad nykomling är intresserade av det. Att jobba sig framåt i hobbyn kan också vara tufft när man redan har "allt" i sin befintliga transceiver. Men visst, det finns större och dyrare transceivers med fler knappar och menyer men som för den sakens skull inte kan så mycket mer när det kommer till kritan. Kanske är det detta med att få allt färdigtuggat på ett silverfat som gör att de flesta nya faktiskt tröttnar efter bara några år och att många nya inte ens kommer igång med sin hobby.

 

[Johan Persson]

Prepparna har visat en del intresse för radio, men min bild av det är att dom är mest intresserade av kortvåg. Det verkar däremot inte som att det är ett intresse som håller i sig särskilt länge, jag har ett par teorier.

1: Dom saknar det egentliga tekniska intresset för elektronik och vågutbredning, det är kommunikationen som är intressant. Detta minskar bredden på hobbyn och gör det svårare att fastna.

2: Dom upptäcker att kortvåg är lite som chat-roulette, att upprätta kommunikation mellan två punkter i Sverige/Europa på en förutbestämd tid är inte särskilt lätt, speciellt inte med QRP stationer och enkla antenner.

Jag tycker själv att det är tråkigt att jag inte blev radioamatör på 80 eller 90-talet, när det fanns ett större intresse och Internet inte hade tagit över klubbverksamheternas funktion.

 

[SM0AOM]

Om man idag konserverade all kunskap (och okunskap, frågeställningar, funderingar) som finns här, kan man säkerligen ha stor nytta av detta om samhället ska rekonstrueras efter den stora apokalypsen (den som inträder när facebook gått ner nån timme).

Det här är intressanta frågeställningar.

Vi har i många årtionden motiverat amatörradions existens och våra privilegier med "samhällsnytta". I början låg det mycket i detta; totalförsvaret efterfrågade operatörer och tekniker som behärskade sambandsdoktriner vilka liknade amatörradio, medan industrin ville ha personal med en del praktiskt handlag.

Dessutom var samhället tämligen genom-militariserat, man talade om "det till tänderna beväpnade folkhemmet". Man kunde alltså sälja in en attityd att det var nödvändigt att
anstränga sig åtminstone något för att uppnå ett mål.

Sedan premierades dessutom dygder som flit, samhällsanda och skötsamhet.
En "nördstämpel" var i någon mån ett socialt stigma, men inte på den nivå som det är idag.
Att göra sina läxor och inte springa ute om nätterna var tämligen socialt accepterat och uppmuntrades.

I dag, när "folkdomstolarna" Facebook och Instagram möjliggör att desinformation och nedsättande omdömen om sådant och sådana som man inte gillar sprids blixtsnabbt är situationen mer volatil. Jag har lite svårt att bedöma vilken social situation som "nördar" befinner sig i dagsläget, och därför blir det vanskligt.

Dock misstänker jag på mycket goda grunder att de färdigheter vilka premieras i dagens ytliga och "instant gratification" samhälle inte är sådana som "nördar" uppvisar. Vi behöver också beakta svårigheten med att sälja in ett "asocialt medium" till en hel generation uppvuxen med "sociala medier".

Vi får se vad framtiden har i sitt sköte, mycket troligt är att den ekonomiska situationen försämras ytterligare, de sociala klyftorna och spänningarna ökar och dessutom är det ganska troligt att det kommer att bli ett storkrig inom en inte alltför avlägsen framtid.
Detta kommande krig kommer inte Sverige att kunna hålla sig utanför. Själv hoppas jag få slippa uppleva detta, men de som är en generation yngre har inga direkt goda framtidsutsikter. Vi lever just nu i en mycket tydlig "förkrigstid".

Om amatörradio kommer att få någon form av roll i ett framtida samhälle och i så fall vilken
är en verkligt öppen fråga, vi har fått våra nuvarande privilegier just på grund av ett storkrig för dryga
80 år sedan. Ifall detta kan upprepas när när man på nytt kommer att behöva resa sig ur spillrorna återstår att se.

