SB-200 steget reparerat och i god funktion

[SM7EQL]

Tänk vad man kunde göra med absorptionsvågmetrar och glödlampsslingor som primära mätverktyg...

På något sätt var det enklare att få igång sina hembyggda sändare förr med enbart glödlampsslinga som uteffektmeter och absorbtionsvågmeter alt grid dip meter för att bestämma frekvensband. De hjälpmedlen visade ju det viktigaste, att man funnit rätt överton från oscillatorn och att det fanns någon form av uteffekt från sändaren.

Jag hade bara en dioddetektor till universalinstrumentet samt en lampslinga i början. Sedermera kompletterades dioddetektorn med en avstämd krets och plötsligt kunde jag avgöra på vilket amatörband som utsignalen var starkast. Man använde också mottagaren för att lyssna och ställa in kretsarna för max signalstyrka.

Våra moderna högpresterande mätinstrument är naturligtvis bra på sitt sätt men det mesta som kopplas in och mäts upp uppvisar mer eller mindre allvarliga brister som bör åtgärdas innan sändaren ansluts till antenn och tas i bruk. Ju bättre instrument ju fler problem blir synliga och till slut går allt tid åt att finlira med sådant som helt saknar någon praktisk betydelse. Mest för att det går inte för att det behövs och betyder något.

Det är nog likadant med kunskaper. Har man bara små kunskaper så kan det vara lätt att få saker och ting att fungera för praktiskt bruk medan den verkligt kunnige med en stor instrumentuppsättning finner nya problem hela tiden och aldrig kommer så långt att antennen kan anslutas.

 

[SM0AOM]

På något sätt var det enklare att få igång sina hembyggda sändare förr med enbart glödlampsslinga som uteffektmeter och absorbtionsvågmeter alt grid dip meter för att bestämma frekvensband.

Det kanske viktigaste är nog att ingen hade talat om för oss att det skulle vara svårt, och då improviserade vi och gjorde det bästa av tillgängliga resurser. Sedan ansåg vi oss inte heller fullärda när C-certifikatet väl fanns i handen, utan lyssnade i stället uppmärksamt på våra mentorer, vilka till yttermera visso ställde en del krav på oss.

 

[SM6OID]

Tänk vad man kunde göra med absorptionsvågmetrar och glödlampsslingor som primära mätverktyg...

Hej!

Icke att förglömma glimlampa...
Använde det senast härom veckan...

 

[SM0AOM]

Glimlampor är ett komplement till glödlampsslingan.

Det satt sådana i min första sändares anodkrets och i min hembyggda ATU innan jag hade någon SWR-meter eller termokorsamperemeter, för att kunna avgöra när en spänningsmatad antenn "drog" som bäst. När det var strömmatning satt det vanliga ficklampsglödlampor i serie med feedern. Mån om uteffekten som man var så kortslöts de när avstämningen var klar. Det grämer mig oerhört att det fotoalbum vilket innehöll bilder på mina tidigaste apparater och stationer (1968-1975 ungefär) kom på avvägar
i samband med min mors bortgång 1987.

Så här i efterhand är det ganska märkligt att det faktiskt gick att få till sådana resultat
även som självlärd högstadieelev utan några som helst formella kunskaper. Nyckeln var nog, som vanligt, att lyssna uppmärksamt till de som faktiskt begrep bättre. Jag fick skillnaden mellan strömmatning och spänningsmatning av antenner förklarad för mig av SM4AWC, tror jag, i samband med en ÖSA field-day 1970 eller 71.

 

[SM7EQL]

Det kanske viktigaste är nog att ingen hade talat om för oss att det skulle vara svårt, och då improviserade vi och gjorde det bästa av tillgängliga resurser.

Jag tror tyvärr att det är många nybörjare som gett upp egenbygget efter att de fått reda på att deras i praktiken väl fungerande sändare eller mottagare var "felkonstruerad" och att de kopplingar som valts eller oftast experimenterats fram utan egentlig kunskap inom radioteknik var dåliga och det fanns mycket bättre alternativ som "lätt" kunde beräknas med hjälp av komplicerade matematiska formler som låg långt över vad vederbörande kände till och behärskade.

Jag har dock inget minne av någon på klubben här i Lund som mästrade oss på det sättet men känner till att det förekom här och var och blev allt vanligare i takt med att de fabrikstillverkade apparaterna blev allt bättre och det därmed blev svårare att bygga något eget som kom i närheten. På banden märktes det också då stickproppsamatörer med köpeapparater började gnälla om att tonen inte var perfekt och att frekvensen på den egenbyggda VFOn drev 50 Hz under en förbindelse. Sedermera när digital frekvensavläsning ner till enstaka Hertz blev standard så blev det etter värre. Plötsligt kunde man inte använda sin Drake Line utan att någon skulle påpeka du ligger snett, först bara i frekvens men sedan snett på kanalen.

När många av oss som nu är oldtimers började för 50-70 år sedan så var det ofta med en en- eller två-rörs kristallstyrd sändare för 80 och 40 m som knåpats ihop efter förebild i QTC eller ARRL Handbook. Efter dagar av handpåläggning kom den till liv. Den utsända signalen lät oftast som vilken komersiellt tillverkad sändare som helst på den tiden. Ibland mycket bättre. Populära sändare som Viking Johnsson Ranger II chirpade, Drake T4B och C knäppte och Geloso drev över banden. Så förutsättningarna för en tekniskt okunnig tonåring som inte fått reda på att det var svårt eller t o m omöjligt att få ihop en sändare i samma kvalitetsklass när det gäller den utsända signalens prestanda var synnerligen goda. Tur man inte fick reda på det när man var hopplöst okunnig C-amatör. Ur led är tiden.

 

[SM0AOM]

Jag tror tyvärr att det är många nybörjare som gett upp egenbygget efter att de fått reda på att deras i praktiken väl fungerande sändare eller mottagare var "felkonstruerad" och att de kopplingar som valts eller oftast experimenterats fram utan egentlig kunskap inom radioteknik var dåliga och det fanns mycket bättre alternativ som "lätt" kunde beräknas med hjälp av komplicerade matematiska formler som låg långt över vad vederbörande kände till och behärskade.

Jag har dock inget minne av någon på klubben här i Lund som mästrade oss på det sättet men känner till att det förekom här och var

Har inte heller några minnen av att något sådant förekom.
Att "mästra" nybörjare är annars nog bland det mest kontraproduktiva som finns.

Sett i backspegeln så fick våra mentorer stå ut med åtskilligt,
men de höll god min trots det och "knuffade oss milt" i rätt riktning.
Vi hade dock fördelen av att ha kommit in i amatörradion vid en tid när "stickproppsamatören" ännu inte blivit legio, utan ett visst intresse och
grundkunskapsnivåer förväntades och fanns fortfarande.

Som en av de som kom in i VHF på ett tidigt stadium blev jag bibringad förståelsen
för "systemtänkande" och värdet av kontinuerligt förbättringsarbete.

Nedan en ATU som inspirerade mig till den som byggdes av delar från "slaktade träradio" 1970. Notera glimlampan, och jag använde en glödlampa istället för en HF-amperemeter.
Jag gjorde även så att feederns anslutningspunkter på spolen kunde varieras med krokodilklämmor.

 

[SM0BRF]

Jag minns att en glimlampa, en trådstump i närheten av feedern och en hörlurskapsel var ett vanligt kombinerat uteffektsinstrument och en apparat för medhörning. Högsta tonfrekvens betydde högsta uteffekt.