Bilden utåt av radioamatören

Fick en kemilåda som 8-åring, men lyckades inte åstadkomma några märken i taken,
däremot missfärgning av diskbänken.

Även klorgas genererades, kommer dock inte ihåg hur, vilket väckte föräldrarnas stora missnöje.
Mina försök att göra svartkrut ett par år senare gick inte alls, genom att jag inte förstått hur finmalna
och väl blandade ingredienserna behövde vara.

Däremot lyckades mina mer vilda än tama ett par år äldre grannbarn att göra både fungerande krut som användes i
en raket som faktiskt flög en bit, men också sprängämne i form av klorex och socker.

Detta höll på att sluta i en katastrof när de hade stoppat in det i ett metallrör som sedan vikits ihop (!)
och sedan antänts genom en improviserad krutstubin.
Explosionen var så kraftig att den flyttade "byggfutten" som laddningen lagts under, och åtskilliga splitter fastnade i virket.
Polisen kom, och det blev "operation dörrknackning", men deras föräldrar, ett lärarpar, hade inte varit hemma, och ingen annan kom med
några uppgifter.

De insåg väl att det kunde slutat riktigt illa, och upphörde med tillverkningen. Familjen flyttade sedan från orten och jag hörde
inte något mer. Döm om min förvåning när jag 25 år senare blir igenkänd av den äldre brodern på en mässa, och han visade sig
vara försäljare på Nitro-Nobel.

Så kan det gå.
 
Fysikaliska experiment kan ta sig olika former. Minns en variant där man tog en M10 skruv och en mutter, som skruvades på typ 2 varv, varefter hålet i muttern fylldes med ett antal av den sorts enstaka, runda knallpulver man kunde köpa varsomhelst på 1960-talet, och en annan M10 skruv sattes in i muttern från andra hållet. Försiktigt... ett varv maximalt. Sen släppte man anordningen rakt ned mot ett hårt underlag. Det kunde ta många sekunder innan den ivägskjutna skruven landade igen... Att ingen förolyckades under övningarna är närmast mirakulöst.
 
Mina experiment med den Lille Kemisten orsakade inga skador. Däremot minns jag en gång när jag och en kompis slabbade med batterisyra från ett bilbatteri på källargolvet. Om man sedan går i pölarna i bara strumpor så försvagas tyget så att det uppstår stora hål under fotsulan. Det blev till att byta strumpor och tvätta fötterna senare under dagen.

Men som alla andra ungar gjorde på 50- och 60-talet så experimenterades det med div hemmatillverkade sprängmedel, först med knallpulver och avskrap från tändstickor sedan med klorex och socker. Väldigt farliga saker för 7-10 åringar men inga olyckor hände som tur var.
 
Det var bättre förr när man kunde köpa
svavel kimrök och salpeter i lösvikt på apoteken…. Helst på olika apotek för att undvika frågor
 
Det var nog det här med "kimröken" som jag och min "medbrottsling" hade missat. Vi krossade grillkol och använde svavel i ganska grovkornig pulverform som blandades torrt, och den resulterande blandningen brann högst motvilligt. Kan även ha berott på för lite salpeter.

De som hade lyckats med hemmagjort svartkrut fick jag senare höra att
de använt ytterst finfördelat svavel och kol, tillsammans med att de
först löst upp salpetern i varmt vatten innan kolet och svavlet tillsattes. Krutgröten avfuktades med rödsprit och den resulterade "krutkakan" fick torka, utsmetad på tidningspapper, på ett varmt ställe, troligen ovanpå oljepannan.

Misstänker att mer kunniga personer hade varit inblandade i projekten.

Den krutraket som de gjorde av ett papprör flög rätt långt.
 
Som 8-åring var det inga problem att köpa eter på apoteket. Det köptes i lös vikt och apotekaren mätte noggrant upp 1 kg i en brun glasflaska. Det användes i bränslet till mina "dieselmotorer" som skulle ha en del fotogen, en del ricinolja och en del eter.
När jag många decennier senare gick till apoteket för att handla för att kunna demonstrera ett modellflygplan i aktion för ett barnbarn blev det problem. Jag lyckades till slut få köpa en liten mängd.
 