"Auferstanden aus Ruinen"

Dom saknar det egentliga tekniska intresset för elektronik och vågutbredning,

Dom upptäcker att kortvåg är lite som chat-roulette,

Båda dessa punkter är relaterade. "Preppers" har för det mesta en synnerligen förenklad världsbild, där tillgången på konserver och skjutvapen kommer att fälla avgörandet. Att det sedan krävs en hel del kunskaper och icke desto mindre även träning för att kunna improvisera fungerande "samband" i krissituationer har man nog inte tagit till sig. Det finns en "prepper" som har en Youtube-kanal där olika "sambandsdoktriner" torgförs, och där så finns det en del matnyttigt. Dock verkar han utgå från att mycket av infrastrukturen kommer att fungera ändå, t.ex. framhålls vikten av att hålla koll på "rymdvädret" genom att använda jonosonder. Problemet är då "bara" att data från dessa distribueras via - Internet.

Bristen på tekniskt intresse och förståelse är i mycket en generationsfråga. Att förstå de fysikaliska samband som t.ex. ligger bakom val av
frekvenser, antenntyper och modulationsslag betraktas av de flesta yngre som "svartkonst", och när man blivit bortskämd med en brusfri förbindelse via VoIP till andra sidan jorden precis när man vill blir det en mycket hög tröskel att kommunicera via en brusig kanal som bara finns ibland och som det kräver kunskaper för att kunna utnyttja på ett bra sätt.

Har genom åren haft flygkaptener och styrmän som elever i HF-kommunikation, och det är en tydlig skillnad mellan yngre och äldre.
Äldre flygare har ofta lärt sig åtskilligt om HF under resans gång och har en uppfattning om vad som går och inte går, medan yngre ofta frågar
"Varför måste det vara så brusigt?" Om man dessutom får väldigt lite övning i användandet blir det ännu värre. Tidigare kollegor som varit trupputbildare för amfibieförband och även inom Marinen har haft ungefär samma att berätta.
Man ska då hålla i minnet att varken flygkaptener eller signalbefäl är några "dumskallar".

Intresse och nyfikenhet samt en stark önskan om att få ett eget certifikat och tillstånd för amatörradiosändare var säkert det som var drivkraften.

Men jag upplevde nog inte själv att vägen till amatörradiocertifikatet var särskilt ansträngande.

Det kan nog ligga i vad man lägger i ordet "ansträngande". Jämfört med att t.ex. läsa "särskild kurs" i matematik och fysik i Åk 7-8 var det ganska enkelt att läsa in certifikatet, men jag fick ändå lägga ner ganska mycket tid för att lära sig telegrafi på egen hand.
Hade jag känt till ÖSA när jag började med telegrafin i början av 1968 hade jag gått en kurs, men jag fick lära mig själv.
Att ta sig över "tröskeln" vid 50-takt tog rätt mycket träning. Men med SK5AA telegrafikursen på 80 m, SHQ samt W1AW telegrafiträningssändningar gick det till sist att få till ett bandat träningsmaterial.

Dock hade jag inte en tanke på att försöka undkomma telegrafin. Mina mentorer inskärpte att det var nödvändigt att kunna
telegrafi för att bli radioamatör, och att telegrafin var det som skilde oss från privatradioamatörerna.

Jag brukar säga att de flesta numera börjar från slutet i hobbyn.

Kanske är det detta med att få allt färdigtuggat på ett silverfat som gör att de flesta nya faktiskt tröttnar

Det här är precis vad det handlar om.
När man serverar en färdigtuggad kost med minimala krav till en publik
som ofta har orealistiska förväntningar kommer en mycket stor andel att inte fortsätta, eftersom "modell och verklighet" inte går ihop.
Många tror att det går att uppnå goda resultat med samma obetydliga ansträngning som det innebär att ta ett certifikat, medan det är
förenat med mycket arbete att få till några som helst användbara resultat. Dagens antenn- och egenstörsituation kräver ganska mycket förståelse som en veckoslutskurs inte har någon som helst möjlighet att ge.


