En-rörs transceiver för 80 m

För egen del övergav jag rörteknologin för länge sedan, gillar inte den typ av "spänning" som den ger ;)

Det är inte bara den typen av spänning som är riskfylld. Jag körde 100W ut på 1296 och lyckades klanta mig och sätta fingret på el ställe. Det är 23 år sedan och jag har fortfarande såret kvar.
 
@DVO:
Det var en dubbelbottnad mening :)

@EQL:
Metoden är väl korrekt men hur stabilt blir det. Temperaturkoefficenten är väl inte 0, åldrandet kanske är färdigt då den ser ut att ha legat ett bra tag, annars är det en aspekt att ta hänsyn till.
 
Om politikerna lever i en bubbla så kan man kanske säga att radioamatörerna lever i ett vakuum. Nu menar jag inte vi rörbyggare...

Nä nu får vi skärpa till oss och försöka hålla oss till trådens ämne och fokusera på projektet,

När de äldre gänget, de med övertryck i, får man antaga, filosoferar om nyare teknik och företeelser så förväntas att det ska tas med glimten i ögat. Men men. Ok...
 
KBW DE EQL

>>>>Metoden är väl korrekt men hur stabilt blir det. Temperaturkoefficenten är väl inte 0, åldrandet kanske är färdigt då den ser ut att ha legat ett bra tag, annars är det en aspekt att ta hänsyn till.


Helt överens. Kondensatorerna är från 60-talet och väl lagrade. Jo, det var just stabiliteten men även påverkan av tilledningstrådarnas längd som jag ville undersöka lite närmare. Kondensatorerna har också toleranser i kapacitansvärdet så någon serieproduktion där designen är så överkritisk att funktionen hänger på att man har serieresonanserna på plats är naturligtvis ingen hit. Men det hindrar inte att laborera för att få en känsla för vad som inverkar och hur mycket.

Jag skall sedan gå vidare och undersöka jordpunkters placering på chassiet och se om det går att finna några bra tumregler som verkar logiska. Det finns visserligen en dels skrivet i ämnet i äldre böcker men det jag funnit håller sig på en så allmän nivå att det inte är användbart när lödkolven värmts upp. Å andra sidan så finns det modernt material inom EMC och design av mönsterkortlayout och det är ju i princip samma problem som man brottas med där som i rörbyggena...nästan. :rolleyes:

/Bengt
 
TLH DE EQL

Nu har jag läst igenom din tråd och studerat alla bilderna. De mätningar du gjort ger god inblick i hur olika typer av kondensatorer kan bete sig. Jag har gjort många liknande mätningar med HP8753D och det är lärorikt. Ibland upptäcker man hur tillsynes korta tilledningar blir till en induktans så som i sista bilden med kortslutningen. När denna rättats till eller kalibrerats bort så inser man att tidigare mätningar kanske inte var så rätt som man först trodde. Men sådant ger erfarenhet och kunskapen kan återanvändas. Det är lätt att mäta men nästan omöjligt att mäta rätt. Mäter man trots allt rätt är det svårt att verifiera detta och ju högre frekvenser ju lättare är det att gå vilse.

Min mätmetod är helt annorlunda din och anledningen är att jag vill försöka mäta upp kondensatorerna i dess normala koppling där de sitter inlödade med sina tilledningstrådar till jordpunkterna. Det återstår förmodligen en hel del att optimera i både mottagare och sändare.

/Bengt
 
Bengt, varför har du inte 47 eller 56 Ohm i serie med 560 Ohm resistorerna, det är väl 50 Ohms dämpare du har?
 
Jag har valt resistansen så att jag mäter 330 ohm med ohmmetern mellan klämmorna i DUT-porten. Satt faktiskt och funderade ett bra tag på vad som blir rätt eller fel här. S11 är ointressant och jag kalibrerar bara S21.

Anledningen till kopplingen är att jag ville inkludera katodmotståndet som är på 330 ohm i testjiggen för att i steg två mäta direkt i konstruktionen med spänning påslagen i pentoden och under rätt driftförhållanden - skarpt läge.

Men gäller det bara att mäta ekvivalent serieresistans i en lös kondensator på bordet så kunde det lika gärna kunna ske direkt i en 50 ohms jigg. Det blir andra dämpvärden i så fall men de kan antingen räknas om till resistans eller jämföras med lågohmiga motstånd.

Jag tror att jag tänker rätt här i alla fall! Eller inte? :)

/Bengt
 
Räknade bara rakt av under antagandet att dämpsatsen är 50 Ohm.

(560 + 18 + 50) / 2 = 314 Ohm
Om man löser (560 + 18 + x) / 2 = 330
Så blir x = 82 Ohm, alltså är dämpsatserna off i resistansen. Därav min fråga om 18 Ohms resistorn. Varför skiljer det sig? Är det DC blockerande kondensatorer någonstans i mätkedjan som gör att dämpsatserna inte avslutas i 50 Ohm?