Jag lärde mig den hårda vägen efter at ha smällt en ( 1 ) rysk smällare att grannarna skvallrar på en :(

Hos oss blev det ingen ommålning av tak ( den saken ordnade mormor med en tryckkokare ) däremot byte av uttag efter elektriska experiment ..
 
Det användes i bränslet till mina "dieselmotorer" som skulle ha en del fotogen, en del ricinolja och en del eter.

Finns minnen av sådant här också.
Var inblandad som 9/10-åring i ett modellplansbygge som drevs med
en DDR-tillverkad 1 cc modelldiesel, precis maken till denna

1690210274188.png
fabrikat VEB Carl Zeiss Jena, som vid sidan av optik också gett sig på modellmotorer. Bränsle till modelldieslar kunde tydligen inte uppbringas
färdigblandat i DDR, så den på dåligt papper tryckta instruktionshäftet
innehöll ett recept på bränsle;

55 ml motorfotogen eller dieselolja
25 ml ricinolja samt
20 ml etyleter

gav 100 ml färdigt bränsle lämpligt för inkörning.

Den som ville ha "mer fart" tillhölls att blanda i 1 ml amylnitrat,
men varnades för att detta kunde minska motorns livslängd.

Att hitta rätt inställning på kompressionsskruv och nålventil var
tålamodsprövande, så min händige granne tandläkaren, som även fått
hålla med etern, letade fram en liten likströmsmotor på vars axel en dörrstopp av gummi monterats. Med denna tryckt mot propellernavet fick motorn en rejäl fart och startade ganska omgående.

Flygplansmodellen för linstyrning sattes ihop av en byggsats från Wentzels Hobby av en lite äldre granne, och blev omsider färdigt för provflygning.

Vi bar ut skapelsen till en idrottsplats med en kolstybbslöparbana, och fick igång både motorn och planet upp i luften. Linorna var dock lite för korta, så vi blev sällsynt yra i huvudet efter en kort stunds flygning.
Lyckligtvis räckte inte bränslet till mer än ett par minuters flygning i taget.

Kommer dock inte ihåg vad som till sist hände med modellen, kan ha varit så att den kraschades vid någon uppvisningsflygning.
Samma granne byggde senare en skalmodell av en Avro Vulcan med en Jetex raketmotor, som efter en flygning landade i torrt gräs, med åtföljande gräsbrandstillbud.

"Ah! Memories!"
 
"Ett rörligt intellekt leder ofta till, ehuru intressanta, utvikningar
från diskussionens huvudämnen
"

- Rk Leif Lindquist, någon gång i slutet av 80-talet
 
Jag ryser när jag tänker på somligt från barndomen. Växte upp nära LV5 och som 5-6 åringar letade vi reda på borttappad 9 mm ammunition vid skjutbanan. Vi hade nån föreställning om att om man la en patron på en sten och släppte en tung sten ovanpå så borde det smälla.... brr... tack och lov misslyckades det experimentet.
Däremot tidigare nämnda natriumkloratpulver, som är totalförbjudet sedan decennier, var användbart. Det såldes som herbicid för att snabbt döda "icke önskvärd vegetation". Vi fann att herbiciden var mer snabbverkande blandat 50/50 med socker och, som också nämnts, förpackat i ett ihopknipet grovt kopparrör. Om man knökade in röret under rötterna på en tall, och anlade en eld därvid. Efter en stund så lyfte hela tallen som en raket en meter eller två.
Inte hade vi hjälm när vi cyklade heller....
 
Inte hade vi hjälm när vi cyklade heller....

Inte heller armbågsskydd eller tjocka vadderade overaller.