Över 30 års tillämpning av kravsänkningar och rekryteringskampanjer har endast lett till rakt motsatta resultat än de önskade.
Varför man inte tar lärdom av detta och lägger om kursen är verkligen en gåta.

Albert Einstein sade vid ett tillfälle "En av definitionerna av vansinne är att göra samma sak om och om igen, men förvänta sig olika resultat".
Man borde kunna förvänta sig mer av de som förväntas vara "gentlemen" ur "samhällets bildade klasser".

 

[SM7EQL]

Albert Einstein sade vid ett tillfälle "En av definitionerna av vansinne är att göra samma sak om och om igen, och förvänta sig olika resultat".
Man borde kunna förvänta sig mer av de som förväntas vara "gentlemen" ur "samhällets bildade klasser".

Passar bra in på alla värvningskampanjer som SSA m fl föreningar satsat pengar och energi på de senaste säg 30-40 åren. Metoderna har varit "same same but different" men alltid gett samma slutresultat när röken och dammet lagt sig. En tompåse. Problemet kan kokas ner till att det saknats intresserade förmågor och de som identifierats har ändå inte kunnat lockas in i fällan. Ett och annat tomtebloss har lyst upp mörkret men sedan slocknat igen.

 

[Johan Persson]

Den låga aktiviteten bland nya radioamatörer kan säkert bero på att man förr i tiden sållade ut många som hade ett svalnande intresse genom att utbildningskraven var högre och mängden tid som behövde investeras var högre. Men som någon skrev ovan är det säkert också så att när allting kan köpas färdigt, en ny radioamatör kan köpa en ic7300 direkt och komma igång, så blir det en sorts "utbrändhet" av intresset ganska snabbt.

Intressen i största allmänhet är på väg utför, om jag tittar i min sällskapskrets så tycker dom flesta jag är konstig för att jag inte gör som alla andra och tittar på Tiktok och Netflix när jag kommer hem från jobbet. Andra exempel:

* Barn och unga på 90-talet intresserade sig ofta för programmering, men det är ganska sällsynt idag.
* Alla trodde att Modellflyg skulle bli en folksport när man inte längre var tvungen att tillverka flygplanen av balsaträ och japanpapper utan kunde köpa dom färdiga från Kina i cellplast, men det blev precis tvärt om och nästan alla klubbar och hobbyaffärer har lagt ner i dag.
* Fotografering blev super-populärt runt 2002 när digitala systemkameror blev tillgängliga för konsumenterna(inget slabbande i mörkrum etc), men vad hände? Folk tröttnade ganska snabbt och idag är det långt färre som fotograferar än vad det var som gjorde det innan den digitala revolutionen. För 30år sedan var det vanligt att större företag och skolor hade en fotoklubb, det är väldigt sällsynt idag.

Jag ser ett mönster här, när insatserna för att komma igång sänks, och hobbyn görs enklare med fler färdiga produkter, så tappar man utövare väldigt snabbt. Jag är säker på att samma fenomen kan ses inom många andra områden.

Förväntningarna är kanske också för höga idag, jag har ett teleskop som jag stolt visade en bekant. Det är ett 8" Dobson teleskop, och jag visade Jupiter bland annat som syntes fint med sina färgband och några av månarna. Därefter visade jag andromedagalaxen och M110 galaxen som ligger precis bredvid, båda syntes som en ljus fläck utan tydlig avgränsning. Reaktionen från min kamrat var något besviken, han hade förväntat sig något som såg ut som alla bilder vi ser på Internet, tagna med Hubble eller något annat rymdteleskop. På 70-talet hade det säkert en annan inverkan på betraktaren när man tittade genom teleskopet själv och kunde se galaxerna och planeterna, innan dom fanns fullt färgkorrigerade i 4k i mobilen.