Sorry att jag gnäller men vill gärna ha ordning på det basala annars blir jag totalt förvirrad ;)
 
Last edited:
Det är billiga 4 dB SMA-paddar från Mini-Circuits som jag brukar använda för slaskmätningar på låga frekvenser. Ser att jag skrivit 3 dB i schemat. Men jag mäter 78 ohm i oterminerad 50 ohms port när den andra porten är inkopplad till nätverkaren. Samma värde på båda sidor. Därefter har jag ju bara lagt till två serieresistanser för att få 330 ohm i DUT-porten.

/Bengt
 
Är portarna på nätverket 50 Ohm vid DC?
För oavsett 3 eller 4 dB bör väl dämparna ha runt 50 Ohm om de är avslutade i 50 Ohm på andra sidan?

Eller är det jag som tänker fel?
 
Last edited:
Där sitter DC-block på analysatorns bägge portar så det är därför resistanserna blir lite knas när man mäter med ohmmeter. Om jag terminerar paddarna i 50 ohm resistivt så mäter jag 50 ohm i utporten.

Så med två 30 dB paddar så kommer man så klart närmare 50 ohm men då blir mätdynamiken otillräcklig. Det var det jag funderade på när jag skulle välja serieresistanserna så att de skulle motsvara katodmotståndets resistans. DC eller HF. Klurigt det här eller hur? ;)

/Bengt

EDIT: Kollade att terminera i 50 ohm istället för i analysatorns DC-blocks och mäter då 315 ohm i DUT-porten. Nu är skillnaden mellan 315 och 330 ohm marginell i sammanhanget men frågan DC eller HF är principiellt intressant ändå.
 
Last edited:
Äntligen går skevheterna i ens med varandra så mina två hjärnceller blir sams igen.

Det är intressant med mätmetoder och försöka genomskåda vad som sker. Hade faktiskt glömt bort tekniken med dämpsatser som du använder så det var en bra "reprimand" ;)

Nu var det väl mest en akademisk fråga 330 Ohm eller vad det nu blir vid mätningarna. Impedansen över 330 Ohmaren i din en-rörs är förmodligen inte 330 Ohm heller vid arbetsfrekvensen.
 
>>>Impedansen över 330 Ohmaren i din en-rörs är förmodligen inte 330 Ohm heller vid arbetsfrekvensen

Uhhh, nu måste jag grunna på det också. Hur kan man mäta upp det? Blir ingen sömn i natt! :rolleyes:

ZZZZ

/Bengt
 
Nyfiken fråga till SM7EQL från en annan "rörmokare": Hur har du fixat den udda glödspänningen 16 V till PCL82? Min dystra erfarenhet är att nättrafos för rörbyggen numera minsann inte växer på trän, ens om man håller sig till traditionella 6,3 V glödspänning.
SM0APK, Stig
 
Nyfiken fråga till SM7EQL från en annan "rörmokare": Hur har du fixat den udda glödspänningen 16 V till PCL82? Min dystra erfarenhet är att nättrafos för rörbyggen numera minsann inte växer på trän, ens om man håller sig till traditionella 6,3 V glödspänning.
SM0APK, Stig

Nu vet jag inte hur EQL löst det men om man inte lindar sina egna transformatorer så är en lösning att använda en 18V trafo, ett pcl82 drar sisådär 300mA i ström så 6,6 ohm ger miniräknaren som seriemotstånd, enklast är 2 stycken 3,3R 1W i serie.

Ett trick för icke-effekthungriga rörbyggen är ju annars att sätta två trafosar back-to-back, till exempel 230-12V--12V-230V, då får man 12V till glöd och på extratrafons 230-sida får man ut lite HV att göra anodspänning av, jag sätter en 10R effektmotstånd i serie mellan lindningarna för att lindra.
 
APK frågade; "Hur har du fixat den udda glödspänningen 16 V till PCL82?"
----

Jag matar PCL82 från en separat 14 V trafo just nu och som ger lite knappt 300 mA glödström. Men det finns många möjligheter, som jag minns från TV-apparaterna där man seriekopplade många rör så ingick alltid ett seriemotstånd för att som jag förmodar förhindra strömrusningen vid kallstart. Jag har också sett lösningar med en seriekondensator där man räknar ut kapacitansen baserat på reaktansen vid 50 Hz. Direktmatning från en bastant trafo som jag använder nu är nog inte att rekommendera. Röret lyser upp som en glödlampa de första sekunderna så därför får glöden stå på kontinuerligt nu när jag labbar.

I den nätdel jag skall bygga ihop senare kommer jag antingen att välja 6,3 V och ett ECL 82 eller så får det bli en trafo med lite högre spänning så det finns plats för ett förkopplingsmotstånd.

Junkboxen är ganska stor och jag har samlat bra att ha grejor i snart 50 år. Har svårt att slänga så "allt" som behövs till alla knasiga projekt finns i regel på lager. :)

/Bengt
 
Optimeringen av katodkondensatorn och dess jordpunkt i sändaren resulterade i att kristallens ena ben kunde anslutas till chassiet istället för katoden och att kristallen svänger ner till c:a 5 volt anodspänning. Inställningen av tankkretsen är inte lika kritisk som tidigare. Uteffekten ökade marginellt till 5,5 W.

attachment.php


Annars har fritid ungefär motsvarande en normal arbetsvecka lagts ned på utprovning av alternativa lösningar för att åstadkomma god återkoppling i mottagardelen. Själva mottagaren är trioden till vänster i schemat ovan. (Pentoden till höger används som LF-förstärkare samt sändare). Mycket tid på något onödigt kan tyckas men som nästan alltid så ger det ena det andra. En del litteratur har studerats och där kan man fastna länge.

