Optimeringen av katodkondensatorn och dess jordpunkt i sändaren resulterade i att kristallens ena ben kunde anslutas till chassiet istället för katoden och att kristallen svänger ner till c:a 5 volt anodspänning. Inställningen av tankkretsen är inte lika kritisk som tidigare. Uteffekten ökade marginellt till 5,5 W.
Annars har fritid ungefär motsvarande en normal arbetsvecka lagts ned på utprovning av alternativa lösningar för att åstadkomma god återkoppling i mottagardelen. Själva mottagaren är trioden till vänster i schemat ovan. (Pentoden till höger används som LF-förstärkare samt sändare). Mycket tid på något onödigt kan tyckas men som nästan alltid så ger det ena det andra. En del litteratur har studerats och där kan man fastna länge.
Kopplingen ovan är den hittills avgjort bästa av ett tiotal andra varianter på ungefär samma tema - som provats. Detektorspolen har lindats om ganska många gånger för att finna en bästa kompromiss mellan känslighet, frekvensstabilitet och selektivitet. Just nu har huvudspolen 37 varv 0,8 mm tråd på 18 mm stomme.
Återkopplingsspolen består av 2 varv 0,2 mm tråd som tvingats ner mellan de nedersta varven i huvudspolens kalla ände. Detta säkerställer en så hård koppling som möjligt med minsta antal varv vilket enligt litteraturen är hemligheten för att få en väl fungerande och mjuk återkoppling.
Antennspolen är på 5 varv och har placerats på 4 mm avstånd från huvudpolen, också denna i den kalla änden.
Dessa åtgärder gav en markant förbättrad känslighet och mottagarens "MDS" definierat som med örat mot högtalaren minsta hörbara signal i det ytterst svaga bruset som knappt är hörbart. Gränsen för hörbar signal är -148 dBm och det är långt mycket känsligare än vad som behövs i praktiken när antennen ansluts. Här i min radiotysta miljö ligger det atmosfäriska bruset plus ev man made brus i häradet -120 dBm någon gång lägre än så. Det betyder att denna enrörsmottagare hör precis allt som vilken modern superdupermottagare som helst hör. Ingen skillnad där inte.
Potentiometern för återkopplingen är i denna versionen flyttad till att reglera anodspänningen och därmed förstärkningen i trioden. Här har jag valt en 20 k potentiometer som ingår i en spänningsdelare med 47 k resp 56 k. Det ger ett inställningsområde om c:a +/- 10 volt. Nominell anodspänning blir c:a 90 volt vilket motsvaras av potentiometern i dess mittläge. Genom att initialt justera värdet på avkopplingskondensatorn (1,2 nF) i anoden på trioden justeras återkopplingsgraden så att detektorn precis börjar återkoppla när potentiometern står i sitt mittläge. Kondensatorns värde blir mindre om återkopplingsspolens varv ökas resp väljs högre om återkopplingsspolen har färre varv. I mitt fall räckte inte 1 varv för att få återkoppling och med tre varv fick jag sänka kondensatorvärdet ner till bara några hundra pF vilket jag tyckte gav för klen marginal.
Den största skillnaden förutom bättre känslighet med reglering av anodspänningen jämfört med tidigare koppling är den otroligt mjuka övergången från "Brett AM-läge till smalt CW-läge". När potentiometern vrids från ena ändläget till det andra så ändrar bruset sakta karaktär väldigt bredbandigt och blir allt smalare i bandbredd för att sakta övergå i ringning där ytterst svaga transientstörningar plingar igång oscilleringen kortvarigt. Vid ytterligare försiktigt pådrag så startar detektorn att svänga och precis där i den punkten är mottagaren som allra känsligast. Det är här jag hör -148 dBm signalen från signalgeneratorn. Därefter sjunker känsligheten sakta igen samtidigt som grundbruset i mottagaren minskar fram till andra ändläget. Minskningen av bruset beror på att oscillatorn svänger allt hårdare och därför allt mer dominerar i styrka över den inkommande antennsignalen. Starka signaler uppemot S7-S9 hörs alltså bäst och renast med fullt återkopplingspådrag.
Det finns alltså hur mycket som helst att grunna på även i de allra enklaste kopplingarna som kan pillas ihop. Allt detta som jag "upptäckt på nytt" var naturligtvis känt redan på 1920-talet men då var jag ju inte med och kunde löda. För mig är det nytt i alla fall...
Ja, vad håller vi på med egentligen. Och varför, varför varför?
/Bengt
.