 

[SM7EQL]

Jag ser ett mönster här, när insatserna för att komma igång sänks, och hobbyn görs enklare med fler färdiga produkter, så tappar man utövare väldigt snabbt. Jag är säker på att samma fenomen kan ses inom många andra områden.

Så är det. Det handlar om att startsträckan för att komma igång med sin nya hobby, vilken som helst, idag kan vara oerhört kort. Fort in och fort ut ur hobbyn. Sen vidare till nästa sysselsättning och skrapa lite på ytan där...

Vill man flyga drönare så köps en sådan på förmiddagen och under eftermiddagen är man igång. Samma med fotografering, kameran i mobilen är i regel tillräckligt bra men vill man ta nästa steg så köper man kanske en digital systemkamera och laddar ner ett digitalt mörkrum som Darktable eller GIMP.

Amatörradio är inte mycket annorlunda. När beslutsvåndan för att välja "den bästa radion och antennen" gått över sitter de flesta nybörjarna med en transceiver och eller en walkie talkie och knappar runt i menyerna. Fler apparater och tillbehör köps till efterhand och kopplas ihop till ett större system ofta med en eller flera datorer i centrum där allehanda program installeras för digitala moder, morsetelegrafi, loggen, DX-cluster och propagation-verktygen för att hålla koll på konditioner och aktivitet på banden.

I denna verklighet av färdigtuggade och självkörande produkter krävs ett oerhört starkt intresse och kunskaper för att istället börja från grunden t ex med att designa och medelst handverktyg, trä, lim, skruv och plåt bygga egna flygplan, egna mottagare och sändare från ritningar på komponentnivå eller kanske inreda ett mörkrum med skålar för framkallare, fix och rinnande sköljvatten etc så som var vanligt förr i tiden. Startsträckan i de fallen blir lång. Belöningen blir ökad förståelse, mängder med praktiska erfarenheter och kunskaper om hur saker och ting fungerar och varför det blir si eller så.

Dock finns alla dessa möjligheter fortfarande kvar för de som nu till äventyrs skulle intressera sig för det mer grundläggande i en hobby. Möjligheterna är betydligt fler än förr och tillgängligheten på komponenter och byggmaterial har aldrig varit bättre än den är idag. Helt fantastiskt faktiskt för den intresserade.

Det måste vara upp till var och en att välja om han eller hon vill hoppa på en hobby från början i mitten eller i slutet.

 

[SM0AOM]

Jag vill nog påstå att iakttagelserna ovan beskriver sakernas tillstånd helt tillfredsställande.
Att bara sänka kraven och tro att det automatiskt skulle öka tillströmningen är ett felslut, vilket kunnat konstateras sedan mycket länge.

Själv är jag ganska övertygad om att toleransen mot "avvikande" är mycket lägre i dagens konformistiska samhälle.
För en mansålder sedan var det betydligt mer socialt accepterat att vara "lite eljest" vilket nog radioamatörer redan då kunde beskrivas som.
Nördiga specialintressen kunde bli en inkörsport till högre studier och en specialiserad karriär.

Amatörradio vid denna tid var något ganska exklusivt, där utövaren behövt passerat flera "nålsögon", och det fanns även
en uttalad målsättning att radioamatörer utgjorde en elit, vilket också framgick tydligt i kraven för att få certifikat och tillstånd.
Inga andra hade statsmakternas förtroende att "inneha och använda radiosändare" med goda prestanda för privat bruk.
Den dåvarande "certifikatstrappan" C-B-A var mycket ändamålsenlig.

Hur utbredd kunskapen bland "publikum" kan ha varit om amatörradions existens och de krav som ställdes på radioamatörer är svårt att
säga, dock visade min klassföreståndare en stor förståelse när jag vårvintern 1970 frågade honom ifall han kunde lämna referenser
till min ansökan.