Kopplingen ovan är den hittills avgjort bästa av ett tiotal andra varianter på ungefär samma tema - som provats. Detektorspolen har lindats om ganska många gånger för att finna en bästa kompromiss mellan känslighet, frekvensstabilitet och selektivitet. Just nu har huvudspolen 37 varv 0,8 mm tråd på 18 mm stomme.

Återkopplingsspolen består av 2 varv 0,2 mm tråd som tvingats ner mellan de nedersta varven i huvudspolens kalla ände. Detta säkerställer en så hård koppling som möjligt med minsta antal varv vilket enligt litteraturen är hemligheten för att få en väl fungerande och mjuk återkoppling.

Antennspolen är på 5 varv och har placerats på 4 mm avstånd från huvudpolen, också denna i den kalla änden.

Dessa åtgärder gav en markant förbättrad känslighet och mottagarens "MDS" definierat som med örat mot högtalaren minsta hörbara signal i det ytterst svaga bruset som knappt är hörbart. Gränsen för hörbar signal är -148 dBm och det är långt mycket känsligare än vad som behövs i praktiken när antennen ansluts. Här i min radiotysta miljö ligger det atmosfäriska bruset plus ev man made brus i häradet -120 dBm någon gång lägre än så. Det betyder att denna enrörsmottagare hör precis allt som vilken modern superdupermottagare som helst hör. Ingen skillnad där inte.

Potentiometern för återkopplingen är i denna versionen flyttad till att reglera anodspänningen och därmed förstärkningen i trioden. Här har jag valt en 20 k potentiometer som ingår i en spänningsdelare med 47 k resp 56 k. Det ger ett inställningsområde om c:a +/- 10 volt. Nominell anodspänning blir c:a 90 volt vilket motsvaras av potentiometern i dess mittläge. Genom att initialt justera värdet på avkopplingskondensatorn (1,2 nF) i anoden på trioden justeras återkopplingsgraden så att detektorn precis börjar återkoppla när potentiometern står i sitt mittläge. Kondensatorns värde blir mindre om återkopplingsspolens varv ökas resp väljs högre om återkopplingsspolen har färre varv. I mitt fall räckte inte 1 varv för att få återkoppling och med tre varv fick jag sänka kondensatorvärdet ner till bara några hundra pF vilket jag tyckte gav för klen marginal.

Den största skillnaden förutom bättre känslighet med reglering av anodspänningen jämfört med tidigare koppling är den otroligt mjuka övergången från "Brett AM-läge till smalt CW-läge". När potentiometern vrids från ena ändläget till det andra så ändrar bruset sakta karaktär väldigt bredbandigt och blir allt smalare i bandbredd för att sakta övergå i ringning där ytterst svaga transientstörningar plingar igång oscilleringen kortvarigt. Vid ytterligare försiktigt pådrag så startar detektorn att svänga och precis där i den punkten är mottagaren som allra känsligast. Det är här jag hör -148 dBm signalen från signalgeneratorn. Därefter sjunker känsligheten sakta igen samtidigt som grundbruset i mottagaren minskar fram till andra ändläget. Minskningen av bruset beror på att oscillatorn svänger allt hårdare och därför allt mer dominerar i styrka över den inkommande antennsignalen. Starka signaler uppemot S7-S9 hörs alltså bäst och renast med fullt återkopplingspådrag.

Det finns alltså hur mycket som helst att grunna på även i de allra enklaste kopplingarna som kan pillas ihop. Allt detta som jag "upptäckt på nytt" var naturligtvis känt redan på 1920-talet men då var jag ju inte med och kunde löda. För mig är det nytt i alla fall...

Ja, vad håller vi på med egentligen. Och varför, varför varför? :rolleyes:

/Bengt


.
 

Attachments

  • 24.jpg
    24.jpg
    34,4 KB · Views: 667
Denna lilla "transceiver" är i sin litenhet en illustration av flera viktiga principer och tillämpningar inom radiotekniken.

Att göra en bra autodyndetektor med trioder är ganska svårt, och när skärmgallerröret kom i andra halvan av 20-talet blev det hela mycket lättare.

Termans "Radio Engineering" samt Langford-Smiths "Radiotron Designer's Handbook" har sida upp och sida ner i ämnet. En artikel i QST 1/1933 "Rationalizing the Autodyne" är nog zenit för den självsvängande detektorns bana.

Det är frapperande hur fåaktiva element som behövs för att få till en fungerande radiostation, och även hur bra prestanda är för en given komplexitet. Dessutom framstår det i sammanhanget med påtaglig klarhet vilket överlägset trafiksätt Morsetelegrafi utgör inom amatörradion.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Back
Top