Dessutom gick vi eller cyklade en eller ett par km till
skolan "i ur och skur".
Det var ingen diskussion om detta, även när "det blåste småjävlar".
 
Fick ett linstyrt plan med dieselmotor av en kompis när jag var liten.
Trots att jag skaffade rätt sorts bränsle och tillbringade flera veckor en sommar att få igång motorn så gick det inte.
Skulle nog haft en startmotor.
 
Last edited:
Inte heller armbågsskydd eller tjocka vadderade overaller.

Dessutom gick vi eller cyklade en eller ett par km till
skolan "i ur och skur".
Det var ingen diskussion om detta, även när "det blåste småjävlar".
Vi hade en mil till skolan, och vi hade uppförsbacke både dit och hem, och vi hade inga skåp i skolan, så vi hade en 12 kilos ryggsäck varje dag!
 
När själv jag hade nästan en mil till skolan på högstadiet så fick vi däremot ett busskort.

Vi har -lyckligtvis- inga egna barn, men har uppsnappat från grannar och när XYL fortfarande var aktiv som skolledare att bortskämda snorungar numera ofta KRÄVER att bli både skjutsade till och hämtade från skolan och andra aktiviteter oavsett väder.
 
Last edited:
I tråden växer det fram en bild som stämmer bra in på en ganska stor mängd radioamatörer.

Nyfiken och utforskande,

Spetskunskaper, ofta inom flera (oväntade?) områden,

Konstruktiv och händig.


Förresten - det är väl inget fel på modellflyg!
Fast det är på gränsen till fusk med motorer och radiostyrning.:)


Jag har fortfarande kvar mina modellflygplan.

De har nu legat drygt 40 år i transportlådan som jag byggde i slöjden. Den transporterades hem från min mellanstadieskola lagd på tvären på min cykels pakethållare. Några medtrafikanter blev visst irriterade över detta oerhörda tilltag.

Transportlåda.jpg

Ett flertal familjekonstruerade konstruktioner av friflygande modellflygplan såg dagen ljus på köksbordet.

Vissa genomgående drag återfinns på alla våra konstruktioner.

T - stabilisator, delbar vinge vars mittstycke kan lossna från kroppen vid hårda landningar.

Alla vinklingar i vingen är förstärka så att modellen går att lyfta från marken i vingspetsen
Lufsen.jpg
Bilden visar mitt andra exemplar av ”Lufsen” en tävlingsmodell i klass A2 (SE-1227 var mitt internationella registreringsnummer)
Vingen är klädd med en blandning av siden och japanpapper för att få en lite lurvig yta som skapar önskad turbulens och bärkraft

Finmekanik var det gott om och allt tillverkades i hemmet. Drillborrskaft, lövsåg och rakblad var utöver en stor påse tålamod och balsalim grundverktygen.
detalj fena.jpg
Bilden visar justeringen av fenans utslag. Fjädern är lindad av 0,3mm pianotråd. Bygeln är tillverkad av 0,5mm pianotråd.

Även vi ville ha en ”snurrkrok” som gjorde att modellen inte oavsiktligt kopplade loss från startlinan.
snurrkrok.jpg
Hävarmens utväxling gör att det bara behövs ett lätt ryck i linan för att frikoppla modellen från startlinan när man hittat önskad termik. Om man råkar ut för en riktig vindkåre så löser kroken ut även när linan ligger längst fram i dragläge varvid modellen överlever.

Pappa gick som ung grabb i lära hos gubben Corell i Eskilstuna. Där lärde han sig bland annat att härda fjäderstål. Den lilla kroken som fjädern är fäst vid är härdad i två olika hårdhetsgrader.

Hum, det är kanske dags att putsa lite rost och lägga dit lite olja.

Några av byggritningarna pappa gjorde går numera att hitta på nätet.

Här är för den nyfikne en länk till ritningen för ”Lillen III” en tävlingsmodell i klass A1.
http://smos.homeunix.net/media/ritn_arkiv/B-111 Lillen III.jpg
 
Back
Top