Att kunna ha internationella radioförbindelser som privatperson var ganska uppseendeväckande, och den som visade upp
amatörradio kunde räkna med uppmärksamhet. En annons från tidigt 1970-tal som fastnat i minnet är denna:



Uppmärksamhetsvärdet idag av att visa upp en radiostation där man, om det vill sig, får en skrapig kontakt med andra "kufar"
är sannolikt lågt hos dagens blaserade allmänhet.

Man kan jämföra med gensvaret på den sportlovsaktivitet som anordnades 1969 på Kumla stadsbibliotek av FRO



Det var ibland svårt att komma fram till stationen, och man delade ut många informationsblad till intresserade åhörare.
Hur många som sedan blev radioamatörer kan vara osagt.

Sammantaget har nog "bäst före datum" passerats, och inga positiva resultat har kommit ur kravsänkningarna.
Mycket av den argumentation för åtgärderna vilka lett fram till dagens situation kan liknas vid den som man ibland
ser vid snabbköpens godishyllor, där treåringar utövar "pestering power"* för att få sin vilja igenom.

Numera så erbjuder dessvärre amatörradion huvudsakligen en produkt med låg kvalitet på en marknad utan efterfrågan.

* "Tendensen hos barn, som bombarderas med marknadsförares budskap, att obönhörligt begära annonserade föremål"

 

[SM7EQL]

Att kunna ha internationella radioförbindelser som privatperson var ganska uppseendeväckande, och den som visade upp
amatörradio kunde räkna med uppmärksamhet.

Klubben SK7CE här i Lund förevisade amatörradio under sportlovsveckan under nästan hela 70-talet på Lunds Stadsbibliotek där bord med allehanda radioapparater ställts upp ungefär som på bilden med FRO. Antenner på taket var 12 AVQ och en kryssdipol för 40 och 80 m. Klubbmedlemmarna bemannade stationerna hela veckan under bibliotekets öppettider. Även på några olika fritidsgårdar anordnades aktiviteter.

Det som drog till sig mest nyfikenhet från de yngre var telegrafi. Medan operatören avverkade den ena kontakten efter den andra så berättade någon annan vad som sändes och visade på världskartan vem vi hade kontakt med. Sådana aktiviteter gav varje år i storleksordningen 15-20 intresserade som gick med i klubben. Av dessa fullföljde ca 75% certifikatskursen för C-certifikat inkl telegrafi. Ungefär hälften fick sina cert och kom igång antingen från klubben eller hemifrån med hembyggda prylar. Tidningarna var där och skrev sina artiklar. Några väldigt uttömmande och faktamässigt korrekta med en seriös framtoning om vad det handlade om. I bibliotekets entré hade vi en stor skärmutställning under en månad i samband med sportlovsveckan och några år även en glasmonter med div apparater och komponenter. Det kom väldigt många unga i de lägre tonåren men även en del vuxna som kunde sitta i timtal och följa med. Jag vet att motsvarande aktiviteter fanns i de flesta klubbarna här i Skåne och gav ungefär samma goda utfall.

Senare under 80-talet blev det svårare att hålla kvar de ungas uppmärksamhet. Besökarna som stannade upp en liten stund var dock ganska många men utfallet blev allt sämre. När Sinclair släppte sin ZX80 i början av 80-talet märktes tydligt att intresset för radio och telegrafi bland de unga avtagit. Certifikatskurser kördes fortfarande med med allt färre deltagare och fler avhopp.

90-talet var motigt och även om klubben satsade ganska hårt på att visa upp amatörradio, nu även på de mindre biblioteken och en rad aktiviteter i skolorna så gav allt detta i princip ingenting på längre sikt. Några få tog sig igenom kurserna och tog certifikat men blev inte särskilt aktiva när nyhetens behag gått över. Jag minns dock att förevisningen av Packet Radio drog till sig mångas blickar liksom Slow Scan TV på kortvåg som vi hade ett år.

Kursverksamheten i klubbregi upphörde helt i slutet av 90-talet pga brist på kursdeltagare och senare även den siste kursledaren som gav upp. Enstaka värvningskampanjer de första åren på 2000-talet gjordes men gav inget. Återväxten i klubben är noll och har varit så de senare 20 åren. En och annan "ungdom" i 40-års ålder har dykt upp på klubbmötena med försvunnit lika snabbt. Bland medlemmarna finns ingen kvar som orkar engagera sig i kurser och knappt heller som mentorer. Föredragen på månadsmötena samlar den inre kretsen och om ämnet är radio eller knyppling tycks inte spela någon roll. Åhörarna sitter av sin tid, inga frågor och sen fikar vi och då snackas det för fullt om politik och annat elände. Bäst före datumet på vår fina hobby har gått ut. Så enkelt är det.

 

[SM0AOM]

För ungefär 20 år sedan publicerades prosastycket "Satansverserna för radioamatörer" på scanner.nu vilket väckte åtskilliga reaktioner.
Alstret är rätt långt, så det ska inte återges in extenso, men inledningen sammanfattar ganska bra skillnaderna mellan "förr" och "nu" och
återger också amatörradion i någon mån genom skrattspegeln. De tre kategorierna torde existera även i dag, även om "grupperna 1 och 2"
sannolikt decimerats åtskilligt genom "naturlig avgång".

"Grupp 1: En ganska vanlig kille/tjej som är teknikintresserad. Många är med i SSA. Ganska trist grupp att beskriva.
Det finns ganska få av dom i hobbyn.
Jag lämnar därför denna grupp.

Grupp 2: Den äldre radioamatören, välutbildad (KTH eller Chalmers). Kan vara lite knepig och egen men kunnig, duktig och hjälpsam.
Röstar förmodligen på något högerparti samt är ofta medlem i Odd-Fellow eller annan liknande förening. Du har en trevlig fru som stödjer ditt intresse för hobbyn, ni har varit gifta i många år. Du har kört många DX i dina dagar, nu är det mest 80 meter som gäller, då företrädesvis CW. Förmodligen var du negativ till CW-kravets borttagande, och vissa anser att det är endast två-ställiga signaler som är riktiga radioamatörer.
Tycker väl om SSA. Denna grupp är också ganska trist och lämnar även denna grupp.

Grupp 3: En ganska ny grupp som växt fram och kommer främst från 27 MHz världen. Dessa människor verkar vara någon blandning av Grupp 1 och raggarvärlden, främst då från den sistnämnda. Många av dom är bra människor, men en stor del är opålitliga och tenderar gränsen till att vara rötägg. Dom flesta är inte med i SSA, förmodligen pga av den "höga" medlemsavgiften. Det värsta med nedanstående lista är ett det är inte taget i luften utan kommer från egna erfarenheter, främst från radioamatörer runt mälardalen. Troligen stämmer det överens med folk från andra delar av Sverige också. Här kommer listan. Håll till godo!"

Man kan nu fråga sig om avsikterna med kravsänkningarna verkligen varit att skapa en "grupp 3" med stor numerär, eller om vi i stället fått bevittna "The Law of Unintended Consequences" i praktisk tillämpning. En företeelse vilken sysselsatt politiska tänkare ända sedan Adam Smith och Karl Marx samt deras efterföljare in i vår tid.

 

[Sm2vki]

Kan man möjligen tänka sig en "Grupp 4"?

Definitionen på denna grupp skulle kunna vara följande:

"Initialt intresse för radiokommunikation på 27mhz,men "uppfångad"av äldre radioamatör som guidar nykomlingen till ett T-cert för att sedan fortsätta sin amatörradioprogression med telegrafikunskap som leder till höjd certifikatklass och en traditionell syn på amatörradio i sin helhet"?

73's de Sm2vki